Jag är tacksam över att ha ett arbete, inte bara en anställning utan ett jobb som jag trivs med. Och här under pandemin är det ett privilegium att kunna arbeta hemifrån. Tiden som frigörs av det minskade resandet försöker jag använda till läsande, skrivande och tänkande. Det var ju för att få möjlighet att studera jag sökte mig till högskolan. Pandemin innebär väntan, inte bara för oss i akademin utan för alla. Världen och allt vi vant oss vid att ta för givet är pausat och det frigör tid att tänka, i alla fall för oss som inte behöver oroa oss för hur det ska gå för företaget man arbetar i. Att bara vänta på att viruset ska blåsa över och allt ska återgå till det normala vore idiotiskt. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.
En sådan sak handlar om relationen mellan företag och människor. Att känna tillhörighet är en djupt mänsklig drift, liksom önskan att vara del av en gemenskap. Därför är det inte konstigt att människor identifierar sig med sin arbetsplats. Att grundare av företag många gånger har svårt att skilja mellan sin egen person och verksamheten man byggt upp är helt naturligt. Men att behandla företag som tänkande och kännande subjekt, med behov och rättigheter, är djupt problematiskt. Det är dock en tanke som allt mer normaliserats under senare år. Nu när företagens ledare försvagats och tvingas vara lite mer ödmjuka har vi ett gyllene tillfälle att göra något åt detta.
Min utgångspunkt är att företag byggs upp och ägs av människor, men företag är ingenting i kraft av sig själva. Den principen är viktig att hålla fast vid, annars finns en uppenbar risk att företag växer sig starkare än och därför spelar ut länders befolkningar mot varandra. Om företagen själva får bestämma blir allt som utgör hinder för deras lönsamhet ett problem. Skatt, till exempel, uppfattas som stöld. Utifrån företagets kortsiktiga, kvartalsekonomiska perspektiv kommer frågan, vad fan får jag för pengarna, att framstå som logisk. Samhället blir olyckligtvis svaret skyldig, i normalfallet. Men här under pandemin när kunderna sviker är det uppenbart vad vi och företagen får för pengarna.
Accepterar man tanken på att företag har en egen vilja och rättigheter blir det svårt att värna livet på jorden. Floran och faunan tas för given och klimatet är allt för diffust för att kunna greppa. Företagens ledare och ägare har dock i kraft av att kopplas samman med företaget makt att bestämma över vilka regler som ska gälla. Företagen kan alltid hota med arbetslöshet eller att man produktionen ska flytta någon annanstans, där arbetskraften är billigare, skatten lägre eller regelverket mer anpassat efter företagens fiktiva behov.
Tänker man istället att det enda som finns är människor som lever tillsammans på jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva kommer synen på företag att bli en annan. Den som är satt att leda ett multinationellt företag är fortfarande bara en enda människa och vi människor är alltid mer lika varandra än olika. Donald Trump är ett sorgligt bevis på det faktum att bara för att man har lyckats tillskansa sig makt och befinner sig toppen av en hierarki betyder inte att man nödvändigtvis besitter bättre kvaliteter än någon annan. När chefen för SAS eller Volvo Cars uttalar sig i TV talar de sig inte som individer och medmänniskor utan som företrädare för stora företag med många anställda. Deras makt och inflytande bygger på att vi identifierar dem med företaget som de är ledare för. Vi måste dock inte köpa deras bild av läget och det finns inget som säger att samhället självklart ska tillmötesgå alla deras krav, i alla fall inte villkorslöst. Den självklara frågan som våra folkvalda politiker, vilka företräder skattebetalarna och medborgarna, det vill säga alla vi tillsammans, borde bolla tillbaka till Svenskt Näringsliv och företagsledarna som nu kräver pengar för att överleva är: Vad fan får vi för pengarna?
Självklart behövs företagen och givetvis måste vi hjälpa dem, men både samhällen och företag består av människor. Företagen är inget i kraft av sig själva. När företag säger att man måste avskeda, det vill säga göra sig av med en del av sina anställda, skjuter de över ansvaret för individerna på någon annan. Så kan bara företag tänka och agera, inte samhällen. Därför är det avgörande för den sociala hållbarheten att företagen bidrar till det allmänna genom att tvingas betala skatt. Livet är ett givande och ett tagande för alla och balans är nyckeln till hållbarhet.
Jag oroas över politiker som identifierar sig med företagen och går deras ärenden. När Ulf Kristersson sitter i Agenda och säger att staten borde ge FÖRETAGEN 100 miljarder i månaden tills pandemin är över är inget annat än galenskap, helt i partitet med förelagen från den orange ledaren i väst. Alla företag består av människor, och vi människorna måste ta hand om VARANDRA. Som människor är vi både arbetare och kunder, ytterst är det vi som är samhället och företagen.
Corona blottlägger som sagt en lång rad problematiska förgivettaganden och vi har nu en chans att stanna upp och tänka efter. Tyskland tänker, som jag förstår det, ta tillfället i akt att satsa de allmänna medlen på företag som tar ansvar och bryr sig om miljön. Det borde fler samhällen göra. Livet på jorden behöver inte självupptagna ledare med grandiosa personlighetsstörningar. Att människor har svårt att skilja mellan sin egen person och företaget som betalar deras lön är en sak, men att samhällen accepterar detta är problematiskt. Nu kan vi göra något åt saken. Vad väntar vi på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar