Demokratins utmaningar 1a

Rättar tentor idag och behöver lite variation och intellektuell andhämtning för att kunna ge bra kommentarer på inlämningarna, dessutom har jag fått fem stycken demokratiska dilemman att ta mig an, så jag inleder därför en ny serie bloggposter på detta tema med att tänka kring innehållet i gårdagens Under Strecket som handlade om populism och andra hot mot demokratin. 

I Sveriges riksdag sitter ett parti, som dessutom innehar platsen som vice talman, vars juridiska talesperson (och när han inte går runt på stan med järnrör, slåss på krogen eller talar om att det snart smäller) förespråkar grundlagsvidriga förslag. Partiets miljöpolitiska talesperson skyller SMHI för att bedriva propaganda och deras ekonomiska talesperson skrattar rått på film åt skämt om judar. Dessa uttryck är följdriktiga, för partiledaren stod i Almedalen i somras och sa att det är känslan som räknas, inte fakta. Det är inget litet parti vi talar om. Närmare 15 procent av befolkningen ger dem och deras politik sitt stöd. Sveriges status som kunskapsnation är i fara, för att inte tala om vilka risker som demokratin utsätts för när dessa krafter släpps lösa och det saknas motstånd. 

Rubriken på understreckaren, skriven av Per Adler, är: När sakligheten gjorde politisk sorti. SDs politik passar väl in i mönstret som på inget sätt är unikt för Sverige. Att det är en global rörelse oroar nästan mer än att det förekommer och får så pass stor plats i Sverige idag, för demokrati är inte en unik svensk företeelse. Det är demokratin som utmanas och därför är det så skrämmande. Liksom näthatarna är få till antalet, men mycket aktiva, kan demokratins grundvalar rubbas av en liten men hängiven grupp belackare. I ett samhälle där känslan anses viktigare än fakta och kunskaper väger demokratin lätt som en fjäder. Demokratin kräver kollektivt engagemang och ömsesidig omsorg för att överleva, liksom öppenhet kräver avsaknad av murar och yttrandefrihet. Tystnad och tid för reflektion fungerar bara som det var tänkt om alla i rummet tar gemensamt ansvar för det önskade läget.

De val som ledde till brittiskt EU-­utträde respektive Donald Trumps upphöjelse till USA:s president har ökat västerländska mediers intresse för språkbruket i politiken. Ett antal internationellt respekterade kolumnister – till exempel Masha Gessen, Anne Applebaum och Paul Krugman – betraktar språkjargongen hos dagens populistiska politiker som ett allvarligt framtida hot mot den västerländska ­demokratin.

Populismen är känslodriven. Därför säger Jimmie Åkesson som han gör. Ända sedan SD startades har de envist upprepat lögnen att Sverige är utsatt för en massinvandring. Fakta i målet säger något annat, men känslan hos ett fåtal rädda, fega och ignoranta är den att det strömmar in folk utifrån till vårt land. I samma stund som kunskapen inte betyder något avgår SD med segern, och manegen krattades av politiker i andra läger som för några år sedan lade sig till med ovanan att bemöta all kritik med orden: Jag delar inte din bild. Donald Trump förnekade saker han sagt och som fanns för alla att se och höra på nätet. Osäker på vad som är allvarligast, att han gjorde det, eller att lögnerna uppenbarligen inte innebar några problem för honom när väljarna stod inför beslutet att välja USAs nästa president.

Ytterligare några tecken i tiden ger outtalade varningar i samma riktning. Financial Times beskrev 2016 som ”demagogernas år” – det år då populistiska politiker som Donald Trump, Nigel Farage och Boris Johnson dominerade scenbilden under två val som kommer att få omfattande världspolitiska konsekvenser. Oxford Dictionaries utsåg post-truth (postsanning, efter sanningen) till årets ord 2016. Detta adjektiv beskriver de allt fler sammanhang där känslor och fördomar i högre grad än fakta styr individers inställning i olika samhällsfrågor. Det används även för att sätta etikett på den tidsålder av allmän sanningsflykt (”the post-truth era”) vars ­inträde många redan har tyckt sig urskilja.

Valfrihet fungerar endast om besluten som tas utgår från rationella val, vilket sällan är fallet. Jag brukar påminna om att människan har en väl utvecklad rationell förmåga, vilket demokratin som tankestruktur och samhällsmodell är ett lysande exempel på, men den förmågan är ingenting värt om den inte används. Idag finns varken tid eller intresse för det, och så länge betygen i skolan ökar finns ingen anledning till oro, eller? Kunskapen måste liksom demokratin värnas. Hur lockande det är än att att acceptera Åkessons tanke om att det är känslan som räknas, måste kunskapen värnas i alla lägen, annars är demokratin i fara. Även kunskap som går på tvärs mot det man vill och önskar måste man underkasta sig. Och trots att man med makt kan åstadkomma mer måste man sätta kunskapen i centrum, för ingen äger kunskapen. Inför kunskapen är alla lika. Demokratin är allas, det är både dess styrka och svaghet. 

Under det politiskt turbulenta året 1968 påpekade den tysk-tjeckiske journalisten Gabriel Laub ett förhållande som ter sig ännu mer aktuellt nu än då: ”Demokratin är den enda samhällsform som kan avskaffas på demokratisk väg”. Idag har dessa ord en klang av dyster profetia.

När Åkesson säger att det är känslan som räknas säger han samtidigt att SDs politik inte tar hänsyn till vad vi vet, vilket Kinnunens utspel är ett bevis för. För SD är makten och värnandet av det svenska viktigare än kunskap. Det som är bra för SD är således dåligt för demokratin, och hur SD ser på demokratin skymtar fram mellan raderna i förflugna ord som: "När vi tar makten ...". Den som tror att Jimmie Åkesson, om han en dag blir statsminister, skulle bedriva en demokrativänlig politik får tänka om. SD är inte ett sådant parti, det säger de ju själva. När ärlighet och autenticitet är viktigare än fakta, och när kampen om väljare och mandat handlar om vilka känslor man kan piska upp, när debatten är arenan som makthavare möts på och det politiska samtalet förs i publicitetshungrande medier i form att dagsaktuella utspel, är demokratin satt under enorm press. Den bär på fröet till sin egen undergång, det skriver jag inte för att oroa, utan för att mana till eftertanke och för att det är ett viktigt argument för att sätta kunskapen i centrum. Skolan är en samhällsbärande institution och när lärare och elever inte mår bra är det ett symptom att ta på allvar. Demokratin har inget eget skydd, den måste värnas aktivt av alla, varje dag. Därför är utbildning så viktigt. Kunskap kräver förståelse och engagemang för att kunna komma till användning i samhällsbyggandet. Kunskap är det största hotet mot SD och populismen. Insikten om demokratins bräcklighet är gammal, och det visar hur viktigt det är att repetera kunskapen för att hålla den vid liv.

Det handlar emellertid om en tankefigur med djupa idéhistoriska rötter. I sin dialog ”Staten” hävdar Platon att varje demokrati på sikt är dömd till undergång. Förr eller senare kommer en demagog att framträda. Genom kraftfull retorik kommer denne att trollbinda den obildade massan, vars talesman han påstår sig vara. Hans målande språk beskriver påstådda orättvisor, allvarliga hot och framtida möjligheter i starka, klara färger. Han vädjar till lyssnarnas mest primitiva drivkrafter: hat, girighet och rädsla. Gradvis förvandlas den folkvalde ledaren till en tyrann med talarstolen som maktbas. När hans oförmåga att lösa samhällets problem börjar bli uppenbar, skyler han över detta genom att i folkets namn starta krig eller förfölja minoriteter. Det folk som han först uppgav sig vilja tjäna, blir med tiden ett kollektiv av hunsade slavar. Rädsla för straff blir det kitt som håller samhället samman – fram till den dag då ­folket fått nog och revolterar. Kaos, pöbelvälde och nytt förtryck följer.

Det är invandrarnas fel, säger populisterna. Sverige är utsatt för en massinvandring, säger SD. Det är ord på känslor som för fram med bedrägliga pseudovetenskapliga argument. Muslimerna är det stora hotet, den bilden vill man ska sitta på allas näthinna. Och det gör den skrämmande nog också, trots att det inte stämmer med fakta. Enligt en stor studie som presenteras i The Guardian överskattas andelen muslimer i Europas länder grovt. De tillfrågade i Sverige trodde att andelen muslimer i vårt land var 16 procent, när den faktiska siffran är 4. Klart att Jimmie Åkesson och andra säger att det är känslan som räknas. Låter vi känslorna styra får populisterna rätt.

Den amerikanske lingvisten, samhällskritikern och citatmaskinen H L Mencken beskrev en liknande tankegång mer koncentrerat: ”En vacker dag kommer vanligt folk i det här landet att få se sin innersta önskan uppfylld. En fullständig idiot kommer att installeras i Vita huset”.

Vi får inte de politiker vi behöver, vi får de politiker, det samhälle och den demokrati vi (kollektivt) förtjänar. Demokratin är en kedja som aldrig blir starkare än sin svagaste länk. Kunskap är svårt, men liksom demokratin nödvändigt för samhällets långsiktiga överlevnads skull.

Nu ska jag rätta lite fler tentor och återkommer senare med fler tankar.