Kunskapen i centrum är ett slags mantra som jag ständigt återkommer till. Säger man så är det lätt att dra på sig kritik för att vara flummig, och visst förstår jag det. I ett samhälle som är närmast besatt av prestation, tydliga mål och styrning av all verksamhet framstår det så klart som flummigt att inte TYDLIGT definiera vad man vill och hur planen ska genomföras. Fast min poäng är just den att det kunskap är varken en tydlig definition eller en process som kan målstyras. Produktion av olika saker kan formuleras i mål och styras, men inte KUNSKAP. Kunskap är per definition något som är under ständig revision, skulle man kunna säga. Det jag menar med kunskapen i centrum är inte att något klart och tydligt ska vara i centrum, utan att mer fokus ska riktas mot reviderandet, föränderligheten och den ständigt pågående utvärderingen av det vi anser oss veta. Världen förändras och kunskapen måste hänga med. Inget är fast och evigt. Det gäller såväl kunskapen som kulturen.
Jag menar allvar med tanken om kunskapen i centrum. Ingen kan äga kunskapen, och därför ska just kunskapen placeras där och inte forskare, politiker eller företrädare för näringslivet. Kravet på tydlighet är bra, men bara så länge det inte blir ett självändamål. Ett ämne som kultur kan aldrig bli klarare än kulturen man vill beskriva, och samma gäller kunskap. Jag handleder studenter här i mellandagarna, och jag lägger märke till hur svårt de har med frågan om kunskap. "Vad ska vi skriva", frågar de, och vill att jag ska ge tydliga instruktioner om vad som ska stå i inledning, problemdiskussion, syfte, metod, teoretisk referensram, empiripresentation och analys/resultat. När jag svarar att det vet jag inte, för det är ni som genomfört undersökningen inte jag. Det enda jag kan hjälpa studenterna med är olika förklaringar till hur man kan tänka och vad man bör tänka på när man skriver innehållet under de olika rubrikerna i uppsatsen. Det är mitt sätt att placera KUNSKAPEN i centrum. Gick jag studenterna till mötes och talade om vad de skulle skriva placerade jag mig själv i centrum och deras lärande skulle tillintetgöras, deras förståelse för den vetenskapliga praktiken skulle gå förlorad. Visst fick de sin examen, genomströmningen hölls uppe och kvaliteten i resultatet hölls på en bra nivå, men det blev en tom form och kunskapen om kunskapen uteblev. Det var inte bättre förr säger många. Kvaliteten på avhandlingar och uppsatser var inte bättre. Nej, vid en jämförelse av slutresultatet är det säkert så att dagens studenter presterar produkter som håller högre klass. Fast när jag var student fick jag klara mig på egen hand. Vi hade knappt metodundervisning och några manualer fanns inte. Förenklat var uppdraget formulerat på följande sätt: Gör vetenskap! Jag tvingades därför inte bara själv uppfinna svaren på mina frågor, jag fick dessutom testa dess bärighet genom egen praktik. Mina lärare sa: "Ni ska göra 10 intervjuer (på fem veckor), och intervjuerna ska spelas in, transkriberas och sedan arkiveras". När jag var student arbetade alla som ville ensamma, det fanns utrymme för det i kursbudgeten. Mina studenter arbetar ibland fem och fem, och jag får ändå ofta frågan om det räcker att göra tre intervjuer?! Resultatet blev inte bättre. Jag har kvar min B-uppsats och tittar på den ibland. Analysen är platt och den lämnar mycket övrigt att önska. Teoriavsnittet är pinsamt, för jag visste inte riktigt vad teori var. Men, och det är min poäng här, kunskapen står i centrum. Jag lärde mig ENORMT mycket på att tvingas uppfinna svaren själv. Kunskap och lärande är något annat än det som går att mäta. Den dimensionen håller på att gå förlorad i skolan och den högre utbildningen idag. Kunskapen och allt annat som är vagt och som inte går att formulera som tydliga, nedbrytbara mål, avfärdas som flum.
Vetenskap liknar allt mer produktionsindustrin. Det skrivs artiklar, citeras och ansöks som aldrig förr. Poäng rapporteras och examina mäts, genomströmning är ett mått på kvalitet och ger pengar till lärosätena. Det jämförs, utbildas chefer, leds och styrs och kontrolleras. Regelverket och manualerna till alla system är omfattande, och eftersom bara det bästa är gott nog förtydligas de allt mer detaljerade instruktioner hela tiden och byts dessutom allt oftare. Kunskapen förskjuts allt mer ut i periferin eftersom den inte riktigt passar in i utbildningssystemet, vilket får konsekvenser. Till syvende og sidst är det ju trots allt kunskap vi vill ha och behöver. Ytterst är det ju därför det forskas och satsas på forskning. Den insikten finns fortfarande, som tur är. Men hela systemet håller på att gå i baklås när den vaga, föränderliga kunskapen ska försöka pressas in i det rigida systemet. Därför menar jag att vi borde göra precis tvärtom och placera kunskapen i centrum genom att avskaffa alla regler och manualer. Tiden att tänka, vilket är nödvändigt för att nå kvalitet (verklig kvalitet) i verksamheten finns inte eftersom allt fler sysslar allt mer med annat än kunskap. Kraven måste bli färre och synen på kunskap som något man producerar måste överges, för kunskapens och lärandets skull. Det finns inga genvägar. Det är inte resultaten som räknas, utan innehållet, lärandet och kunskapsutvecklingen. Vetenskapen undersöker världen, den bevisar ingenting. Därför går det inte att stapla resultat på hög. Kunskap misstas idag förfärande ofta för information, vilket jag måste ägna massor av tid åt att förklara för studenterna som fastnar i uppsatsens formalia.
Allt detta sammantaget gör att förslagen på vad och hur man ska göra för att komma till bukt med problemen blir märkligare och märkligare. Igår, till exempel, skrev Mattias Lundberg (docent i psykologi vid Umeå) en debattartikel i SvD där förslaget att inrätta professurer i populärvetenskap. Det är ett logiskt förslag som ligger helt i linje med rådande kunskapssyn, men är ett kontraproduktivt sätt att möta problemen som snarare skulle förvärra än förbättra kunskapsläget i landet. Vad vi brottas med är ett komplext problem, och komplexa problem kan inte lösas genom att förenklas, genom att brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhet. Jag håller med Lundberg om problemen, men hans förslag på lösning ser jag som förkastligt.
Forskare och lärare måste i dag ägna stor del av sin tid till att skriva externa forskningsansökningar för att kunna finansiera sin forskning, samt att publicera forskning för att ha större chans till ny finansiering och för sin vetenskapliga meritering. Denna produktion är precis den motsatta till populärvetenskaplig produktion. Den snarast förutsätter svårbegripliga texter, skrivna för de mest insatta. Att presentera sina resultat på ett tillgängligt och attraktivt sätt för allmänheten, finns det helt enkelt inte tid för.Då är det väl i konsekvensens namn TID som behövs? Tid att tänka och möjlighet att sprida forskning, inom ramen för tjänsten. Att dela upp professorskåren i en grupp som forskar och en som förenklar, populariserar och sprider innehållet på ett för allmänheten anpassat sätt riskerar att leda till en ännu mer förvriden syn på vad kunskap är och vilka krav som ställs på den som vill lära och veta något på riktigt.
Det är i dag inte heller meriterande, utan snarast belastade att arbeta med populärvetenskaplig kommunikation, och det finns heller inga ekonomiska incitament i form av lönekriterier som baseras på förmåga och intresse för populärvetenskap. Så länge dessa förutsättningar råder kommer inte enskilda forskare, fullt naturligt, att prioritera detta.Att inrätta en professur i populärvetenskap löser inte det problemet. Bättre vore det, återigen, att ge forskare tid att tänka och utrymme i tjänsten för att sprida kunskap. Minska kraven på mätbar prestation, öka friheten och ransonera kraftigt all administration. Det tar tid att bygga kunskap och förståelse för komplexa problem, och för att nå kvalitet i den högre utbildningen krävs att allmänheten förstår vetenskapens och kunskapens förutsättningar. Kunskapen måste respekteras mer, helt enkelt. Och det tror jag inte blir resultatet av den föreslagna reformen. Vad vi behöver är att vetenskapen blir mer populär och eftertraktad i samhället, inte att vetenskapen populariseras. Vi behöver populär vetenskap, inte populärvetenskap. Förståelse för svårigheterna, tid och inte minst tålamod samt intresse för KUNSKAPEN i sig och som sådan.
Det behövs således incitament för att få upp populärvetenskapen på prioritetslistan inom akademin. Ett incitament är att ordna så att även detta område blir meriterande för framtida tjänster och utnämningar. Vissa försök har påbörjats på enskilda lärosäten, men resultat uteblir. Ett annat är att skapa tydliga kriterier för löneutveckling där detta område finns med som en tydlig och prioriterad variabel.Ännu en variabel att följa upp, utvärdera, kontrollera och kvalitetssäkra alltså. Nej, det skulle få motsatt verkan. Det behövs en annan syn på kunskap istället, i både samhället skolan och akademin. En syn på kunskap som stämmer överens med verkligheten.
Men det behövs även tydliga markeringar för att jämställa detta område med forskning och utbildning. Här måste ansvaret ligga ovanför lärosätena, alltså på regerings- och riksdagsnivå. De kan skicka tydliga signaler till lärosätena att prioritera upp området via regleringsbrev, men de kan också mer direkt skapa förutsättningar.Det behövs inte fler markeringar, signaler eller direktiv. Vad som behövs är kunskap och kunskap och förståelse för vardagen inom forskningen och betydelsen av tid och frihet i kunskapsutvecklingsprocesserna. Akademin ska vara en plats dit man kommer för att lära, inte för att få betyg och examina. Kunskapen måste placeras i centrum och begreppets komplexitet måste diskuteras oftare, inte bara i akademin utan i hela utbildningssystemet och även i samhället. Bildningen behöver tas till heder och det lärda samtalet, seminarierna.
Jag var kritisk till den utformning som Fråga Lund fick när det programmet hade nypremiär i höstas, men jag ser fram emot programmet Idévärlden på som SVT nu lanserar. Det är ett TV-program som bygger på en kunskapsfrämjande syn på kunskap, till skillnad alla förenklande och förtydligande förslag och exempel. Programmets upplägg liknar det klassiska seminariet, och har därför potential att sprida insikt om och förståelse för kunskapens komplexitet. Det behövs fler program på radio, TV och på nätet som tar kunskapen och bildningsuppdraget på allvar, fler populärvetenskapliga program i Public Service. Det är vid sidan av den kritiska granskningen av samhället medias uppdrag, och det skulle kunna leda till att kunskapen mer och tydligare placeras i centrum, samt till att vetenskapen blir mer populär och uppfattas mer samhällsrelevant.
1 kommentar:
Jag läste debattartikeln igår, och tänkte att det inte spelar någon roll om det finns professurer, eller ens mer popularisering av vetenskapliga resultat. Det spelar ingen roll så länge människor inte kan tillgodogöra sig det. Tänk all vanlig journalistik när vetenskapliga resultat presenteras. Ett år ska man göra på ett sätt, ett annat på ett annat (för "lyckligare" liv, utvärderat av forskning). Nu är det väl oftast inte den mest lysande, neutrala, tolkning som framförs på det sättet, det skulle förmodligen inte sälja, men icke desto mindre är ju resultaten ett sökande, och resultat senare ofta "bättre" i meningen "man har lärt sig mer" (vi gör nu - det felaktiga - antagandet att all forskning är vettig och bra). Men det framförs som att nu är det rätt och förut var det fel. Och det är klart att det blir förvirrande för människor när de tror att forskning ska fastslå något. Det görs ju långt ifrån alltid (ibland något matematiskt bevis, men det brukar ju bara vara direkt hälsosamt i meningen att man inte behöver grubbla på det mer ;-)). Och det är väl del av det du brukar ondgöra dig över, det där med Sanningen. Men vad vet jag, populärvetenskapliga förklaringar till vad vetenskap är och vad vetenskap gör skulle kanske vara bra.
Många forskare, särskilt i naturvetenskapen, har nog målet att komma fram till ett resultat, det som är verkligt och sant, slå fast någon naturlag, någon grund för något. Det finns ju mycket fysikaliskt som man faktiskt vet hur det fungerar. Och som man kan tillämpa.
Men, det mest radikala är kanske att inte prata om det alls ...
Ja, och sen kommer postmodernisterna och ställer till det. Mer om Sokals hoax, som dammats av igen, http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache%3AX2lEj8yBVFAJ%3Awww.chronicle.com%2Farticle%2FAnatomy-of-a-Hoax%2F238728%3Fkey%3DbB4GOexLsAk2KfnFOkgPCGZJodsq8kA9po7j3SWdw46rznQiP0fbjiAll6EEXwldVmZKeFJMcVFVNGduaGJGZTllUVZseUhJLWRCaDJwekdXNlZuZm5KdjNEUQ+&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se
Klart det inte är enkelt! Nu tappade jag tråden, det var en sak till jag tyckte var viktig i sammanhanget, får återkomma.
Fö känns den där handfallenheten hos studenter igen. Den märks även senare i arbetslivet. "Säg hur jag ska göra detta?" och jag kan inte begripa hur man inte bara sätter igång och försöker lösa problemet (upppgiften) utan nästan vill ha den löst innan man sätter igång. När jag började jobba för mer än 25 år sen fick man en uppgift, sen hittade man både på hur den skulle lösas och så löste man den. Nu är alla handlingsförlamade. Det är en rädsla för att göra fel, som jag tror är kontrolliverns och nyckeltalens fel. Det finns så lite utrymmet att pröva sig fram när allt ska kontrolleras och man ska redovisa varje steg man tar, när det finns procedurer som ska fyllas i, att människor blir förlamade av det.
Skicka en kommentar