Hela livet är en övning i ödmjukhetens konst och alla kommer förr eller senare konfronteras med den där känslan. Döden undgår ingen och har man inte blivit ödmjuk innan dess blir man det då. Jag ser livet och tillvaron som en övning i ödmjukhet. Det är en komplex och genomgripande förmåga som man aldrig blir färdig med. Ödmjukhet kan vara en läpparnas bekännelse, något man säger sig vara. Det kan också vara något man visar i handling. Svårast är det att vara ödmjuk i tanken, inför sig själv och andra. Någon uppskattning för att man är ödmjuk kan man aldrig räkna med, tvärtom får man vara beredd på att bli förlöjligad och ibland hånad.
Här under pandemin är det många som tvingats bli ödmjuka eftersom det blivit uppenbart för alla att viruset inte går att kontrollera. Det känns säkert surt för den som slagit sig för bröstet och skrutit vitt och brett om sin egen förträfflighet, att be om hjälp från staten. Men det är nyttigt för alla att skrävlarna som tror att ensam är stark tvingas inse att ingen människa är en ö, att alla är beroende av varandra. Samhället består av medmänniksor, inte av närande och tärande. Ödmjukheten främjar förståelsen av det och därför är den egenskapen hållbarhetsfrämjande.
Även om vi klarar oss genom krisen finns det andra problem som oundvikligen måste hanteras. Flyktingfrågan har inte försvunnit bara för att ingen talar om den, och klimatförändringarnas ackumulera de verkan fortsätter trots att transporterna minskat drastiskt och utsläppen hålls på ett minimum eftersom gränserna är stängda och människor håller sig hemma. Ödmjukhet är en förutsättning för att livet på jorden ska överleva och vi ska kunna bygga samhällen som är hållbara både i ekonomiskt, socialt och ekologiskt hänseende.
Mellanrummet eller pausen som vi alla tvingats in i kan användas på olika sätt. Jag väljer att se det som en övning i ödmjukhet och gör vad jag kan för att förändra mina vanor och anpassa mina drömmar och ambitioner så att livet jag lever inte bara nu utan sedan blir mer hållbart. Det är inte hela världen om jag inte kan resa till Asien eller Afrika, det finns väldigt mycket att se på platser som går att nås med tåg, i närområdet. Jag ställer in mig på ett långsammare liv. Och jag ser bara fördelar med förändringen. När man inte jagar kan man uppleva mer och det finns tid att läsa och skriva, vilket är saker som ger i alla fall mitt liv mening.
Även om det inte blir som man vill, tror eller önskar kan det mycket väl bli bra ändå. Är man ödmjuk i såväl ord som handling och tanke ökar chansen att det faktiskt blir så. Även om man får gjort mindre och inte upplever lika mycket ökar värdet av tiden man har och livet man lever om man kan förmå sig att vara ödmjuk. Man är det inte för någon annans skull utan för sin egen. Ödmjukhet är liksom tacksamhet och tillit personliga men samhällsbyggande och därför oerhört värdefulla egenskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar