torsdag 2 april 2020

Till långsamhetens och eftertänksamhetens lov

Läget är som det är och vi måste alla ställa in oss på att det tar månader innan virusets verkningar på samhället klingar av. Innan tillräcklig immunitet uppnåtts i världen finns dock alltid en risk att det kommer tillbaka. Eftersom vi lever som vi lever kan det dessutom komma nya och kanske till och med värre virus. Att sitta och vänta på att stormen ska blåsa över så att vi kan återgå till hur det var innan känns allt mer orimligt för varje dag som går. Lår vi oss hantera Corona och kan vi hindra uppkomsten av nya virus måste vi ändå hantera konsekvenserna av klimatförändringarna. Oavsett om vi vill det eller ej är vi på väg in i en ny era i mänsklighetens historia, och vi gör alla bäst i att vänja oss vid den tanken.

Vi har under en lång rad av år invaggats i tron att snart sagt allt går att kontrollera och att utvecklingen går att målstyra. Vi har fått för oss att ständiga effektiviseringar och produktivitetsökningar är nödvändiga inslag i tillvaron, att tid är en bristvara. Många har också tänkt att de klarar sig själva och det har vuxit fram en föreställning om att alla bidrag till det allmänna, både i form av skatt och uppoffringar, bör avskaffas. Nu ställs allt det där på ända och vi går in i en djup lågkonjunktur som på olika sätt drabbar oss alla. Det är åtminstone ett sätt att se på saken. Det går också att se det som vi vrider den ekonomiska klockan tillbaka några decennier, till tiden innan lågprisflygen och alla andra orimliga löften om att det går att få mer genom att ge mindre. Arbetslöshet är inget absolut mått, det är inget obestridligt faktum. Relationen mellan arbete och fritid är kontingent och kan förändras, och alla högt uppdrivna krav på effektivitet kan tonas ner.

Stanna upp lite. Lyft blicken. Skaka av dig oron för en stund. Samhället har inte kollapsat. Kollektivtrafiken går ungefär som vanligt. De flesta går fortfarande till jobbet. Alla nödvändiga funktioner fungerar. Det kunde varit värre och det finns massor att vara tacksam för, om man väljer att se det så. Tar vi oss tid att tänka efter och fundera på vad som är viktigt i livet och tillvaron kan ett bättre och mer hållbart samhälle växa fram ur erfarenheterna av det som händer här och nu.

Tidigare avfärdades alla tankar på medborgarlön och arbetstidsförkortningar, och alla krav på jämnare fördelning av rikedom och effektivitetsvinster betraktades som flum. De så kallade realisterna visste hur det var och vad som krävdes och använde alla till buds stående medel för att hindra sådana tankar från att slå rot i det allmänna medvetandet. Nu skriker samma människor efter hjälp från staten för att rädda företagen och marknaden, trots att det borde vara uppenbart att det sättet att tänka inte är hållbart. Marknadstänkandet gynnade bara en allt mindre del av befolkningen, alla andra tvingades slita mer för mindre för att hålla det där märkliga och destruktiva hjulet igång. Nu står det stilla, men det är som sagt MARKNADEN som stannat av; samhället har inte slutat fungera. Det är en viktig lärdom att dra. Kanske är det läge att ta upp diskussionen om medborgarlön och sex, eller varför inte fyra, timmars arbetstid?

Tid för eftertanke och ett långsammare tempo i samhället är ingen katastrof, tvärtom. Tid är det ENDA vi har och allt kommer an på hur vi ser på den och vad vi fyller den med för innehåll. Kunskap leder till förståelse och förståelse leder till att man lättare kan hantera både tider av kris och vardagen. Bejakar vi långsamheten och tar oss tid att tänka efter, slutar vi fåfängt jaga guld vid änden av regnbågen, kan stressen och oron i världen minska, folkhälsan kan förbättras och vi kan mötas som människor och lära av varandra istället för som konkurrenter som ser alla andra som ett hot. Jag säger inte att det kommer att bli så, men det är möjligt och om tillräckligt många önskar samma sak ökar chansen. I grund och botten är det alltid mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt, det märks så tydligt i tider av kris när fasaden faller och vi av nöden blottar oss för varandra.

Inga kommentarer: