En organisation är inte ett subjekt och har inga egna behov eller känslor. Företag är begärsdrivna processer som startats av någon med en idé som hen vill förverkliga. Utan pengar går det dock inte att driva företag, och den som saknar pengar får låna eller överlåta en del av makten och inflytandet över verksamheten till någon som har tillgång till kapital som hen kan tänka sig att riskera. Ingen äger dock företaget, det är ett resultat av organisering som lever sitt eget liv. Utan kunder som efterfrågar och är beredda att betala för varorna eller tjänsterna som företaget producerar existerar varken företaget eller entreprenören och ägarnas krav på vinst ekar tomt. Det är en av många olika och för vissa oväntade saker som Coronakrisen lär oss.
Jag tycker synd om entreprenörer som identifierar sig med företaget som en gång startades av deras ingivelse, som sätter likhetstecken mellan sig själva och företaget. Många av dem lever i en illusion som nu brutalt krossas av insikten om att deras inflytande och exceptionella förmågor inte är någonting värda utanför relationen med kunderna som nu sviker dem av rädsla för en potentiellt livshotande sjukdom. Den där illusionen behöver vi göra upp med, den är förenad med risker. Vi behöver även, en gång för alla göra upp med Milton Friedmans ekonomiska teori om evig tillväxt och idén om att ägarnas intressen ska överordnas de anställdas. Girighet är en drivkraft, men den är lika potentiellt förödande som kärnkraften.
Dyrkan av entreprenören i kombination med villfarelsen om att det går att äga en organisation, det vill säga en process, har försatt oss och vårt samhälle i den prekära situation vi nu befinner oss i. Ett ekonomiskt system som kollapsar på bara några veckor och som tvingar ut miljoner människor i arbetslöshet är och kan aldrig bli hållbart. Utan den av entreprenörerna och kapitalägarna föraktade staten, det vill säga skattebetalarna, hade väldigt många fler människor dött.
Ytterst är det drömmen om snabba cash som vi måste överge. Eftersom företag är (begärsdrivna) processer som kräver tillförsel av energi, alltså pengar och resurser, blir det problematiskt om det uppstår en norm och förväntan om att alla verksamheter måste generera vinst och att vinsten dessutom ska öka över tid. Alla företag måste generera överskott, men för att processen ska kunna vara livskraftig behöver överskottet återinvesteras i verksamheten. Detta lärde jag mig när jag studerade ekonomisk historia. Efter att Columbus "upptäckt" Amerika strömmade det in guld till Spanien som blomstrade av välstånd och vars makt växte, men så fort flödet av rikedom sinade rasade allt samman. Kapitalismen föddes i Holland bland kalvinister som i sin jakt på gudomlig bekräftelse avstod från att göra som spanjorerna, det vill säga konsumera upp överskottet. Hollands ekonomiska framgångar var en konsekvens av den återinvestering i verksamheterna som gjorde dem livskraftiga. Och i Manchester, där den moderna kapitalismen uppstod, exploderade det när man höjde lönerna för de anställda så att fick möjlighet att köpa tygerna som de producerade; vilket för övrigt även var nyckeln till den exempellösa framgången för Ford.
Även om kapitalismen alltid kännetecknats av kriser är det en framgångsaga. Problemet är att Friedman ändrade narrativet och sagans innehåll när han hävdade att företagen uteslutande finns till för aktieägarna. Fram till slutet av 17970-talet befann sig aktieägarna och företagen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Företagens överskott delades mellan ägarna och de anställda. Sedan byte man perspektiv och anammade en syn på företag som pengamaskiner, vilket fick till följd av att synen på företagens syfte ändrades. Plötsligt handlade företagande inte längre om att bidra till byggandet av samhället, utan om att generera ekonomisk vinst till en anonym grupp av ägare, eller en mytisk marknad. Reagan och Thatcher tog denna idé till sig och började driva även samhället enligt samma princip. Skatten skulle sänkas och möjligheten att tjäna pengar, det vill säga plocka ut vinst från alla verksamheter, värnades till varje pris. Stabila och välmående företag som gav anställda en trygg lön och cheferna en hög lön, vilket bidrog till samhällets hållbarhet, piskades nu att generera en ökande vinst som plockades ut ur verksamheten, vilket tvingade fram massavskedningar, utlokaliseringar till låglöneländer och företagsuppköp för att kunna dra nytta av stordriftsfördelar. Aktiemarknaden blomstrade, klyftorna ökade och marknaden bestämde. Allt det där var gott och väl så länge den destruktiva logiken hölls avskild från samhällsbärande verksamheter som skola och vård. Företag kan gå i konkurs om efterfrågan viker eller om balansen mellan kostnader och utgifter rubbas, men skola och vård är inte varor och tjänster som underlättar vardagen, det är samhällets själva fundament, vilket vi nu blir varse.
Alla pengar som skattebetalarna lägger på utbildning och vård måste stanna kvar i dessa verksamheter av den enkla och självklara anledningen att det handlar om samhällsbärande underhållsprocesser, till skillnad från företagen som säljer varor och tjänster på en självreglerande marknad som avgör priset. Skatt är ingen utgift utan en investering i samhällets bärande delar och dess långsiktiga hållbarhet. Att tillåta uttag av vinst från skolan och vården är som att tillåta en djurägare att piska sin utmärglade packåsna till dödens gräns, för att hålla vinstmarginalen uppe. Det är så skattesänkarpolitiken fungerar. Den strider mot själva livets och ekonomins lagar och bygger på önsketänkande. Det är en destruktiv idé som vi måste göra oss av med, ju förr desto bättre eftersom vi och vårt samhälle bärs upp av den där åsnan som får för lite mat, som får stå ute under natten och som piskas för att röra sig snabbare, trots att den saknar energi och går på knäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar