Zygmunt Bauman och jag, del ett

Läser med saknad vad Evin Ismail (doktorand i sociologi vid Uppsala universitet) skriver i en Understreckare om den nyligen bortgångne Zygmunt Bauman. Han har liksom alltid funnits. Genom hela min akademiska bana har han med en klockas regelbundenhet givit ut böcker som tangerat mina studie- och forskningsintressen. Alltid aktuell, alltid klok och tänkvärd. Bauman är död, men hand böcker och tankar lever.

Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman slog igenom internationellt med sin bok ”Auschwitz och det moderna samhället” (1989, på svenska 1991). Bokens huvudtes är att det var det moderna samhällets byråkrati och övertro på rationalitet som möjliggjorde Förintelsen.

Den tanken är fortfarande aktuell och viktig. Blind tro på rationalitet och okritisk lydnad är förenat med enorma risker. Det var inte Hitler eller nazisterna som genomförde förintelsen, den ligger inbäddad i kulturen och kan realiseras där och när förhållandena är de "rätta." Lika viktigt som det är att minnas förintelsen är det att ständigt påminna sig om hur lätt det är att hamna där igen. Det finns inga garantier för att det inte blir så, det är en utveckling som bara kan motarbetas. Men för att kunna göra det kan man inte stirra sig blind på Hitler, för han kommer inte tillbaka. Det han stod för, tankarna han förde fram och använde för att manövrera sig och nazistismen fram till makten, finns emellertid kvar. Ideologins uttryck förändras ständigt, men dess bärande, mytologiska, innehåll är det samma. Kan vi läsa oss se och förstå detta finns det hopp. Jag läste boken om Auschwitz som student och den lämnade ett outplånligt intryck hos mig. Det är en klassiker, en viktigt bok och en påminnelse om hur bräckligt livet är och hur viktigt humaniora och samhällsvetenskap är. Att fara vårdslöst fram med och inte respektera komplexiteten i demokratin, att inte värna öppenheten, agera klokt, kritiskt och ödmjukt inför världens fundamentala öppenhet, är förenat med stora risker.

Idén till boken fick Bauman när han läste de memoarer som hans fru Janina Bauman, som överlevt Förintelsen, skrev och publicerade 1986–88. Hennes memoarer fick honom att inse att det fanns en del i ämnet som han inte hade tänkt igenom tillräckligt noga. Han sökte svar om Förintelsen i bibliotekshyllor och kom fram till att böckerna visade att Förintelsen var ”ett fönster, snarare än en bild på väggen”, och det Bauman såg genom fönstret var inte det minsta tillfredställande.

Bauman är en TÄNKARE, och den som läser honom blir framförallt bättre på att tänka. Han är (för hans tanker lever som sagt vidare) en typ av forskare som blir allt mer ovanlig. Han slår inte fast, leder inte i bevis och är heller inte tvärsäker. Hans kunskap växer fram i dialog och är resultatet av kritiskt tänkande. Bauman skrev böcker. Hemma i bokhyllan upptar hans böcker uppemot en halv meter. Han har inspirerat mig mer än jag förstått, inser jag när jag skriver detta. Jag skriver inte som Bauman, men han öppnade ett fönster (gillar verkligen den bilden) och pekade ut en riktning. När han nu lämnat oss är det inte bara han som försvinner, eftersom det sättet att skriva vetenskap idag inte premieras finns en stor risk att förmågorna han odlade och visheten han spred också försvinner, i alla fall på sikt. Återväxten är dålig, av förklarliga skäl. Det är få förunnat att lyckas få det genomslag som Bauman fick, och det blir så klart inte lättare när bokskrivande nästan ses som en belastning för forskarens hemmainstitution.

I ”Auschwitz och det moderna samhället” skriver Bauman om hur han fick överge sin tidigare uppfattning om Förintelsen som ett historiskt undantag och en tillfällig galenskap i ett annars sunt samhälle. Bauman konstaterade nu i stället att Förintelsen föddes i och utfördes i vårt moderna rationella samhälle, på höjden av vår civilisation och våra mänskliga kulturella bedrifter, och därmed är den ett tragiskt resultat av detta samhälle, dess civilisation och kultur.

Förmågan att tänka om och tänka nytt är enormt viktig och dessa egenskaper kännetecknar verkligt stora tänkare. Fler behöver bli bättre på att revidera tidigare uppfattningar. Det är svårt när man lever i en kultur som premierar tvärsäkerhet och där bara den som har evidens eller som kan visa en vederhäftig källa kan räkna med att bli lyssnad på. Det Bauman visade är hur viktigt det är att reflektera över innebörden i källorna. Fakta är aldrig entydig, det krävs tolkning och kritisk reflektion för att förstå. Sanningen är en sak, och sanningen om Auschwitz ifrågasatte Bauman inte, det var en annan förståelse av fakta i målet han hjälpe oss att se. Jag tycker det är lika viktigt att påpeka och påminna sig om som synen på förintelsen som en ständigt närvarande potentialitet. SD är inte nazister, men de (och partierna som frestas att närma sig dem i jakten på väljarstöd) leker med samma eld som Hitlers hejdukar lekte med på 1930-talet. De kan möjligen ursäktas med att de inget visste, men det kan ingen göra idag, inte efter att nazisternas brott mot mänskligheten avslöjats. Det är Bauman som fått mig att inse hur farliga SD är, och jag räds naiviteten och ignoransen som idag gjort det partiet till Sveriges tredje största parti. Historien upprepar sig inte, men samma misstag kan begås flera gånger om kunskapen som finns inte tas på allvar.

I förordet till boken, som har kommit att bli en vida läst klassiker, skriver Bauman att boken ska ses som ett litet bidrag till sociologin. Det är just dessa egenskaper som utmärker Bauman som tänkare: ödmjukheten, pragmatismen och visheten.
Baumans språk är vackert, målande och poetiskt, alltid med en intellektuell skärpa och en klarhet som gör att hans texter blir lättillgängliga. Bauman lyckades göra sociologin lekfull och relevant för en större publik.

Idealet idag är närmast att skriva tvärtom jämfört med hur Bauman skrev. Artikelformatet och reviewprocessen gynnar helt andra sätt att skriva (och tänka) och se på kunskap än det som Bauman förkroppsligar. Att vara ödmjuk gynnar inte karriären, för i en kultur där debatten upphöjts till norm är man förlorad om man lyssnar, tänker efter och ändrar åsikt i ljuset av ny kunskap. Tvärsäkerhet är något annat än vishet, och att vara pragmatisk handlar om att placera kunskapen i centrum. Bauman följde inte regler, han granskade regler och skapade förutsättningar för nya och bättre regler. Det kunde han göra eftersom han verkade utanför den filterbubbla som tidskriftsvärlden i mångt och mycket utgör. Bauman vände sig lika mycket till allmänheten som till forskarvärlden. Bauman spred kunskap och delade med sig av sin klokhet. En viktig förutsättning för det är hans vackra språk. Boken ger möjlighet att utrycka tankar, att reflektera och resonera. Det är svårt att göra i en artikel. Jag kommer aldrig att förstå hur en samlad akademisk värld kunnat kollektivt och på kort tid helt övergivit ett så pass viktiktigt medium för kommunikation av tankar och klokskap som boken utgör. Idag är det i princip bara redan etablerade författare med en upparbetad läsekrets som kan få sina manus antagna på förlag. Det är alltså inte bara Bauman som gått ur tiden, det finns en uppenbar risk att han tar med sig boken som medium för kunskapskommunikation i graven. Blir det så (låt oss hoppas att det inte sker) är det inte bara han och boken som försvinner utan även alla möjligheterna som det mediet bär på. Vishet och omsorg om språket behövs för att hålla kunskapen och den kritiska förmågan vid liv i samhället.

Under flera års tid har jag undervisat om Baumans teorier för sociologistudenter som ofta precis har påbörjat sina universitetsstudier. Hans texter har haft förmågan att engagera och skaka om dem i ämnen som rör allt från asylrätt till internetdejting, med modernitetskritiken som en ledstjärna i så gott som alla hans teorier.

Den kritiska blicken som hjälper oss att se och tänka efter behövs lika mycket som fakta och evidens. I en akademiska kultur där tiden att tänka hela tiden krymper och utrymmet för läsande och lärda samtal allt mer har förskjutits till fritiden. Det handlar om diffusa arbetsuppgifter som är hopplöst svåra att tidssätta. Därför krymper tiden, för det finns inga argument som håller och anses giltiga i den akademiska strukturen där New Public Management får allt större genomslag. Bauman har fungerar som ett slags motkraft mot avintellektualiseringen av högskolan, och det gör att saknaden blir ännu större. Böckerna finns ju kvar, men tiden att läsa, tänka med dem och samtala om innehållet finns inte. Baumans böcker tentar man inte av och drar vidare från. Innehållet följer med en under lång tid. Hans sätt att skriva är ögonöppnande och bildande. Hur länge kommer man att läsa den typen av böcker på högskolan där de pedagogiskt målfokuserade läroböckerna vinner mark framför mer öppna och reflekterande texter? Att läsa Bauman i en struktur som är fixerad vid mät- och jämförbara nyckeltal är en dubbel utmaning. Det kommer bara att gå så länge det finns lärare som förstår och som framhärdar. Det går dock inte i längden att framgångsrikt kämpa mot både ett oförstående system och motvilliga studenter. Jag blir därför glad att läsa följande:

Zygmunt Bauman är den sociolog som engagerar och lämnar starkast intryck på sociologistudenterna, till den grad att vissa sagt sig brottas med hans tankar när de egentligen borde sova, eller känt sig smittade av ”hans pessimism”. Bauman betraktade dock inte sig själv som en pessimist. När han i en intervju i SvD (19/8 2011) fick en fråga om detta av Kaj Schueler svarade han: ”Du känner till definitionen av optimist och pessimist? Optimisten är en person som tror att denna värld är den bästa av världar och pessimisten misstänker att optimisten kan ha rätt. Men det finns en tredje kategori och jag vill bli klassificerad i den. Människor som hoppas.”

En inspirerande tänkare som lär oss hoppas. Det är smärtsamt att skriva detta, för vidden av saknaden kommer i skov. När jag jämför Bauman med hur det ser ut på högskolan idag är skillnaden stor. Vi talade på ett möte igår om kvällskurserna som var vanliga förr. Vad hände med dem? De försvann när man började räkna poäng och fokus riktades mot genomströmning. När ekonomin blev viktigare än bildningen och när den där tredje uppgiften, som det talas om så mycket men som i praktiken, får skötas på fritiden och av dem som tycker det ger dem något rent personligen. När jag läste på högskolan sjöd lokalerna av liv från morgon till sen kväll. Både lärare och studenter möttes och samtalade om innehållet i de fristående kurser som då dominerade högskolans utbud. Sedan styrdes studenterna över till specialiserade program, utbildningens mål förpassades till anställningen efter och studenternas inställning till studier blev mer pragmatisk. Efter klockan fem är det i princip tomt i lokalerna, och många studenter kommer sent eller lämnar föreläsningen tidigare, för att "hinna med tåget". Handledning och seminarier, allt som inte är obligatoriskt väljs bort. Jag försöker att inte fastna i pessimism, försöker att hoppas. Och även om det inte alltid syns här så lyckas jag ganska bra med det, för jag tror fortfarande på kraften i bildningen. Jag smittades tidigt av Baumans engagerande sätt att skriva, och den injektionen verkar fortfarande.

Bauman kompletterar för det mesta sin modernitetskritik med konstruktiva alternativ och på så sätt förmedlar hans verk även just hopp.

Det finns inga garantier, därför är det så viktigt att hoppas. Begäret efter säkerhet leder oundvikligen, förr eller senare, till hopplöshet. Hoppet är avgörande för att våga kasta sig ut i det okända och gripa sig an det okontrollerbara, det vill säga livet. Tappar vi hoppet om hoppet är vi illa ute. Alla drabbas, inte bara de hopplösa. Desperationen växer hos allt fler när dörrarna stängs och det enda som erbjuds är kurser i hur man skriver en bra CV och tänker positivt. Förr var det hoppet och drömmen om ett bättre liv som fick människor att studera, våga ta risker, satsa och försöka. Idag läser förfärande många av tvång, eller för att man tror att man måste. Det är ingen grund att bygga varaktig och användbar kunskap på. Fast kunskapen är det färre och färre som är intresserade av idag, det är poängen och examen man vill åt. Det är också det enda som räknas i högskolans administrativa system. Har man inte förlorat hoppet innan gör man det i mötet med arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, penningmarknaden och alla andra marknader. Hopplöshet leder till desperation eller uppgivenhet, ilska eller sorg, vilket är illa för allt vad hållbarhet heter. Vi behöver med andra ord Bauman idag mer än någonsin!

Bryter där, för arbetet pockar på uppmärksamhet, men jag återkommer senare idag med fortsättningen.