Ord, ting och diskursiva ordningar 14

Att läsa Diskursens ordning, och andra böcker av den kalibern, det vill säga böcker där det tänks och söks kunskap (till skillnad från böcker och artiklar som leder tankar i bevis), är att utvecklas som människa. Det är en bok som öppnar upp och utmanar intellektet, som ger perspektiv på tillvaron. Det är en klassiker i ordets verkliga betydelse, det vill säga en bok som står utanför tid och rum och som knyter an till något djupt och evigt mänskligt. Boken handlar om kunskap, makt och människor. Tre aspekter av livet här på jorden. Kunskapen förändras, liksom makten och människorna (både som som individer och tillsammans). Därför är boken evig, eftersom den adresserar eviga frågor och djupt mänskliga dilemman. Diskursens ordning handlar om frågor utan givna svar, frågor som människan aldrig blir färdig med, frågor som faller inom humanioras kompetens- och intressesfär. 

Att läsa och tänka med Foucault gör en framförallt bättre på att tänka. Och det behövs i dessa dagar. Tänkande är en styvmoderligt behandlad och underskattad kompetens som måste vårdas och praktiseras för att hållas vid liv. Det tar tid att tänka ... Tänk om man kunde delegera tänkandet till maskiner, tänk om man kunde utveckla system och metoder för att räkna på framtiden, för att på det sättet slippa anstränga hjärnan. Tänk om! Tänkandet är vad som gör människan till människa. Utmanande texter och tänkande är intellektets motsvarighet till näringsriktig mat och träning. Vill man leva ett långt och rikt liv är man dömd till tänkande och man måste röra på sig och anstränga sig både mentalt och kroppsligt. Det finns inga genvägar. Att säga detta är att slå in öppna dörrar. Ändå måste det sägas.

Vi blir inte klara med Foucault. I alla fall inte än på länge, och i vilket fall som helst blir vi aldrig någonsin färdiga med den här typen av böcker. Kultur är en process, liksom livet och människan, kunskapen och makten. Förändringen är det enda som är konstant. Historien har inte nått vägs ände, den kommer att fortsätta och vi som lever här och nu är utkastade i ett evigt flöde. Eller det är i alla fall min övertygelse att det är så. Det går inte att bevisa att det är så, och det enda vapnet jag har till mitt förfogande i en eventuell duell rörande övertygelsen om att Foucault erbjuder användbara verktyg är argumenten jag här sätter på pränt. Min utgångspunkt är att det gäller även den som reser invändningar mot min (och mångas) övertygelse. Fast så fungerar inte makten, vilket är frustrerande att inse samtidigt som man ifrågasätts och avfärdas med hjälp av "bevis", det vill säga åsikter som backas upp av resultat som bygger på erkända metoder. Foucaults utgångspunkt är att människan inte har tillgång till absolut kunskap om sig själv, makt eller kunskap. Diskursens ordning handlar om att presentera argument för den övertygelsen, inte om att leda teorin i bevis.

När jag återknyter bekantskapen med innehållet i boken (eller föreläsningen) har Foucault just avslutat resonemanget om diskursens externa uteslutningsmekanismer, det vill säga de ordningar som reglerar vem som får tala och vad som i ett givet sammanhang är möjligt att säga. Kunskap är som sagt ingenting i sig själv. Vetande måste förpackas (i brist på bättre ord) för att kännas igen som kunskap. Så är det eftersom människan är en kulturvarelse. Människa blir man tillsammans med och i ljuset av andra människors tankar och uppfattningar om en. Paradoxalt nog vill alla vara solitära genier, men för att bli det krävs kollektivt erkännande. Kunskap är vad kampen står om. Handlade vetenskap bara om att tillfredsställa viljan att veta hade akademin sett annorlunda ut. Viljan att veta tar sig ofta uttryck i en vilja till sanning, vilket är något annat än kunskap. Att skilja de båda viljorna åt är dock svårt, för dess form är identisk. Det är ett dilemma som bara kan lösas genom att ta ett steg tillbaka för att reflektera över problemet. Foucault har gjort just det, och det bör vi dra lärdom av. Det är viktigare att lära sig förstå det än att okritiskt ta till sig det han säger. Diskursens ordning handlar om kunskapens, maktens och människans dilemma och paradoxerna som går att relatera till det.

Viljan att veta kan tillfredsställas på olika sätt. Vägen fram är aldrig rak och det viktiga är att man kommer vidare och hittar svar som fungerar. Därför är vägen målet och samtalet metoden. Så vill jag se på saken. Viljan till sanning kräver stringens, effektivitet och lydnad. Det finns i en sådan kunskapsregim endast utrymme för ett svar och bara en kan ha rätt. Viljan till sanning kräver inte bara ett svar som fungerar, utan även ett slags domstol som fäller ett definitivt avgörande och utser en vinnare. För att tillfredsställa begäret efter kunskap (som inbegriper båda viljeyttringarna) på bästa sätt krävs insikt om skillnaden, och Diskursens ordning handlar om att resonera kring lämpliga verktyg för att lära sig förstå just det. De tre externa uteslutningsmekanismerna som Foucault resonerat kring (se tidigare bloggposter i serien) handlar om maktens önskan att framställa viljan till sanning som kungsvägen till kunskap. Han skriver följande i stycket som föregår citatet som strax ska presenteras:

Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.

Envisas man med att framhärda i övertygelsen om att vetenskap handlar om att BEVISA saker, och att all kunskap och vetenskap är man slav under viljan till sanning. Jag har dock aldrig lockats av det. Det var inte för att få tillgång till någon sanning som jag sökte mig till akademin. Det var kunskapen jag sökte och fortfarande söker, och jag drivs av viljan att veta. Därför oroas jag över utvecklingen i både akademin och i samhället, för jag ser en växande okunnighet och ignorans om det där maskineriet. Exempel på utestängning och kamp om sanningen, på politikens, ekonomins och kulturens områden är många. Skolan har blivit en valfråga, till exempel. Kunskap om och ödmjukhet inför det där maskineriet som döljer viktiga kunskaper för oss behövs om samhället ska kunna utvecklas i en hållbar riktning. Därför behövs Foucault. Inte för att han ger oss några svar, utan för att han ger oss verktyg att tänka med och för att han pekar på problem att reflektera över. Inledningsvis har det alltså handlat om externa kontroll- och utestängningsmekanismer, men det finns andra också. 

Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel.

Människa, kunskapsbegär och makt. Dynamiken som uppstår mellan dessa tre aspekter av livet och samhället är avgörande för vilken riktning som tillblivelsen tar. Kulturen förändras i enlighet med den logik som finns där, mellan människan, makten och kunskapen. Utsidan har beskrivits och reflekterats över. Det finns en insida också, och den handlar fortsättningen om.

Jag tror att man kan särskilja en annan sådan grupp. Här rör det sig om inre procedurer, eftersom det är diskurserna själva som utövar kontroll över sig själva. Procedurerna fungerar i det närmaste som principer för klassifikation, organisation och distribution --som om det denna gång handlade om att behärska en annan av diskursens dimensioner, nämligen dess händelse- och slumpdimension.

Det är lätt att få för sig att människan är i centrum, men utgångspunkten för Foucault och andra poststrukturalistiska tänkare är att något annat befinner i sig i centrum, eller mellan delarna som världen skapas av. Foucault använder begreppet diskurs för att beskriva det han indirekt undersöker. Kunskap om mellanrum går bara att nå genom indirekta studier. Deleuze och Guattari presenterar en rad olika begrepp (kroppen utan organ eller konsistensplanet för att nämna två) för att undersöka "samma" sak. Det är viktigt detta, att det handlar om mellanrum och dess påverkan på tillblivelsen, förändringen som är livet. Jag måste iväg nu, plikten kallar, men vill vara tydlig med det. Återkommer inom kort med fler tankar om de inre procedurerna som fortsättningen av boken handlar om, vilka är följande: Kommentaren, författaren, disciplinerna.