fredag 10 april 2020

En dag av eftertänksamhet

Långfredagen är en dag för eftertanke, i år mer så än på väldigt länge. Hur ska vi ha det framöver och vilken väg leder framåt, uppåt, utåt? Jag har inga svar och det känns som det är en mer öppen fråga nu än någonsin. Ska gå ut i vårsolen och reflektera. Ska ta mig tid att stanna upp och bara vara. Letade bland gamla bloggposter för att finna inspiration och hittade en text från 2015 som jag slogs av känns mer aktuell idag än när den skrevs. Den får bli dagens post, som förhoppningsvis läses i ett helt annat ljus idag än när den skrevs, vilket fungerar som påminnelse om att historiens dom över våra ord och handlingar är obönhörlig. Det handlar aldrig om vad man kan komma undan med idag, utan om vad man kan stå för imorgon och vad som är långsiktigt hållbart.

Dagens tidning är fylld av uppslag att tänka vidare med. Tove Lifvendahl skriver till exempel klokt om vad som gör oss till människor, hur vi fungerar och vad som är grunden till ett hållbart samhälle. Eller hon skriver inte det, inte uttryckligen, det är min tolkning, min användning av hennes ord. Hon avslutar sin Ledare på följande sätt.
I mitt Facebookflöde berättar en man om hur det till det lilla samhället kom fler asylsökande än vad Migrationsverket kunde hantera. Så byborna ordnade det själva; fixade mat, kläder och boende. Det blev sannolikt många dopaminkickar i direkt belöning, och mannen berättade med vad jag tolkade som förundran och glädje att det aldrig tidigare funnits sådan samhörighet i samhället som nu. För de ankommande var denna direkta kontakt med byborna sannolikt mer värd än någon av de praktiska förnödenheterna. Människor blir en människa genom andra människor, som Nelson Mandela sade. Och den gode Churchill sade också något mer: Misströsta aldrig.
Ett exempel på mänsklig godhet och dess både långsiktiga och direkt mänskliga nytta, och två citat. Tre delar som bildar en helhet som inger hopp. Människoblivandet uppstår i mötet med andra människor, genom att se den andre i ögonen och när vi lyssnar på varandra. Jag blir inte människa om jag inte öppnar mitt hjärta för dig. Därför är stängda gränser, murar, hat och anonyma hot förödande för alla. Det ser ut som en vinst att vara skyddad bakom muren, men där är man ensam och kommer att kvävas, själsligen, som människa. Vi behöver varandra för bådas skull.

I en annan Ledare i SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över K G Hammars debattartikel på SVT i veckan. Hon skriver i artikeln som tyvärr inte finns på nätet, att: "Blommor bekämpar inte terrorister, KG Hammar!" Utropstecknet visar att hon är arg, och det märks i texten att den är skriven i affekt. Hon skriver.
Av texten som följer förstår vi att det är en mycket insiktsfull fråga [Hammar ställer i rubriken till sin artikel frågan: Har vi inte lärt oss någonting?] Hammar visar med all tydlighet att han alls inte lärt sig något. Det är samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet när liberala och demokratiska världen (sic) i väst attackeras. Allt är den västerländska civilisationens fel. Hade den inte funnits hade vi levt i fred och frihet.
K G Hammar är präst. Han skriver om och har genom hela sitt liv predikat KÄRLEKENS budskap. Han, liksom Nelson Mandela, försvarar förlåtelse och framåtblickande. För båda har insett att öga för öga förr eller senare leder till att alla blir blinda. Hat och hot kan aldrig mötas med hat eller hot. Det enda verkningsfulla "vapnet" som finns mot hat och våld är kärlek. Att föraktfullt kalla det för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet" är DJUPT orättvist. Kyrkan är opolitisk, och även om jag är kritisk till mycket som kyrkan står för, så har jag alltid beundrat K G Hammar för att han alltid är konsekvent när han väljer kärleken. Ludvigsson väljer samma gamla fundamentalistiska högerretorik som alltid vevats från det hållet. Hon anser sig ha rätt. Hon predikar den enda vägen, våldets, hämndens och hatets väg. Hon vill sätta hårt mot hårt, och gör därmed terroristerna till mötes. Alla bedömare är överens om att det är precis detta som Daesh (jag väljer den förlöjligande termen, för jag tycker alla män som gapar och som skramlar med vapen är löjliga, är ynkliga i sin okunskap och rädsla) vill. Fundamentalister på båda sidor förenas i sin ovetenskapliga övertygelse om våld som den enda vägen. K G Hammar väljer en annan väg. Han skriver.
Det handlar om en mentalitetsförändring som innebär att vi inte omedelbart tänker i militära termer när hot inträffar. Det handlar om att tänka långsiktigt, både den långa historien som lett fram till dagens våldsutbrott, och insikten att vad vi sår idag får vi skörda i framtiden.

