KomVux, en kärleksförklaring

På en av mina promenader här i Coronatider passerade jag Odinsskolan, vilket väckte en massa minnen. Huset fyller mig med värme och tacksamhet. Här bytte mitt liv riktning. För första gången gjorde jag något på riktigt. Grundskolan och bageriskolan ägnade jag bara tillräckligt med uppmärksamhet för att klara mig med någorlunda betyg, och min egen gräns för vad jag ansåg var anständigt var låg. Eftersom jag inte visste vart jag var på väg eller vad jag ville blev det som det blev och jag orkade inte bry mig; hade allt för mycket annat att tänka på och hantera.

När jag kom till Östra Vuxengymnasiet i mitten av augusti, 1989 var jag tagen av allvaret och tvivlet på min egen förmåga satte in. Ganska snart gick känslan av osäkerhet över. Och eftersom det fanns så mycket jag missat under de tröstlösa åren av slit i olika bagerier i Göteborg hade jag mycket att ta igen. Aldrig att jag missade en lektion och jag pluggade till alla prov. Men jag la en hel del tid på läsning av skönlitteratur också. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen, men det jag inte var lika intresserad av ägnade jag mindre tid, vilket avspeglade sig i betygen. Det är och har alltid varit innehållet och kunskapen jag sökt. Tiden på KomVux och studiemedlen jag tog såg jag som en långsiktig investering. 

Utan KomVux och de två åren på Odinsskolan hade jag inte varit där jag är nu. Jag sökte mig dit för att ge mitt liv riktning, och det tog inte många veckor innan jag kände att jag ville vara kvar i kunskapen så länge som möjligt. När människor frågade mig vad jag skulle bli sa jag polis eller lärare, men redan där på KomVux närde jag ett hopp om att aldrig behöva sluta studera; även om jag inte hade en aning hur, var eller vad. Det viktigaste jag lärde mig var nog att tro på mig själv och att sätta upp mål. Allt jag missat i skolan tidigare fick jag här en chans att ta igen. Tacksamheten över möjligheten som KomVux innebar känner inga gränser. Jag var inte redo för skolan när jag var tonåring, även om jag alltid varit nyfiken och törstat efter kunskap. Det var SKOLAN jag inte passade in i. För att jag ska kunna komma till min rätt måste jag känna mig fri. Jag behöver kunna gå min egen väg och ta mig fram till målet på mitt eget sätt. På KomVux var det ingen som brydde sig om vilka kurser jag gick och jag inser att det var en förutsättning för att jag skulle klara mig.

Det där huset väcker så många minnen. På vårarna satt vi under körsbärsträdet i solen på rasterna och diskuterade livet och våra lärare. Efter kvällsföreläsningarna gick vi ofta och tog en kopp kaffe för att umgås. Jag lärde aldrig riktigt känna någon av dem jag pratade med, även om jag var hemma hos några, men för första gången i livet var jag någon som räknades med i utbildningssammanhang. När jag långt senare tog tag i drömmen om att bli författare och började skriva på en roman, en lätt förklädd (och ganska tafflig, det erkännes) självbiografi satte jag ord på upplevelserna. Jag har nog publicerat i alla fall delar av detta här tidigare, men jag gör det igen. Ingen behöver ju läsa.

Tankar om KomVux

När hösten kom började jag på Komvux. Det blev en nyttig prövning. Jag sov inte på hela natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, än en gång spelar just den spårvagnshållplatsen en viktig roll i mitt liv. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande ålder. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och de kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola, men väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt som jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan. 

Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort. Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne, Rastafarireligionen. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället och det gick lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper då tycker jag det är jättejobbigt. 

Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Vad jag kände när jag ställde mig upp inför klassen där på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet så förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Det har jag dock lärt mig, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga står så går det oftast bra att hantera sin nervositet, har jag insett och dessutom lär man sig ganska snart inom universitetsvärlden att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre, samt att det nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken och då har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. Fast det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart var ännu då på Komvux ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Men jag klarade det.

Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var ämnet psykologi. Läran om hur vårt psyke fungerar fick mig att läsa intensivare än någonsin. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Med de skillnaderna att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det, med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftpenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet så hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde litteraturen på mina fem fingrar. Hur kunde då gå så dåligt? Jag gick inte här för att få knappt godkänt. Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt prov sken han upp, och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Men så när alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop de poäng som stod efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig samtidigt som jag sträckte upp armen och viftade. Du har missat några poäng på mitt prov, sa jag. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Då sneglade jag lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare, visade det sig senare på terminen. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Men jag var helt klart där för att överleva och den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel i sin värdering av mig.

Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig, och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läste något sådant så skulle de leda till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser då slipper man ytterligare frågor och då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period. Säger man att man läser till lärare då visar man att man har ett konkret mål med det man gör, och därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?”. Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Om jag hade svarat sanningsenligt hade de trott att jag blivit galen, och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig, så var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Kanske de hade rätt trots allt, åtminstone i det att för den som växt upp inom en miljö av studieovana människor så är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar så uppfattas studier som något. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Här kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta sig ut i det okända. Och det var verkligen vad jag gjorde på komvux. Kastade mig ut över det bottenlösa stupet och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.

Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor så är det vissa händelser och människor som jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är nog den enda som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter, tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolan på fyrtiotalet. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen på P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, så kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Men det hjälpte nu inte mycket för han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. 

När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike, var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmers historia. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen. ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. 

När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur. Just den våren då jag läste samhällskunskap utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar.