Igår vaknade jag med huvudvärk, efter en natt med orolig sömn. Dagen var vikt åt skrivande, så jag fick kämpa mot uppgivenheten och ställde in mig på att det varken skulle bli hackat eller malet. Vill man skriva måste man lära sig att acceptera motgångar, det finns inga alternativ. Jag satte mig alltså vid datorn utan några som helst visioner om att få något vettigt gjort. Och plötsligt var det som allt lossnade. Fem timmar senare kunde jag helg, med en angenäm känsla i kroppen. Jag kämpade mig igenom motståndet och fann en väg fram. Texten är inte färdig, men hindret är övervunnet.
Det kommer med säkerhet uppstå fler problem, men jag kommer inte att överge projektet. Kunskapen jag vill förmedla tvivlar jag inte på, det är språket och texten jag ibland får kämpa med. Och ju närmare boken kommer sin fullbordan desto svårare blir det att lösa upp knutarna. Ändringar på en plats får återverkningar på andra.
Varför hålla på om det känns så motigt, kanske någon undrar? För att skrivande har blivit en viktig del i mitt liv, det är mitt sätt att vara i världen. Jag skriver i första hand för att skrivandet ger mig tillfredsställelse, inte för att bli utgiven och absolut inte för att kunna kalla mig författare. Skrivandet som hantverk fascinerar mig och motgångarna är lärorika. Därför härdar jag ut. Det går alltid att bli bättre på än det ena, än det andra. Språket är komplext och jag tröttnar aldrig på det. Lite är det som ett pussel med många bitar; som man sugs till, och just när man drabbas av känslan av uppgivenhet och är på väg att ge upp finner man en bit som passar och får kraft att orka ett tag till. Skrivandet kan också liknas vid skapande av mosaik. Man har en vision och sitter med en hög av skärvor i olika färger. Sakta växer bilden fram och i takt med att ens syn på vad det är man åstadkommit förändras förändras bilden.
En sak måste man lära sig och det är att man aldrig blir färdig. Man kan fila på en text hur länge som helst. Kan man inte lära sig sätta punkt och släppa taget kan man inte bli författare. Det inser jag allt mer är nyckeln till mitt författande, att jag alltid tänkt att nästa text ska bli bättre. Jag är osentimental i förhållande till texterna jag skriver. När de väl publicerats ser jag på dem med andras ögon. Om texten kritiseras tar jag det inte personligt, jag ser det istället som en lärdom och peppas att skriva bättre nästa gång.
Flyktlinjer är mitt mest ambitiösa projekt, men om mitt mål var att skriva 4000 poster på tio år skulle jag lagt av inom en månad. Bloggandet handlar inte om resultatet. Jag blickar inte framåt. En dag, en post i sänder, växer det fram en helhet vars mönster jag upptäcker i efterhand. Alla poster är inte lika inspirerande och ibland är det motigt, men plötsligt händer det. Tillfredsställelsen över att få till det är fantastisk. Det är den jag söker, men till syvende och sist är det skrivandet i sig, möjlighet att få skapa texter av tankar och ord som ger mitt liv mening.
Det kommer med säkerhet uppstå fler problem, men jag kommer inte att överge projektet. Kunskapen jag vill förmedla tvivlar jag inte på, det är språket och texten jag ibland får kämpa med. Och ju närmare boken kommer sin fullbordan desto svårare blir det att lösa upp knutarna. Ändringar på en plats får återverkningar på andra.
Varför hålla på om det känns så motigt, kanske någon undrar? För att skrivande har blivit en viktig del i mitt liv, det är mitt sätt att vara i världen. Jag skriver i första hand för att skrivandet ger mig tillfredsställelse, inte för att bli utgiven och absolut inte för att kunna kalla mig författare. Skrivandet som hantverk fascinerar mig och motgångarna är lärorika. Därför härdar jag ut. Det går alltid att bli bättre på än det ena, än det andra. Språket är komplext och jag tröttnar aldrig på det. Lite är det som ett pussel med många bitar; som man sugs till, och just när man drabbas av känslan av uppgivenhet och är på väg att ge upp finner man en bit som passar och får kraft att orka ett tag till. Skrivandet kan också liknas vid skapande av mosaik. Man har en vision och sitter med en hög av skärvor i olika färger. Sakta växer bilden fram och i takt med att ens syn på vad det är man åstadkommit förändras förändras bilden.
En sak måste man lära sig och det är att man aldrig blir färdig. Man kan fila på en text hur länge som helst. Kan man inte lära sig sätta punkt och släppa taget kan man inte bli författare. Det inser jag allt mer är nyckeln till mitt författande, att jag alltid tänkt att nästa text ska bli bättre. Jag är osentimental i förhållande till texterna jag skriver. När de väl publicerats ser jag på dem med andras ögon. Om texten kritiseras tar jag det inte personligt, jag ser det istället som en lärdom och peppas att skriva bättre nästa gång.
Flyktlinjer är mitt mest ambitiösa projekt, men om mitt mål var att skriva 4000 poster på tio år skulle jag lagt av inom en månad. Bloggandet handlar inte om resultatet. Jag blickar inte framåt. En dag, en post i sänder, växer det fram en helhet vars mönster jag upptäcker i efterhand. Alla poster är inte lika inspirerande och ibland är det motigt, men plötsligt händer det. Tillfredsställelsen över att få till det är fantastisk. Det är den jag söker, men till syvende och sist är det skrivandet i sig, möjlighet att få skapa texter av tankar och ord som ger mitt liv mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar