Det slutna samhället och dess vänner 3

Börjar arbetsveckan, som går i hållbarhetens och forskniningsförankringens tecken, med att fortsätta där jag slutade i fredags, med att läsa och tänka med Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) som skriver klokt i i DN om det samhälle som hotar att växa fram om inte vi som tror på öppenhet, solidaritet, mångfald och demokrati gör vad vi kan för att hindra en sådan utveckling. När jag skrev de två första posterna i serien var Obama fortfarande president, som verkligen värnade pressfrihet och som välkomnade en kritisk granskning av hans arbete. Nu är Trump president och en helt ny ordning införd, en ordning som skrämmer. Den nye presidenten ägnade sitt första dygn som president med att ljuga och putsa på sitt ego. USA har fått den företagsledare som förespråkarna för New Public Management menar är vad alla förvaltningar behöver, och han visar omgående vad det innebär: Slutenhet (pressekreteraren som tvingades framföra den uppenbara lögnen om antalet besökare som deltog när Trump svors in vägrade svara på frågor efter presskonferensen), och en minst sagt njugg inställning till kritiskt granskande medier. Företagshemligheter hör hemma i företag, men en demokratisk förvaltning i ett land som strävar efter hållbarhet måste värna öppenheten.

Den mediala och offentliga splittringen går hand i hand med den politiska och kulturella. Den har sin förutsättning i att det finns en plattform för varje ståndpunkt, oavsett hur extrem den är. Inte under något tidigare skede i mediehistorien har gruppens sätt att tala varit så inåtvänt och självbekräftande och på samma gång så kraftfullt och publikt. De så kallade sociala medierna ställer gång på gång användarna inför samma fråga: Vilken grupp tillhör du?

Donald Trump är en president av sin tid, eller ett tecken i tiden. Obamas åtta år vid makten ger en kontrastverkan som är smärtsam, för han framstår som otidsenlig. Eller kanske ska man se dem båda som en påminnelse om hur schizofren samtiden är. Å ena sidan pekar en rad siffror på att mänskligheten på väldigt många sätt aldrig haft det bättre, å andra byggs det murar och samhällen fragmenteras. Det torde inte förvåna någon att en president som säger sig vara av folket försöker fortsätta leva i sin filterbubbla. Problemet för demokratin är att det som fungerar för att bli vald till president, det fungerar inte i arbetet med att leda ett land. Här finns många paralleller till andra företeelser i samhället. Inom forskarvärlden tvingas allt fler lägga allt mer tid och fokus på ansökningar, vilket är en delvis annan typ av kompetens än forskarkompetensen. Det anses vara ett kvalitetsdrivande system, men frågan är om inte kunskapskvaliteten främjats mer effektivt ifall fler forskare kunde ägna den dyrbara tid som finns åt att faktiskt forska, istället för att konkurrera om medel. Man skulle kunna tänka sig att man inleder sin karriär med mindre projekt och i takt med att resultaten bli bättre och viktigare får man tillgång till större medel och mer ansvar. Då skulle alla ägna sig år det man vill ha och behöver och resultaten, kunskapen skulle placeras i fokus. Samma tanke skulle kunna vara vägledande i politiken, om den handlade mer om vad politikerna faktiskt gör för att bygga ett hållbart samhälle, och mindre om image, makt och inflytande. Anna-Kindberg Batras framträdande i gårdagens Agenda var en pinsam påminnelse om demokratins bräcklighet. Antingen är SD ett parti man kan lita på och samverka med, eller också inte. Det går inte att välja det ena sidan av myntet och borttränga det andra. Det öppna samhället kan bara försvaras med transparens, kunskap och kritisk analys, och en förutsättning för det är att man som folkvald faktiskt svarar ärligt på mediernas frågor. Politikerna, liksom forskarna och lärarna, är till för demokratin (i ett hållbart samhälle), inte tvärtom.

Med en medial infrastruktur där gruppen i allt större utsträckning bygger sin egen offentlighet skapas förutsättningar för två motstridiga men likafullt kopplade tendenser. Å ena sidan möjligheten att utveckla sektkulturer av globala dimensioner, å andra sidan en gränslös pluralism som lätt tas till intäkt för att varje ståndpunkt är lika legitim som den andra.

Öppenheten, kunskapen och den kritiska granskningen är demokratins fundament. Starka ledare, som många ropar på och ser som lösningen på samhällets problem, är inte förenliga med ett demokratiskt samhälles verkliga behov. För den som är dåligt insatt eller fokuserar uteslutande på ekonomin är det lätt att få för sig att mer av management är lösningen, men för den som satt sig in i frågan om hållbarhet och vet att demokrati inte är det bästa styrelsesättet utan det minst dåliga, är det oroande att tvingas se på när naiviteten sprider sig. Fast nu är Trump verkligen är president har dumheten förhoppningsvis nått vägs ände, och alla tvingas nyktra till. Slutenhet, okunskap och politiker som slingrar sig, far med osanning och motsätter sig kritisk granskning, är och kan aldrig någonsin vara lösningen på ett demokratiskt samhälles problem och behov. Det kan möjligen, kortsiktigt fungera som lösning på anonyma aktieägares orimliga krav på ekonomisk avkastning, men det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund.

Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.

Partikularisering och klyftor lite samhällen isär och vänder människor mot varandra. Filterbubblor är en grogrund för ignorans och växande okunskap om annat än det man fokuserar på och som individ intresserar sig för. Specialisering leder till avsaknad av kunskap om helheten och den stora bildning. Samhället är ett komplext problem, inte ett komplicerat. Därför går det inte att bryta ner samhället i mindre delar som löses för sig för att sedan sattas samman till en fungerande helhet. Agerar man så kommer lösningarna som presenteras och sätts i verket på sikt att underminera kommande generationers möjligheter att bygga ett fungerande samhälle. Trump satsar på billig energi för att på kort sikt placera Amerika först, och det kan han göra eftersom han valt att ignorera klimatforskarna, genom att välja ignoransen och upphöja okunskapen till norm. Som företagsledare gick det bra att agera så, för ett företag kan köras i konkurs och företagsledaren kan starta om med pengarna som tjänats på affären. Ett land kan dock aldrig köras i konkurs utan att det leder till KATASTROFALA konsekvenser, för alla, inte bara för ledarna och folket, utan för miljön, världsekonomin och framtida generationer. Därför är öppenheten och den kritiska granskningen så viktig, samt att kunskapen placeras i centrum. Alla andra intressen måste underordnas viljan att vid varje givet tillfälle utgå från den absolut bästa kunskapen, även om den går på tvärs mot ledarnas och allmänhetens önskningar.

I offentligheten ingick institutioner som skolor, bibliotek och öppna museer, parker och allmänningar, men också nya begrepp och kollektiva identiteter som allmänhet och medborgare, sociala och mediala former som skrivkultur och publika konversationskoder. Ingenting av detta uppstod av en tillfällighet. Tvärtom, skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.

Individanpassningen av samhället är en paradoxal strävan som bygger på önsketänkande. Samhället är gemenskap, och hållbarhet bygger på kraften i förmågan att samverka. Samverkanskompetens är vad samhället och medborgarna behöver, även om de inte vill ha det. Önsketänkande hör barndomen till. Drömmen om den där evighetsmaskinen är naiv, för kunskapen talar sitt tydliga språk: Det är omöjligt att skapa något ur inget. För att samhället ska bli hållbart måste kunskap om hur man hanterar det allmänna, det gemensamma och det som alla behöver för sin överlevnad både idag och imorgon, utvecklas. Kunskap om kultur är därför avgörande. Insikt om mellanrummens betydelse, om dess möjligheter och begränsningar. Individens frihet förutsätter ett samhälle som tar hand om allt det som ingen enskild kan hantera men som alla individer ändå behöver. Jaglojaliteten som växer och som leder till att populistiska politiker får makt, för de ger folket vad folket vill ha utan att ta hänsyn till kunskapen, istället för det folket faktiskt behöver. Tillsammans är en kompetens som måste utvecklas, värnas och läras ut i skolor, forskas om och tas hänsyn till. Det är allt annat än enkelt och därför är det så viktigt med tid att tänka. Känslorna övertrumfar som bekant kunskapen, om kunskapen tas för given och inte värnas. Donald Trump är en tydlig påminnelse om att politiker också är människor, med allt vad det innebär.

Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. En offentlighet värd namnet är en plats byggd av många platser, institutionell och virtuell på samma gång, där idéer och värderingar inte bara förfäktas utan faktiskt kollektivt prövas.

Det ska inte förstås som en allmän uppmaning till mångfald – att alla röster ska höras, att varje ståndpunkt ska representeras som lika möjlig. Den kulturpolitiska trivialiseringen av begreppet mångfald väcker tvärtom frågan om det har någon bärkraft kvar. Både i nationell och europeisk politik har begreppet förstärkt grupp- och identitetstänkandet, och därmed polariseringen, genom att konsekvent hänvisa minoriteter till att hävda representation, värden och rättigheter på etnisk och kulturell snarare än legal och samhällelig grund.

Vad samhället behöver är inte nya deklarationer om symboliska mångfaldsmål utan en politik som med visioner och långsiktigt mod slår vakt om och utvecklar de institutioner som av djupt liggande historiska orsaker har mångfalden som organiserande princip. Kulturpolitiken behöver vara en offentlighetspolitik.

Mångfald kräver kunskap om det gemensamma. Det är inte vägen mot lycka, utan målet och bekräftelsen på att samhället är hållbart. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Först när många inser det och agerar med den insikten i åtanke i vardagen finns möjlighet att värna kunskapen, som kräver tålamod och gemensamma ansträngningar för att hantera svårigheterna. Förenkling och trivialisering leder till polarisering, vilket sliter samhället isär och ger poliserna vatten på sin kvarn och möjlighet att säga: Vad var det vi sa!? Som sagt går det att vinna val och få genomslag i medierna för den tanken, men det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle på den tanken. Hållbarhet kräver ansvarsfullhet, ödmjukhet, kunskap och öppenhet. Samhället är alla vi TILLSAMMANS! Först måste majoriteten inse det, sedan måste kunskap om hur man värnar demokratin och hanterar det gemensamma växa fram, och kunskap kräver engagemang och förståelse för komplexitet. Den enda vägen (mink väg) leder alltid fel, bara tillsammans kan man nå hållbarhet och skapa och över tid värna en fungerande demokrati.

Nu har samhällshistorien tagit en annan vändning. Den ekonomiska, kulturella och mediala polariseringen framträder som själva grundmönstret i vår tid. Det är den historiska situation som ser unga män i Europas inre periferier göra sig till verktyg för attacker mot de samhällen som de lever i men inte tillhör. I just det perspektivet är extremismens nyanser mindre betydelsefulla, den våldsamma nynationalismen och den religiösa terrorn historiska syskon.

Individualism leder till extremism, sliter isär och polariserar. Tillsammans är vägen fram, men det är och kan inte vara en enda väg. Gemenskap handlar jag OCH du, om VI. Och samhället finns inte till för mig eller dig, det är något vi skapar tillsammans för att BÅDE du och jag bättre ska kunna lyckas leva ett lyckligt liv. Idag behövs Kennedys berömda ord mer än någonsin: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land. Vill man ha förändring till det bättre kan man inte rösta på politiker som förväntas "röra om in grytan", man har ett ansvar att rösta på den politiker och den politik man VERKLIGEN tror på, och en sådan politik kräver att man sätter sig in i, inte bara i partiets program, utan även i frågan om hur partiprogrammet förhåller sig till kunskaperna som finns om demokrati och vad som krävs för att samhället ska bli långsiktigt hållbart. Populism är önsketänkande, och önsketänkande är verklighetsfrämmande och bara möjligt genom ignorans och slutenhet.

Efter 1989 spreds illusionen att samhället var färdigt, att historien var förbi och att politikens uppgift var att utplåna sin egen domän. Det var den välfärdsmätta nyliberalismens allvarligaste felsyn, att glömma varför distinktionen mellan allmänt och enskilt en gång uppkommit. Men samhällsbyggandet kan inte avstanna, det har ur historiens synpunkt precis börjat.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt detta är. Låt oss hoppas att Donald Trump genom sitt sätt att agera för lång tid framöver kan vaccinera världens alla medborgare i olika länder från önsketänkande och egoism.

Offentligheten måste försvaras, men den kan bara försvaras med politik. Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen döds.

Människan är dömd till gemensam ensamhet. Alla är beroende av varandra. Ensam är bara stark i fantasin. Den insikten, den kunskapen, behöver tas till heder. Fler måste arbeta tillsammans för det gemensammas bästa, både för oss som lever här idag och för våra barn och barnbarn. Det är svårt och komplext och kräver tid och resurser, men det finns inga alternativ. Inte om vi verkligen vill värna demokratin och hållbarheten. Det slutna samhällets vänner är inte kunskapens, demokratins eller hållbarhetens vänner, det enda de bryr sig om är sina egna egon, sin personliga makt och den drömvärld de skapat för att de inte har kunskapen och förmågan att hantera verklighetens komplexitet.