Arrogans vs Ödmjukhet 2

Jenny Maria Nilsson skriver klokt om skolan och hur en arrogant utbildningspolitik lett till försämrade kunskapsresultat. Hennes text väcker en massa tankar, om många olika saker. Allt och alla hänger ihop, det är tanken här, i denna min improvisation utifrån och tillsammans med hennes tankar om kunskapens status i Sverige idag.

Kunskap, eller människans förmåga att tänka analytiskt, systematiskt och kritiskt (för att betona att det inte handlar om fakta eller information), tänker jag, är en kvalitet att slå vakt om. Kunskapen är allas eller ingens och den utmanas ständigt av andra mänskliga och mindre smickrande egenskaper som egoism, småsinthet eller den grandiositet som USAs nye president excellerar i just nu. Kunskapen har ingenting att sätta emot när populistiska makthavare och karismatiska individer utmanar vetandet med fakade nyheter och alternativa "fakta". Därför är ödmjukhet, särskilt i utbildningssammanhang, en oerhört viktig egenskap, inte bara att ha, utan att slå vakt om. Nilssons poäng och budskap är att svensk utbildningspolitik istället och tragiskt nog istället präglas av arrogans.

Hur går det då? Hur står det till i Utbildningssverige? Är larmen om Pisaras överdrivna? Speglar beygsuppgången en verklig uppgång av befolkningens samlade kunskaper? Är Sverige en KUNSKAPSNATION eller ett land som vill ge sken av att kunskapen står i centrum? Det är viktiga frågor, utan givna svar. Vill man verkligen veta går det inte att debattera utbildning, den enda vägen mot verkligt vetande är en omväg och därför vill jag se mer av samtal och ödmjuk dialog. Hur bör man tolka det faktum att den negativa trenden i Pisa-mätningarna för Sveriges del bröts i den senaste mätningen? Politikerna jublade och Jan Björklund var inte sen att ta åt sig en stor del av äran för vändningen- Även om man också var noga med att betona att det var lärarnas förtjänst har svensk utbildningspolitik en del kvar att göra innan det går att säga att den präglas av ödmjukhet.

Är uppgången pålitlig? I SVT:s ”Agenda” sa Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, om TIMSS (Trends in international mathematics and science study) som också visat bättre resultat än föregående år: ”Jag känner fortsatt oro för svensk skola, att det här är en engångsvinst beroende på att det har varit så uppmärksammat, att man pressar lärare och eleverna pressar sig själva – att det här inte är något som är ihållande. För att man ska få det ihållande, så krävs det att man har ett löpande kvalitetsarbete och det finns ganska lite som tyder på att det har hänt särskilt mycket positivt där i svensk skola.”

Fixeringen vid mätresultaten är olycklig, särskilt om det utvecklar sig till en debatt om vad uppgången beror på eller hur resultaten ska tolkas. Skola, högre utbildning och forskning handlar om en enda sak: KUNSKAP. Om inte kunskapen står i centrum och allt annat anpassas efter kunskapens behov, om inte människorna och makthavarna intar en ödmjuk hållning gentemot skolverksamhetens innehåll och uppdrag; kunskapsutvecklingen, kommer Sverige aldrig att bli en kunskapsnation. Skillnaden mellan Jan Björklund och Anna Ekström ifråga om ödmjukhet liknar väldigt mycket skillnaden mellan Trump och Obama. Björklund vill leda skolan och gå i spetsen för den utveckling han vill se och "vet" är bäst för Sverige, medan Ekström betonar att skolan är en komplex verksamhet som snarare måste fredas än ledas. Kunskapen följer inte några direktiv, och vet man redan på förhand är det inte kunskap man söker utan bekräftelse. Politiker som söker bekräftelse är inte ödmjuka, de söker bara makt och putsar på sitt ego. Det är inte Amerika som Trump bryr sig om, utan sitt ego. Han agerar som president på samma sätt som han agerat som företagsledare, med den lilla skillnaden att han som president inte kan mörka sanningen eftersom han nu arbetar för det allmänna, för alla amerikaner, inte bara för en profithungrande grupp aktieägare. Tron på ledarskapets frälsning ger oss den typen av politiker. Det är inte Trump eller Björklund som är problemet, utan synen på kunskap och vad som främjar en HÅLLBAR utveckling. Är det kunskap vi verkligen vill ha måste vi kollektivt odla och främja utvecklingen av en mer ödmjuk politik och kunskapssyn.

Beror förbättringen på att uppmärksamhet, åtgärder och pengar riktats mot skolan? På att utbildade föräldrar kompenserar med stöd i hemmen och läxläsning? Eller på reformer som fallit väl ut? Sådant behöver vi veta.

Påminner om den så kallade Hawthorneffekten, som inte självklart kan bortses från. Alla ödmjuka skolpolitiker inser att ingen enskild kan ta åt sig äran av några framgångar på kunskapens och lärandets område, det går bara den som är arrogant och som bryr sig mer om sig själv än om kunskapsutvecklingen. Ödmjuka elever samverkar och inser att kunskapen kräver engagemang för att fastna i medvetandet och bli användbar. Ödmjuka lärare inser att de spelar en viktig, men aldrig avgörande roll för utvecklingen av kunskap. En lärare som själv slutar lära och helt övergår till att vara ledare är ingen lärare längre. Ändå är det just detta många skolpolitiker vill att lärarna ska bli och agera som ledare. Rektorsrollen har utvecklats i just den riktningen. Samma utveckling ser vi på högskolan där Svenskt Näringsliv driver på för att ge linjeorganisationen mandat att driva igenom strategiska beslut, snarare än värna kunskapsutvecklingen på högskolan. Ödmjukhet är en nödvändighet, om det verkligen är KUNSKAP man vill ha. Och är det inte kunskap som är skolans uppdrag är det ärligare och bättre för alla att lägga ner hela verksamheten. Öppenhet och transparens är lika viktigt och att politikerna ärligt redovisar vad de vill och tror på. Anna Kindberg Batras uppvisning i oärlighet och arrogans i söndagens Agenda var tragisk, och hennes trovärdighet har i mina ögon rasat till noll. Jimmie Åkesson och SD är i alla fall öppna med vad de vill. Arroganta och på inget sätt lojala med kunskapen, men åtminstone öppna med hur de tänker. På samma sätt som vi får den skola vi förtjänar, inte den vi vill ha, får vi de politiker vi förtjänar, inte de vill önskar. Allt och alla hänger ihop och verkligheten är som den är. Därför är det viktigt att placera kunskapen i centrum, inte något annat.

Det som indikerar en pseudoförbättring är skolans dåliga likvärdighet. Pisa mäter likvärdighet med sju indikatorer, sedan 2006 har fem av dessa blivit sämre och ingen bättre. Varför är det alarmerande? Ur ett mänskligt perspektiv innebär det att människor i mindre omfattning har chans att utveckla sig själva och sina liv på bra vis. Men vi kan också betrakta det ur ett instrumentellt perspektiv, likvärdighet är ett lackmustest för ett skolsystems redbarhet och vårt presterar alltså lågt i detta fall. Samhället kan aldrig utjämna de förutsättningar unga människor föds in i, men de ideologier som format välfärdssamhället ges legitimitet av att vi i alla fall försöker; om barn får andra klassens undervisning på grund av sin socioekonomiska status och plats de är födda på, så har Sverige misslyckats med sitt demokratiska uppdrag.

Statistiskt sett och generellt är det kanske så att kunskapen inte sjunker, men för Sverige som kunskapsnation är växande kunskapsklyftor förödande. Det går inte att toppa laget för det är helheten som räknas. Kunskapens spridning är viktigare än enstaka stjärnor som sticker ut. Om inte alla hjälper varandra och gemensamt värnar kunskapsutvecklingen som helhet i landet kan ingen spets i världen kompensera för majoritetens bristande kunskaper. Så länge Sverige är den demokrati (och det verkar alla, utom SD vara överens som att Sverige ska fortsätta vara) har alla ett ansvar för varandra och för den gemensamma kunskapsutvecklingen. Valfrihet är kanske viktigt för individen, men en befolkning som mer väljer bort än till, och som låter den som väljer "fel" skola skylla sig själv kommer aldrig att kunna bli en verklig kunskapsnation. Vill Sverige bli ett land som inte bara delar ut Nobelpris utan även är med om att driva kunskapsutvecklingen i världen framåt, utåt, uppåt, måste utbildningspolitiken bli mer ödmjuk och kunskapsorienterad. Om inte alla kan lyckas kommer snart ingen att lyckas. Det är så verkligheten fungerar och det kan ingen ledare i världen ändra på. Demokratin, hållbarheten och kunskapen kräver något av oss alla, inte tvärtom!

Vilket somliga anser vara nödvändigt. Värre än myten om hur kunskap är hämmande är den som Bengt Stillström, riskkapitalisten som grundade skolkoncernen Academedia, påstod i Dagens Industri 2014: ”Likvärdig skola ger sämre skola för de flesta”. (Academedia av i dag tar avstånd från hans åsikter.) Särintressen som tjänar pengar vill spela ner försämringarna för att undvika problematisering av den egna verksamheten. Stillström menar att en likvärdig skola är en skadlig utopi, att generellt bra undervisning för alla är inkompatibelt med ett gott skolsystem för nationen i sin helhet. Politiker bör därför ge upp likvärdighetsambitioner och värna de bästa eleverna, vilket för övrigt är de med ursprung i mer välmående hem.

Arrogansen känner inga gränser. Det finns gott om ledare som tänker och agerar som Donald Trump där ute, och att släppa in dem och ge dem inflytande över skolpolitiken och vardagen i Utbildningssverige är förödande för ödmjukheten och en katastrof för landets kunskapsutveckling. Ger man en arrogant och lönsamhetsfixerad ledare uppdraget att ansvara för utbildning och lärande kommer kunskapen att få enormt svårt att hävda sin rätt eftersom lärarna fråntas mandatet att utforma verksamheten med kvaliteten i lärandet som främsta mål. Lärare och rektorer ska inte vara arroganta ledare, utan ödmjuka följande, liksom alla andra som verkligen vill veta och mer och bättre. Det finns inga genvägar till kunskap, bara till makt.

Stillström har fel, det är tvärtom, de sundaste skolorna är de som lyckas förhållandevis väl oavsett elevens förutsättningar. Vilket tydliggörs i grafen ”Snapshot of performance in science, reading and mathematics” ur det senaste Pisamaterialet. Här visas andelen låg- och högpresterande inom skolan i vart och ett av OECD-länderna.

Bäst är Shanghai (som i statistiken räknas som ett eget land), där 39,1 procent av eleverna är högpresterande och 4,8 procent lågpresterande, sämst är Dominikanska republiken, där 0,1 procent återfinns i toppgruppen och 70 procent längst ner. I Sverige åstadkommer 16,7 procent av eleverna akademiska resultat i den översta gruppen och 11,4 procent i den nedersta, vilket ger oss en mittenposition. Ju fler högpresterande ett skolsystem har, desto färre lågpresterande, ju bättre skolan är för elever med diverse utmaningar, desto bättre är den för dem med få utmaningar och tvärtom. Mig veterligen finns ingen nation där ett större antal elever utmärker sig akademiskt samtidigt som många presterar dåligt.

Att utmärka sig akademiskt kan och får aldrig handla om att ta examen eller skriva ett visst ANTAL artiklar. Kunskap är en kvalitet, inte en kvantitet. Kunskap är något abstrakt, komplext och föränderligt. Det går inte att mäta, jämföra kunskap, och det går heller inte konkurrera om kunskap. Ett lands konkurrenskraft och framgångar på olika områden måste bygga på kunskap. Utbildning är en viktig investering, alltså en utgift som kommer att betala sig i framtiden. Inte alltid i form av pengar, utan lika ofta i minskade utgifter. Arroganta ledare vill se resultat, men kunskapsresultat är alltid diffusa och kan ibland se ut som misslyckande. Vägen till kunskap är en omväg! Därför är ödmjukhet, tillit och öppenhet nyckeln till framgång, inte ledarskap, kontroll, ständiga utvärderingar och målsäkringsstrategier.

Här får ni lite svensk nationalism: Vi borde ha den bästa skolan i världen. Varför? Överallt finns attityder, de förändras över tid, som är till gagn eller olycka för undervisning. Fungerande skolor klarar att förädla och inkorporera användbara synsätt och samtidigt hålla undan dem som inte är till nytta. Fördelar för oss är att vi är ett relativt litet land med stark bildningstradition också i arbetarklassen, här finns social medvetenhet och en jämförelsevis gedigen infrastruktur och vi har en luthersk tradition som kan innebära en balanserad självuppfattning. Vidare har upplysning och sekularism en stark ställning i vårt land, vår skola har breda ambitioner, där även slöjd, hemkunskap, idrott och estetiska ämnen ges betydelse och vi har haft en tradition av att ungdomar tidigt tar ansvar. Samtidigt vet vi numera mer om hjärnan och hur inlärning fungerar. Vi vet hur viktigt det är att barn känner sig trygga och accepterade, att deras dagar är meningsfulla och att en god auktoritet, med ordning och ömsesidig respekt, förbättrar trivsel och undervisning.

Förutsättningarna finns verkligen. Sverige har enormt mycket att vara stolt över, och det är allas förtjänst. Min definition av Sverige är en ödmjuk och inkluderande definition. Sverige är summan av alla människors, som levt och verkat inom vårt lands gränser, agerande. Det finns inget unikt svenskt, varken biologiskt eller kulturellt. Det finns bara en avgränsad del av verkligheten som givits namnet Sverige och som alla vi som lever inom landets gränser är del av. SDs inställning till Sverige och det svenska är rasistisk och kunskapsfientlig. Dessutom är Åkessons syn på Sverige och politiken han för lika inkonsekvent som Trump, eftersom han säger att det är känslan som räknas, samtidigt som han säger att svenskhet är något absolut och faktabaserat. Kunskapens värde är att den som kan och vet inser problemen och ser igenom retoriken. Verkligheten är som den är, inte som människorna vill att den ska vara, det inser alla som verkligen söker kunskap och som är ödmjuka inför kunskapen. Alla som inte bara säger att kunskap är viktigt, utan också agerar i enlighet med den tanken.

På cirkus finns ibland en clown vars akt går ut på att hen tror sig kunna trolla, men när clownen ska dra duvan, kaninen eller ett fungerande skolsystem ur hatten, så är det tomt och den förväntansfulla minen övergår i snopenhet. Det är en bild som kommit för mig i samband med att politiker, eller andra, är säkra på att just denna nya pedagogik, denna nya väg, ska skapa framtidsskolan. Efter clownen kom magiker med rök och speglar: politisering (är du entreprenöriell, lille vän?), marknad (ett kattrakande om resurser och föräldrar som shoppar en identitet åt sitt barn) och experiment (Sir Ken Robinson, framtidskompetens och lärstilar). Ett skolsystem är svårhanterligt, det kan aldrig bli perfekt, men min käpphäst sedan jag började skriva om skolan är att vår nedgång inte är någon slump. Vi fick vad vi satsade på och vi kan satsa annorlunda – ödmjukhet är att anpassa vad man tror efter bevisen.

Man ska akta sig för vad man önskar sig, för det finns en uppenbar risk att man faktiskt får det. Titta på Brexit, Trump och populismens framgångar. Arrogansen är framgångsrik och alternativa fakta sprider sig snabbt eftersom ödmjukhet och kunskap inte styrs av känslor och önskningar, utan av verklighetens inneboende logik och lagar som människan måste anpassa sig till för att samhället ska bli långsiktigt hållbart. Det går att fejka resultat och man kan ge sken av att vara någon annan än den man är, men verkligheten går aldrig att fejka, den är som den är. Det kan ingen ledare i världen ändra på. Lycka till Trump, men det är framtiden som kommer att döma dig och din ämbetsperiod. Det går att vinna ett val genom att vara arrogant och ljuga, men det går aldrig att leda ett land på ett hållbart sätt. Det spelar ingen roll hur många ja-sägande, vita, medelålders, heterosexuella, manliga, miljardärer och abortmotståndare man än omger sig med, eller hur många fantasifulla alternativa fakta man sprider. Det går uppenbarligen att ta med sig en egen hejarklack för att får det att framstå som publiken är entusiastisk, men det är bara bra för ledarens ego. Det är inte så man bygger en stolt och hållbar kunskapsnation. För det krävs ÖDMJUKHET, solidaritet och men mycket mer inkännande och förstående politik.

Pröva denna tanke som är omodern i Sverige: skolan ska vara en monolit i samhället. Skolverket, som ska basera sin verksamhet på evidens, lärarutbildningarna och skolorna, bör bindas samman med en orderkedja som upprätthåller integritet och möjliggör ansvar. De dåliga nyheterna är att tuffa beslut fordras för att komma dithän, de goda nyheterna är att elevers behov av en bra undervisning och skolpersonals av en rimlig arbetsmiljö, sammanfaller med gemensam samhällsnytta.

Igår talade jag om forskningsanknytning av högskolans verksamhet, och jag vänder mig mot att det är en order uppifrån, utifrån. En ledarskapsåtgärd eller ett uppdrag, ett sätt för ansvariga att visa handlingskraft. Ända sedan jag var student på 1990-talet har jag värnat, varit lojal med och arbetat för att utveckla kunskap. Talet om forskningsanknytning ser jag mer som ett symptom på problemen i utbildningssektorn, än som en lösning på något problem. Jag ser det snarare som att det är samhället som behöver forskningsanknytas, för en högskola som inte är forskngsankuten och sätter kunskapen i centrum är ingen högskola.

Lite mer av ödmjukhet, och mindre arrogans, om jag får be. Det är det enda hållbara, för allt och för alla. Samhället skapar vi tillsammans och det blir som det blir, inte som vi önskar!