Dagens bild: Allt liv på jorden är ett och samma

Ännu en vecka i relativ isolering. Det är nu den verkliga prövningen kommer, för så här kommer det att vara en bra tid framöver. Fram till dess att det finns ett vaccin måste vi alla vara på vår vakt, även om den omtalade flockimmuniteten utvecklas. Corona är ett för människan helt nytt virus och vi känner inte dess verkningar ännu. Alla data är osäkra. Det faktum att Adam Alsing, som var yngre än jag, dog visar att COVID-19 inte är en snuva som en del sa för några månader sedan. Även unga människor kan dö. Det är på allvar och den märkliga tid vi lever i innebär både problem och möjligheter. Många lider och längtar tillbaka till vardagen, men jag tror inte det kommer att finnas någon vardag att komma tillbaka till. Jag ser avbräcket som en nystart och en påminnelse om vad som är viktigt i livet. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.

Läste i tidningen att 40 procent färre söker för hjärtinfarkt. Om det stämmer är det värt att fundera över vad det kan bero på. Inget vet säker i detta läge. Jag märker dock för egen del att jag stressar mindre nu när jag arbetar hemifrån eftersom jag nu kan ägna hela min tid och allt mitt fokus åt det jag är utbildad för: Undervisning, handledning och kunskapsutveckling. Mötena som hela tiden bokades för stort och smått och enligt principen hellre ett för mycket än ett för lite ställs nu in. Administrationens mål är att vara good enough, inte att vara bäst. Därför mår jag bättre den här våren än jag gjort på många år, trots att jag arbetar och får gjort mer.

På nätet dyker det upp bilder av städer före och efter Corona och skillnaden är slående. Luften är klarare. Jag bor vid motorvägen och ljuden därifrån är påtagligt mindre. När vi bara handlar det absolut nödvändiga blir ekonomin lidande och många blir arbetslösa, vilket naturligtvis inte är bra, men det är en påminnelse om hur sårbart det ekonomiska systemet som vi vant oss vid att ta för givet är. Förhoppningsvis kan vi lära oss något och skapa ett mer hållbart system som gör att vi kan hantera framtidens pandemier bättre än denna. Det kommer nämligen bli fler, och som jag förstår det är Corona ett relativt milt virus trots allt. Det kunde och kan med andra ord bli mycket värre.

Vad har detta med dagens bild att göra? Så här tänker jag. På bilden ser vi en jägare som har en knorr där bak. Jag tolkar det som en bild av livet på jorden som människan inte står över utan är en integrerad del av. Vi kan jaga, döda och äta andra djur, men vi är alla del av livet som är en komplex helhet, omöjlig att kontrollera. What goes around, comes around. Virus och bakterier har följt mänskligheten sedan starten och de hoppar från en art till en annan när man lever när inpå. Och dagens industriella produktion av billigt kött ökar risken att nya virus sprider sig bland människor.

Bild: Ajan

Jag hoppas på en ny värld präglad av mer ödmjukhet och respekt för livet. Drar mig till minnes en bok jag läste för två år sedan nu. Staying with the trouble, av Donna Haraway. Den fångade mig då och känns mer aktuell nu än någonsin. Hon fokuserar på mellanrum och relationer, ser till helheter och analyserar komplexa tillblivelseprocesser. Människan är del av livet på jorden, inte dess centrum eller mest värdefulla del. Haraway skriver om LIVET och det som är LEVANDE och hon fokuserar på framtiden, på det som skulle kunna bli. Eller det är i alla fall så jag läser henne. Hon söker kunskap och inspiration även utanför akademin och har alltid varit kritisk mot vetenskapens manliga och förment objektiva blick. Genom hela sin vetenskapliga karriär har hon skapat kunskap som handlar om hur olika arter kan lära sig leva TILLSAMMANS. Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. 

Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska lösas. Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Jag har alltid tänkt på henne som en posthumanist, men det vänder hon sig mot i boken och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera, handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.

Utmaningen vi alla står inför handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.