Arrogans vs Ödmjukhet 1

Folkets man har intagit Vita Huset. Hans första åtgärd var att påbörja den utlovade nedmonteringen av sjukförsäkringsreformen som gett många fattiga tillgång till vård som de kan betala för. Innan kvällen den första dagen som president hann han också med att ändra skrivningen på Vita Husets hemsida. HBTQ-frågor och skrivningar om människans påverkan på klimatet togs bort. En ny tid har inletts. Kanske blir det inga enorma förändringar, och allt var inte frid och fröjd innan. Fast en sak ändras och det är att kunskapen inte längre är utgångspunkten för politiken. USAs politik kommer de närmaste åren i hög grad styras av känslor, av en allt annat än ödmjuk president. Skillnaden mellan den förre presidenten och den nya ifråga om personlighet och framtoning enorm. USA har bytt ut en ödmjuk, kunskapsfokuserad lagspelare till en arrogant, omnipotent chef. New Public Management har nu träffat fläkten, skulle man kanske kunna säga. Vad händer nu? Det vet ingen, men många varningslampor blinkar och det är nu viktigt att alla som ser farorna inte tystnar och drar sig tillbaka.

Kunskapen talar inte för sig själv, den måste värnas och spridas för att kunna komma till användning i byggandet av en bättre och mer hållbar värld. Skolan är den plats där allt börjar. Utan en kunskapsskola, inget kunskapssamhälle. Och en kunskapsskola kan inte bygga på en arrogant politik, där mer än på något annat område är ödmjukhet viktigt. Tittar vi på hur den svenska skolan utvecklats sedan den började omformas i grunden från 1990-talet och framåt är det en utveckling från ödmjukhet till arrogans, och de utlovade kunskapsresultaten uteblev. Arrogans är en känsla, ödmjukhet en inställning. Kunskapsutveckling kräver ödmjukhet och en beredvillighet att ändra sig, om och när man insett att man har fel. Arrogans bygger på känslan och går hand i hand med faktaresistens. Allt och alla hänger ihop, och nu är hög tid att inse vart vi är på väg och göra något åt saken. Jenny Maria Nilsson skriver klokt om skolan och hur en arrogant utbildningspolitik lett till försämrade kunskapsresultat. Hennes text väcker en massa tankar, om många olika saker. Allt och alla hänger ihop.

Politiken eller civilsamhället? Lärarna eller skolledarna? Matte- eller läslyftet? Vem eller vad ska ha äran för att svenska skolan tycks ha blivit bättre? (Åtminstone har nedgången i Pisaprovsresultaten avstannat.) Svårt att reda ut på en konkret nivå, men för det generella planet har jag ett förslag – ödmjukhet. Att svensk skola lyckats förmedla kunskaper i något större utsträckning än förra Pisaperioden kommer ur en förändring i attityd; tillräckligt många på tillräckligt viktiga positioner beslöt sig för att ta skolans problem på tillräckligt stort allvar. Och tvärtom, våra dåliga prestationer har berott på och beror på arrogans.

Obama lovade inte det amerikanska folket gul och gröna skogar när han tillträdde, han talade om behovet av gemensamma ansträngningar och har under sina åtta år som president hela tiden tonat ner sin egen betydelse. Han har fokuserat på vi och försökt bedriva en samtalande politik. Trump har agerat på motsatt sätt. Han har debatterat, Twittrat i affekt och lovat att bli den bäste president som världen någonsin skådat. Trump ska ensam, som den handlingskraftige företagsledare han är göra Amerika till en stor och stolt nation. Parallellerna till svensk skola är kanske inte uppenbara, men jag tycker mig se många likheter, och jag håller med Nilsson om att en skola byggd på arrogans aldrig kan bli en skola där kunskapen står i centrum. Vad svensk skola behöver är inte mer styrning, mer kontroll, utan ödmjukhet och tid för kritisk reflektion. Skolan är ingen enskilds angelägenhet, den är allas eller ingens. Skolan blir vad vi gör av den, tillsammans. Kunskap är inget mål man kan nå. Liksom demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, mångfald och klimatpolitik är kunskap en komplex kvalitet som kräver kollektivt engagemang för att inte utarmas. Bara för att det gick lite bättre i den senaste Pisa-mätningen betyder inte att faran är över. Kunskap och demokrati är inget man kan ta för givet. Därför betoningen på ödmjukhet.

Genom konkurrens, marknadsprinciper och progressiva men oprövade undervisningsmetoder skulle vi bli bäst i världen: så reformerades vårt skolsystem under 1990-talet. Man var jäkla säker på succé, detta beskrivs i Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet”, och åtskilliga tog ut mycket i förskott. När försämringen blev uppenbar möttes den med högmod, prestige och mer av samma: framtidspedagogik och tävlan. Kontrollapparaten från helvetet tilltog, gjorde lärarnas arbete tungt och frätte ytterligare på en allt porösare skolgrund. Den accelererande övervakningen var ett tecken på att politikerna tappat makten, eller – de gav bort den. Planen – usel som det skulle visa sig – var att omdana från statlig förvaltning till att en massa särintressen tillsammans skulle vaska fram något bra och självreglerande. Medan incitamenten i svensk skola blev kontraproduktiva, växte särintressena sig starka och hellre än att politiken försökte återta styret så skapades en kafkaartad administration.

När en politik byggd på känslor och förhoppningar vunnit gehör och fått praktiskt genomslag och den nya ordningen inte visar sig hålla sträck har den arroganta politiken och dess företrädare inga andra medel att ta till än mer av samma. Och eftersom segern redan tagits ut i förskott tvingas den som lovat runt men hållit tunt att göra vad hen kan för att försvara sin heder. Att i det läget plötsligt bli ödmjuk och börja lyssna är omöjligt, det är för sent. Här kickar känslor och psykologi in. Det är därför en politik byggd på känslor är så farlig. Ingen vet vad en människa och många människor i grupp är kapabla till. Kaoset som uppstår spelar arroganta ledare i händerna, för det tar fokus från orsakerna till att man hamnat där man är. Populismen har inga problem med söndring och växande oro, det har bara ledare som sätter kunskapen i första rummet, eftersom de vet att känslor lätt övertrumfar kunskapen. Problemet är att det går att lova framgång och storhet, men det går aldrig att tvinga fram kunskap och verklig kvalitet.

2012 fakturerade en ”paradigmmäklare” den kommun jag bor i 300 000 för ett framtidsdokument gällande kommunens skolor. Hens idéer var redan prövade och vederlagda, till exempel i ett projekt från 1996 som hette ”Färila skola 2000”. Idéerna, i både framtidsdokumentet och Färila, innebar ämnesövergripande studier, åldersblandade klasser, digitalisering, inga fasta klassrum eller scheman, läraren som bollplank och drivkraften skulle vara elevens egen lust att lära. Experimentet avbröts sedan gymnasiebehörigheten för Färila-eleverna sjunkit till nästan den lägsta i landet på några år. Data, lust och frihet är en lockande och billig pedagogik som ständigt återkommer och saluförs som nydanande – vissa har svårt att acceptera utebliven framgång.

När kulturvetare talar om sin forskning och lägger fram sina kunskaper avfärdas innehållet inte sällan som flum. Man skjuter på budbäraren eftersom det som sägs inte stämmer överens med hur det känns eller hur man anser att det borde vara. "Jag delar inte din bild", är den arrogantes och ignorantes inställning till allt och alla. Det är populismens försvar och en psykologisk skyddsmekanism. För att kunskapen ska kunna placeras i centrum krävs ödmjukhet och insikt om att ingen äger kunskapen. Inför vederhäftiga fakta är alla lika, fattig som rik, välutbildade och oskolade. Kunskapen är demokratisk, det är därför den går hand i hand med demokrati och hållbarhet. Ödmjukhet kräver kunskap och kunskap kräver ödmjukhet, och för att ändra åsikt måste man vara prestigelös. En skola och en skolpolitik som lovar framgångar och resultat, lovar saker ingen kan lova. Den benhårda konkurrensen som sägs gynna kvalitet tvingas skolorna locka eleverna till sig genom olika knep och lister. Och den skola som lovar hårt arbete, mycket läxor, eget ansvar riskerar, i alla fall i ett samhälle där kunskapen inte är i centrum, att tappa konkurrenskraft i förhållande till en skola som lovar egen dator och höga betyg. Populism är lockande, men den är ett hot mot både kunskapen och demokratin eftersom den tvingar fram arroganta ledare som har svårt att acceptera sina egna och politikens brister.

En falsk dikotomi ställdes på benen för att försvara illa underbyggda undervisningsmetoder: kunskap hämmar kreativitet och kritiskt tänkande. Brist på gott resultat i Pisa var förmodligen bra. 2013 tweetade en chef för ett av Sveriges mest inflytelserika skolföretag: ”Nej. Om Björklund menar att vi ska härma Korea och co för att leverera bra PISA är risken stor att vi tappar styrkor i det vi har.” Citatet avslöjar den arrogans jag tycker har förekommit. Härma Korea? Som om de skulle ha monopol på att läsa, skriva och räkna väl? Och varför så dyster syn på nytillkomna generationer av svenska elever? Varför skulle inte dessa klara det tidigare årskullar klarat?

När en övertygelse byggd på känsla och psykologi ska försvaras är alla till buds stående medel tillåtna, och eftersom kunskapen inte anpassar sig efter fluktuerande känslor kan den uppfattas som ett hot, i alla fall om den inte ger stöd för det man redan "vet" är sant. Därför skrämmer det mig att USAs nya president skrävlar om sin egenförmåga och lovar guld och gröna skogar. Den svenska skolan brottas med stora problem, men konsekvenserna hotar i alla fall på kort sikt inte att urarta i någon katastrof. Arrogansen är den samma, men det är skillnad på en svensk utbildningsminister och innehavaren av världens (än så länge) mäktigaste ämbete. Ju högre insatser och desto mer exponering, desto större risker.

Det tar tid att bygga upp kunskap, både för en individ, men framförallt för en nation. Det kan aldrig vara en människas förtjänst och det finns inga genvägar. När Obama svors in som president var han tydlig med att han inte kunde LOVA något, och när han åtta år senare tackade presskåren, på sin sista presskonferens, betonade han hur viktigt journalisternas kritiska frågor varit och att framgångarna som hans politik lett till inte varit hans förtjänst. Yes WE can, var hans slogan för åtta år sedan. Trump avfärdade CNN och anklagade nyhetskanalen för att sprida falska nyheter. Åtta år av ödmjukhet har bytts ut mot arrogans. Vi får se hur great det blir, men resultaten i den svenska skolan manar till eftertanke.

I senare studier har bland andra Skolverket ådagalagt att där kunskap sjunker, där sjunker även påhittighet och förmåga till skärpa. Skolans inre marknad, bestående av lika delar goda intentioner och bondfångeri, närdes bland annat av okunniga kommunpolitiker.

Kunskapen i centrum handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är.

Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum, men det kräver ödmjukhet..

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap och arrogans framför ödmjukhet.

Ett annat samhälle är möjligt, brukar jag ofta skriva här på Flyktlinjer. Ett mer ödmjukt samhälle och mer ödmjuka ledare. Det är den kanske viktigaste lärdomen som Obamaadministrationen lämnar efter sig. Nu är det upp till oss att ta vara insikten och agera i enlighet med den. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Hur mycket kunskap kan samhället som helhet allokera? Tänk om det var den bärande ideologin. Hur kan vi skapa en ekonomi som så effektivt som möjligt ger oss så mycket vård och skola samt kunskaper som möjligt?

Jag som lärare har ett ansvar att veta mer än studenterna, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi lärare och forskare sysslar med. Information kan man googla sig fram till, men utan kritisk förmåga uppstår ingen kunskap. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete, med kunskap kräver också ödmjukhet.