Vill vi fred för våra barnbarn så måste vi till varje pris undvika våldssådd idag och i morgon. Vapenbruk leder inte till fred och säkerhet. Vi måste våga tänka försoning mot det förflutna och mod att göra annorlunda mot framtiden. Jesus talade om att älska sin fiende, vända andra kinden till, inte möta ont med ont utan med gott.

”Kraftfullhetens” förespråkare har ofta förlöjligat denna position. Också bland Jesus egna efterföljare har den upplevts som lite pinsam. Men den historiska sanningen är att inget annat förhållningssätt visat sig mera kraftfullt.

Kan vi inte ta till oss den sanningen en gång för alla, pensionera ryggradsreflexerna och satsa på alternativet till dagens ”vi ska krossa dem”-reaktioner?
Var finns det Ludvigsson läser in? Var ger Hammar uttryck för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet"? Vilket håll? Från kyrkans, vetenskapens och alla tänkande människors håll? Jag ser hennes reaktion som ännu ett uttryck för högerns försök att vinna makt och inflytande genom att misskreditera alla som tänker annorlunda. För jag vägrar tro att högerns företrädare inte förstår vad Hammar och så många andra kloka människor sagt genom historien. Att tänka försoning, och att skaffa sig modet att handla annorlunda, att fokusera på framtiden, istället för det som hänt. Att tänka och använda intellektet, istället för magkänslan, hur kan man ta avstånd från det? Och vad är det för samhälle som öppnar sig i förlängningen av den retoriken? Kraftfullhetens förespråkare förlöjligar alla som inte är med dem, av rädsla för att tomheten i deras retorik inte ska avslöjas. Att vända andra kinden till eller älska sin motståndare gör man inte för deras skull, utan för sin egen, för att inte dras ner till samma mentala nivå som den som hatar och hotar. Det Ludvigsson gör är just det. Hon försöker förminska K G Hammar, för att han vågar peka på en annan väg än den enda rätta. Och hon är inte ensam. Hon är i gott sällskap av världens ledare, mäktiga företagare och andra som har inflytande över samhället och kulturen. Det är för att rädslan har oss i sitt grepp som vi misströstar och gör det som magkänslan säger oss.

Ludvigsson och dem hon försvarar är förblindade av sorg och rädsla och ser därför bara i det korta perspektivet. K G Hammar gör det alla kloka människor gör i stunder av kris, stannar upp, tänker efter och anlägger ett längre perspektiv. Reptilhjärnan har evolutionärt sett tjänat människan väl, men i politiken är den kanske det största hotet, mot öppenhet, demokrati, medmänsklighet och långsiktig hållbarhet. För att verkligen lösa världens problem behöver vi andra sätt att se på varandra och på vad som är klokt. Förlöjligande, avfärdande eller "vi ska krossa dem"-rektioner är en del av problemet, inte av lösningen. Först när vi inser det kan vi på allvar börja samtala om vilket samhälle vi vill ha, och vilka vägar som leder oss dit. K G Hammar ger uttryck för allt annat än "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet". Han blickar framåt och tänker efter, och det borde fler göra, oftare. Annars förvandlar vi oss själva till dem som hatar och hotar oss, och då har vi inte bara förlorat kriget, vi har även förlorat oss själva och allt det vi tror på.

Att Ludvigsson väljer att förlöjliga och misstänkliggöra Hammar istället för att bemöta det han säger med fakta, som ger stöd för den hållning som Ludvigsson och många med henna självklart har rätt att uttrycka, gör mig rädd. För jag ser en oroväckande glidning i samhället, mot mer av kontroll och övervakning, debatt och affekt. Vi rör oss sakta bort från det lärda samtalet, lyssnandet och den kritiska reflektionen. Den enda vägens politik är en paradox i alla allvarligt menande demokratier. Fortsätter vi på den inslagna vägen fjärmar vi oss från det som Tove Lifvendahl skriver om i samma tidning som Ludvigsson, och då kan allt förändras snabbt. Yttrandefrihet, öppenhet och demokrati kan aldrig försvaras med våld, för då är det inte yttrandefrihet, öppenhet eller demokrati.

Inga kommentarer: