Att ge efter för känslorna i styret av ett land är som att ge ledare med diktatorambitioner lillfingret, det är att leka med elden. Högerpopulisternas kamp för att frammana den nära förestående systemkollapps man tjatat om i tio års tid styrs av känslor, och det gör även hänvisningarna till forskare och experter i andra länder som kritiserar Sveriges Coronastrategi. Det är dumheten som fått ett ansikte och som inte länge skäms över att visa sitt fula tryne. Ska vi klara oss helskinnade ur krisen är det dit vi måste rikta uppmärksamheten. Alla vi som värnar vetenskapen har ett ansvar att göra det obekvämt att vara dum och sprida idiotiska åsikter.
Att ge efter för dumheten kan vara skönt, för man slipper tänka efter och kan följa sina känslor. Dumheten är ett sätt att skaffa sig makt över livet och tillvaron; man blir oövervinnerlig. Är man dessutom många som valt den vägen stärks övertygelsen om att det är rätt väg att gå, trots att tecknen på motsatsen hopar sig. Blir man tillräckligt många kan man till och med skylla sina egna misslyckanden och felkalkyleringar på motståndaren.
Allmänbildning var något fint och eftersträvansvärt när jag växte upp. Man såg upp till människor som visste och kunde. Jag minns hur familjen samlades för att titta på Vi i femman och hur imponerad jag av de större barnens kunskaper. På den tiden var det ingen som sa att man var smart som en femteklassare och Fråga Lund var inget underhållningsprogram. Kunskapen var något man förundrades över och den sågs som en värdefull egenskap. Kanske för att den krävde att man läste mycket och visste var man skulle hitta kunskapen. Idag kan man inte bara googla fram svar på alla sina frågor, man kan dessutom välja vilket svar som passar en bäst. Det må vara kul, men eftersom det inte fungerar i längden ökar priset man får betala för dumheten för varje dag som den tillåts påverka samhällsdebatten.
Vetenskapen ger oss inte de svar vi önskar, men svaren vi får fungerar i alla fall. Och går det inte att svara på frågan är den den det är fel på, inte vetenskapen. Ett vetenskapligt förhållningssätt går inte ut på att söka bevis för det man tror på, utan om att undersöka fenomenet man vill veta mer om kritiskt. Vetenskapens mål är inte att få rätt, utan kunskap. Därför är vetenskap motsatsen till dumhet, även om det visar sig att vetenskapens resultat inte håller sträck och måste överges. Den som är dum säger; Vad var det jag sa?! Den som är klok vet att INGEN vet något om framtiden och är tacksam för att det man trodde stämde visade sig vara fel, eftersom man därigenom lär sig veta bättre.
Pandemin och dess effekter, människors reaktioner på det som händer och synen på de som är ansvariga, är oerhört intressant att följa, även om dumheten som träder fram i öppen dager oroar mig. Antalet epidemiologer har ökat explosionsartat och hänvisningarna till forskare och vetenskapliga titlar ger sken av att vi lever i ett kunskapssamhälle, men eftersom många styrs av bekräftelsejäv och endast sprider fakta som talar för deras syn på hur saker och ting borde utföras och bara luftar kritik mot den svenska strategin, är det uppenbart för alla som väljer vetenskapens väg att det är dumheten som flyttar fram sina positioner. Och den pandemin utgör ett allvarligare hot vårt land och mänskligheten än COVID-19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar