Det slutna samhället och dess vänner 1

Idag får USA en ny president. Den intellektuelle, beläste Obama ersätts av folkets man Trump, eller i alla fall av en som säger sig föra folkets talan. Trump verkar ha vunnit anhängare bland delar av den så kallade allmänheten genom att vara mot etablissemanget. Hans motståndare i valet fick tre miljoner fler röster, om man räknar på totalen. Jag oroas över vad som håller på att hända, men försöker att inte tappa fattningen. Jag tror på kunskapen och gör vad jag kan för att värna det öppna och demokratiska samhället. Igår gick moderaternas ledare här hemma i Sverige ut och sa att man är beredd att fälla regeringen genom att samarbeta med ett främlingsfientligt parti. SD vill uppfattas som ett parti som alla andra, men det är man inte. För att värna sitt rykte utesluter man medlemmar på löpande band, och trots att flera av ledarna är dömda eller misstänkta för brott, inklusive partiets juridiska talesperson, insinuerar man, i strid mot vetenskapen, att invandrare är mer brottsbenägna än andra. Och när vetenskapen argumenterar med stöd i forskningen och försvarar kunskapen svarar SD med hot om att dra in medlen och anklagar SMHI för att sprida propaganda. Moderaternas samarbetspartners skriver så här om det Sverige partiet säger sig värna och om varifrån hotet mot Sverige kommer.

Ansvarsfull invandringspolitik. Mindre splittring – mer gemenskap

Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras in i den svenska nationen. Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.

Viljan till makt är en mäktig kraft som löper som en röd tråd genom historien, som stänger in och kontrollerar och som hela tiden balanserar på gränsen till att bli paranoid. Enhet och slutenhet är vapnet i kampen om inflytande. Stängda gränser, murar eller upprepande av lögner och försök att sprida oro och misstänksamhet. "Det är känslan som räknas" är motsatsen till upplysning, kunskap och tilltro, vilket är grundstenarna i en fungerande demokrati. Vad är det för gemenskap populisterna har i åtanke? Det är vi, mot dem. Trump vill bygga murar och införa strafftullar. Storbritannien vill gå ur EU, och här hemma finns väldigt lite stöd för öppenhet, medmänsklighet, solidaritet och kunskap. Viljan till makt berusar den som seglar i medvind. Kanske trodde Anna Kindberg Batra att hennes utspel var en styrkedemonstration, men handlingen är desperat och velandet som föregått den visar bara att Moderaterna är ett opålitligt parti som liksom SD bara är intresserat av makten och sina egna intressen. Det är inte med Sveriges bästa för ögonen man agerar som man gör, det är för att värna sina egna intressen. Ett slutet samhälle är ett klaustrofobiskt, polariserat samhälle vars inre spänningar växer och hela tiden hotar att explodera.

Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån. Därför är öppenhet och mångfald, trots utmaningarna det innebär, en förutsättning för demokratin. Trump motiverar muren mot Mexiko med argumentet att han värnar jobben, Brexit motiveras med ekonomiska argument och Anna Kindberg Batra sa så här igår om hur hon ser på SD och det tänka samarbetet.

Det är ingen hemlighet att vi har olika uppfattningar i dag. Men jag vill från Moderaternas sida vara tydlig med att jag tycker att vi behöver göra mer för att få igenom moderat och allianspolitik.

Den egna politiken, liksom makten och inflytandet anses viktigare än demokratin. Det är lätt att bli slav under viljan till makt, och det är den som styr. Jag tror inte på personangrepp eller polariserad debatt. Söndring och splittring, hat, hot och lögner är vapen som det stängda samhällets förespråkare inte drar sig för att använda. Jag värnar demokratin och jag gör det genom att tala om det öppna samhället och hoten som det slutna samhället bär på. Jag värnar samtalet och kunskapen, tror på och litar på kraften goda argument. Därför sörjer jag att Obama idag avslutar sin ämbetsperiod, för han har varit en klok ledare som värnat demokratin, trots att systemet motarbetat honom och den politik han velat föra. På sin sista presskonferens sa han också:

– Jag har inte alltid uppskattat allt ni har skrivit under åren och det är precis som det ska vara. Ni ska hålla koll på dem som har makten. Att ha haft er här i byggnaden har gjort vårt arbete bättre, det har gjort oss ärligare och fått oss att jobba hårdare.

– En fri press är vad detta handlar om. Utan välinformerade invånare fungera det inte, vår demokrati och Amerika behöver er. Jag hoppas att ni fortsätter på samma sätt och ser till så att vi som har makten gör vårt bästa.

Både här hemma och i USA talar populisterna om fake news och om att journalisterna ljuger. Det är viljan till makt som talar, det är paranoida vanföreställningar. Varför skulle världens samlade klimatforskare ljuga, och hur kan någon tro att en hel yrkeskår bestående av tusentals journalister skulle kunna enas för att motarbeta en politik som det borde vara uppenbart för alla, med utgångspunkt i företrädarnas agerande och det som står i partiets egna texter, är ohållbart och går på tvärs mot demokratins grunder. Konspirationsteorier syftar alltid till att sprida en känsla av misstänksamhet mot alla som inte ser ut eller tänker som vi (fast egentligen handlar det bara om jag). Obama avslutade sin sista presskonferens med följande ord:

På frågan om vad han oroar sig över och vad han kan tänka sig att reagera mot i framtiden svarade Obama:

– Det finns en risk att Amerika delas, inte genom ras. Även om vi har mycket att göra även där. Många röstade på den blivande presidenten för att de känner sig bortglömda och för att de oroas för hur det ska gå för sina barn.

– Systematisk diskriminering när det gäller tro oroar mig också.

– Vi är det enda land i världen som gör det svårare för folk att rösta än lättare. Vi måste göra det enklare.

– Och hur känns det för en person som är född i innerstaden och inte kan se någon möjlighet till jobb inom 30 kilometer eller om man är född på landet och inte kan se en möjlighet till jobb inom 30 kilometer? Båda dessa har samma problem.

Obamas sista ord under presskonferensen var:

– Tack så mycket presskåren, och lycka till!

Framtiden får utvisa vad som händer, men den väg som allt fler verkar lockas av och som land efter land slår in på, är en farlig väg. Obama är och har under sina åtta år vid makten ständigt upprepat detta att samhället och demokratin byggs av folket, att makten kommer underifrån och att kunskap är viktigt. Det är inte Islam eller religion som är problemet eller hotet mot demokratin, det är misstänkliggörandet av grupper av människor, det är lögnerna och hoten som används som motiv för att stänga gränserna som är den verkliga faran. Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån, och få saker skrämmer mig mer än att ledaren för världens mäktigaste land säger att han kommer att bli den bästa presidenten som Gud skapat. Grandiosa ledare som drivs av viljan till makt är farligare än något annat, för deras sätt att agera värnar inte demokratin. Lycka till blev Obamas sista ord. Jag tror världen kan komma att behöva det, och så länge det finns en tro på framtiden finns det hopp. Jag väljer att tro och hoppas, inte för att det finns särskilt många tecken i värden och här hemma på att det finns skäl för det, utan för att det är det enda man kan göra. Demokrati kan inte tvingas fram, den kan bara värnas genom aktiv handling. Öppenhet, medmänsklighet, tilltro och kunskap kräver engagemang för att fungera.

Hur hamnade vi här? Jag läser vad Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) skriver i DN och förstår lite bättre. Jag söker tröst i kunskapen som finns där ute och som alla kan ta del av, (till skillnad från den information som tillhandahålls i medierna som populisterna litar mer på än Public Service och mainstreammedia, det vill säga försåtliga medier som blandar lögner, fakta, åsikter och rena galenskaper). Ekström skriver.

För 25 år sedan utropade västvärldens liberaler ”den enda vägens politik”. Den utgick från en lika utopisk som chauvinistisk tro på att världens alla samhällen – stora som små, oavsett historia och kultur, från öst till väst – snart skulle inse att denna enda väg också var deras.

Demokrati handlar om balansen mellan både och, inte om antingen eller. Den enda vägen är alltid min eller vår väg, inte en väg som sätter kunskapen i centrum, inte en lyssnade och inkännande, samtalande väg. Den enda vägen måste försvaras mot hoten som finns överallt. När den enda vägen hotas sluter sig förespråkarna allt tätare och bygger murar, stänger in och försvarar sin dröm. Därför leder den enda vägen alltid fel. Världen och verkligheten är aldrig enkel eller entydig, den är alltid mångtydig och föränderlig. Tron på den enda vägen sliter isär och vänder människor mot varandra, det är vad som förenar alla enda vägar som finns där ute. Demokrati är inte en väg eller ett mål, det är en resa och det är vägen som är målet, liksom att man tillsammans reser tryggt och bekvämt.

Ett kvartssekel senare, när den första generationen barn födda efter murens fall precis blivit vuxna medborgare, har xenofobiska partier ett starkare fäste i Europas parlament än någon gång tidigare. Fattigdom, krig, hot om våld och förföljelse driver människor ut på haven. Djupt inne i de förebildliga demokratierna lever människor i rädsla för attacker för att de identifieras med en viss grupp eller uttrycker en viss åsikt. Den enda vägen har förlorats ur sikte.

Jag tror faktiskt tvärt om, problemen vi ser är en effekt av den enda vägens totala genomslag. Under det kalla kriget fanns det alternativ och även om det fanns spänningar i världen så ansågs det viktigt att arbeta för att försvara det man tror på, och i väst var det demokrati, öppenhet, välfärd och gemenskap. Efter murens fall försvann det incitamentet och det var som historien tog slut. Fast så är det inte, så är det aldrig. Historien tar aldrig slut, den tar sig bara olika uttryck. Historien är resultatet av människornas aktiva handlingar och gemensamma ansträngningar. Demokratin kan aldrig bli starkare än vad folket gör den, och den kan aldrig försvaras med stängda gränser, söndring, hat eller hot. Viljan till makt är ett hot mot demokratin, inte en lösning.

Nu ska jag skriva på mitt bokmanus. Innan sommaren publiceras del två av Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, som delvis handlar om demokrati. Återkommer med fler tankar på detta tema, senare idag eller i helgen.