Sanning och makten att tysta

Tittar på videoklippet där Vita Husets pressekreterare förklarar att besökarantalet vid Donald Trump inaguration var det största någonsin och att medierna ljuger om detta. Jag ser och hör, men kan inte riktigt ta in att det händer, vill inte tro det är sant. Företrädaren för innehavaren av världens mäktigaste ämbete anklagar medierna för att ljuga och säger att presidenten därför kommer att tala direkt till folket. Twitter svämmar över av referenser till Orwells 1984 och till paralleller till diktatorers agerande. Trump har dock vunnit ett demokratiskt val. Finner viss tröst i rapporterna om olika protestmarscher världen över, men det är en klen tröst, för demokratin är bräcklig och det är ett faktum att Trump faktiskt valts till president, han har inte tagit makten. Det Malena Ernman skrev på Twitter nyss ger visst hopp: "Trump förklarar krig mot hela världens fria press. En diktator utan en diktatur. Det borde inte hålla så länge." Låt oss hoppas! Fast det bygger å andra sidan på att demokratin överlever, att Trump inte lyckas skjuta den i sank. Han har ekonomisk makt och inflytande, och hans vänner och allierade står långt från det folk han säger sig företräda. Han agerar som en diktator och behandlar USA som en diktatur. Förhoppningsvis kommer det att slå tillbaka på honom. Motkrafterna finns ju. Mer än hälften av de som röstade i valen röstade INTE på Trump.

Kunskapen och demokratin behöver försvaras, de för inte sin egen talan. Den som tror på och försvarar kunskapen har dock inget annat vapen att ta till än fakta, men det biter inte på den som har makten att tysta, ljuga och ifrågasätta. Det är ett tvåfrontskrig som förs, för sanningens försvarare är ibland lika naiva och faktaresistenta som populisterna. Ett blint och oreflekterat försvar för Sanningen handlar mer om makt än om kunskap. Svepande kritik mot postmodernismen är inget försvar för kunskapen. Postmodernismen undersöker sanningen och är ett öppet och demokratiskt projekt till försvar för kunskapen. Kritiken mot postmodernismen försöker, liksom Trump och populisterna här hemma, stoppa utövare av vetenskaper man inte förstår eller vars resultat inte stämmer överens med ens egen bild av hur det borde vara.

Läser en klok krönika i SvD, av Lisa Irenius. Den handlar om sanningen och hur man kan se på försvaret av det sanna. Det som inte kan eller får granskas kritiskt kan aldrig anses sant, för utan den kritiska granskningen finns ingen KUNSKAP. Vetande är ingenting i kraft av sig självt. Kunskap uppstår mellan, är en relation som kräver ömsesidig respekt för att fungera som verktyg i byggandet av ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati.

Det måste vara möjligt att både tro på möjligheten att nå en gemensam sanning, och att inse att beskrivningar av verkligheten – liksom dessas avsändare och mottagare – påverkar hur den uppfattas. Att verkligheten består och skapas både av materia och språk, begrepp och bilder – inte minst i den digitala världen.

Om stressen ökar och tiden att tänka minskar blir det svårare att se och förstå, samt granska uttalanden. Sanningen om människan är att genomet och biologin inte förändrats under de senaste 10000 åren, medan kulturen idag förändras framför våra ögon. Verkligheten är inte, den blir och det som var sant igår är falskt idag. Sanningen kan därför inte FÖRSVARAS, men en korrekt och användbar kunskapspraktik och vetenskapssyn kan främjas och värnas. Börjar man tro att sanningen kan och måste försvaras tänker och agerar man som Trump och populisterna, och då ligger vägen öppen för pinsamma presskonferenser som den i Vita Huset. På Avpixlat säger man att den verkliga sanningen finns, men eftersom sidan är fylld av uppenbara lögner visar man liksom Trump att i kampen om makt och inflytande är sanningen det första offret och den kritiska granskningen det största hotet.

Se bara på frågan om fejknyheterna. Det är viktigt att vara uppmärksam både på den faktiska företeelsen (hur dessa nyheter sprids, vad som är sant och falsk) och på berättelsen om fejknyheter (hur den används för att förklara och beskriva verkligheten).

Sanningen kan och ska inte försvaras, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför. Ingen äger den. Kunskapen blir bara så användbar och korrekt som vi människor låter den bli. Kunskap kräver engagemang och kollektiv omsorg, liksom demokratin. Det är när många bryr sig och agerar tillsammans i försöken att förstår hur det är och hur man organiserar samhället på bästa sätt, som hållbarhet främjas. Det finns ingen evig sanning och ingen best practice. Demokratin är den minst dåliga styrelsesättet och kunskap är aldrig given. Både vetande och demokrati växer fram underifrån och är avhängiga styrkan i det kollektiva engagemanget. Jag håller med Irenius när hon skriver att, 

Jag är mycket skeptisk till vissa förslag som nu diskuteras – som att inrätta byråer i EU-länderna för att avgöra vad som är sant och falskt på nätet (som en italiensk myndighetschef har efterfrågat). Dels vore det ett i princip omöjligt uppdrag, dels vore statligt sanktionerade ”sant” och ”falskt”-stämplar på nyheter ett både skrämmande och kontraproduktivt sätt att söka sanningen. För den försvaras inte bäst genom att någon tar sig ensamrätt på att definiera den, eller att man högljutt ropar ”Vi försvarar Sanningen”. Kunskap kan bara nås genom ödmjukt undersökande och öppet redovisade metoder.

Irenius har länge drivit denna linje och jag avslutar med att citera vad hon skrev i höstas, vilket jag också instämmer i, tror på och fortsatt kommer kämpa för.

För kunskap är inget man predikar. Det är tvärtom något man bör söka och förmedla ödmjukt, genom att öppet redovisa sina resonemang och tillvägagångssätt. Och då kan kunskap bli både underhållande och spännande – utan att det behövs en Kristian Luuk som försöker skoja till det i en glittrig studio, som i kritiserade nya ”Fråga Lund” på SVT.

Den bästa självhjälpen är trots allt bildning, det är genom den som vi lär oss att förhålla oss både kritiskt och öppet till tillvaron, att se sammanhang och samband – och att genomskåda desinformation. En bildad människa kan se skillnad på tyckande och kunnande, och kombinera respekt för det senare med insikten att inte ens experter alltid har rätt.

Myten om att bildning kostar, att bildning är en lyx eller att det inte är nyttigt, är farlig. Ett samhälle som inte anser sig ha råd att satsa på bildning. Ett samhälle där kritiskt tänkande, av ekonomiska skäl, överlåtits till ett fåtal experter och som dyrkar tillväxt oavsett hur den genereras, är ett samhälle som undergräver sin egen långsiktig överlevnad. Det behöver inte bli som man befarar, att vi är på väg mot undergång. Det är aldrig för sent att ändra inriktning. Bildningen finns här, för oss att ta för oss av. Det enda som krävs är att vi bestämmer oss. Långsiktig hållbarhet springer ur djupet av den gemenskap alla är en del av, på gott och ont. Vad som krävs är kollektivt ansvar, handling och visioner om annat än billigare bensin och en ny platt-TV. För det som skapar och upprätthåller dagens samhälle är just det, kollektivt ansvar, handling och visionen om billigare bensin och en ny och större TV. Skillnaden är försvinnande liten, och den stavas BILDNING. Makten kommer underifrån, då, nu, alltid. Och därför får vi det samhälle vi förtjänar. Det inser man om man satsar på och engagerar sig för bildningen, vilket är mitt argument för kulturvetenskapens nytta.