Faktasamhället är inte ett kunskapssamhälle

Förra bloggposten handlade om kunskapsskolan. Utgångspunkten för resonemanget var Inger Enkvists ledare i SvD. Hon har skrivit en ny ledare, denna gång är jag inte lika imponerad, men det börjar bra. Enkvist visar hur man med ett svep över innehållet i en helt vanlig dagstidning kan skaffa sig en god bild över samtidens tendenser. Hon skriver.

SvD har haft en bra vecka. Lägger man ihop insikter från ett par artiklar som publicerats de senaste dagarna kan läsaren få insikt om varför Sveriges framtid är allvarligt hotad. 

SvD-skribenten Ola Wong säger i sin krönika den 27 januari att ”sanningens infrastruktur” bygger på ”forskning, skolan, domstolar, medier” och förutspår att det parti som återknyter till verklig expertis och vetenskapligt tänkande kommer att få väljarnas stöd. Detta är väl formulerat och helt riktigt, men då gäller det ju att de här instanserna försvarar sanning. Hur fungerar skola och forskning i Sverige just nu?

Forskningen, skolan, det juridiska systemet och medierna är några av demokratins viktigaste institutioner. När Donald Trump i kraft av sitt presidentämbete försökte införa ett inreseförbud till USA grep domstolsväsendet in och stoppade beslutet. Hade USA varit en diktatur hade Trump kunnat agera som den företagsledare han ser sig om, men så är det nu inte. Fast han är trots allt vald av folket, om än inte av en majoritet. Som jag förstått saken är det bara en fjärdedel av medborgarna som faktiskt lagt sin röst på Trump. Hälften av befolkningen röstade inte. Oviljan hos många att engagera sig i den demokratiska processen i kombination med en (medvetet spridd och underblåst) misstänksamhet mot medier och forskning, försvagar demokratin. Och om den imploderar är det för sent att göra något, för som Theodor Kallifatides skrev på Twitter igår: För att gå från diktatur till demokrati krävs oftast en revolution, men att gå från demokrati till diktatur krävs bara att tillräckligt många slutar bry sig, vilket är just vad som håller på att hända, inte bara i USA utan även här hemma där allt fler säger att politik inte intresserar dem. Det största risken mot demokratin är att den tas för given, vilket den aldrig kan göra, och där har skolan en enormt viktig uppgift att fylla.

Den 27 januari intervjuas också en avhoppad gymnasielärare i matematik och fysik. Denne säger att uppgiften att vara en bra matematiklärare är omöjlig. I årskurs 2 på gymnasiet hade han klasser, där en tredjedel av eleverna inte kan mellanstadiets kurs. Han tänks alltså först lära dem mellan- och högstadiets kurs, första årskursens kurs och sedan andra årskursen som är hans egentliga uppdrag. Samtidigt är timantalet som han har tilldelats redan från början så lågt att det är hart när omöjligt att fullgöra uppgiften bra, även om eleverna hade de förkunskaper de ska ha. 

Samma dag får vi också veta att regeringens satsning på utbyggd lärarutbildning inte går bra. Det tas in allt fler studenter med allt lägre förkunskaper, men studenterna tenderar att hoppa av därför att de inte klarar kraven. Det sägs inte i den här artikeln, men det är väl känt att kraven i lärarutbildningen är mycket låga jämfört med dem som finns i andra utbildningar. Så problemet är större än vad som sägs, nämligen att det också släpps ut lärare med avslutad utbildning som har helt otillräckliga kunskaper.

Liksom med demokratin kan kunskapen i ett samhälle aldrig bli bättre och mer användbar än vad befolkningen som helhet låter den bli genom sitt engagemang för den. Detta reflekterar Enkvist också över, i alla fall över kunskapens, innehålets, utarmade kvalitet. Jag håller med henne om skolans viktiga roll, men sedan går hon vilse och faller in i samma ohederliga och intellektuella resonemang som många högerdebattörer hänger sig år och som går ut på att problemen i skolan och samhället är postmodernismens fel, genom att ge Uddhammar stöd för sin (dåligt underbyggda) tes som jag skrev om här i veckan. Jag tror den typen av kritik gör mer skada än nytta för kunskapen och demokratin.

En som verkligen förstått och som skriver klokt om kunskapens roll i det öppna och hållbara samhället, och som dessutom förstår skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället är Anna-Lena Laurén som skriver i DN, under rubriken: "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga", vilket faktakramarna missar, eller medvetet bortser från. Kunskap är aldrig samma som fakta, det förklarar Laurén på ett mycket pedagogiskt sätt.

Jag får ibland mejl av läsare som ber mig redovisa mina källor. Majoriteten av dem vill helt enkelt veta mer, till exempel vilka ryska medier jag rekommenderar. Ibland frågar de hur jag kan veta att något stämmer. Jag svarar alltid på de här mejlen. Det är legitima frågor som jag är skyldig att besvara som journalist.

Transparens och öppenhet är en förutsättning för demokratin och vetenskapligheten. Att tydligt redovisa vilka källor man lutar sig mot och att vara noga med att presentera tydliga argument som går att följa och som kan falsifieras är en av kunskapssamhällets viktigaste principer, som även medierna måste hålla på även om deras etiska regler ser lite annorlunda än än vetenskapens. På senare tid har denna princip kommit att utmanas från ett lite oväntat håll, och detta vill jag uppmärksamma. Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett faktasamhälle är ytligt sett inte så stor, men den är avgörande för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

På senare tid har jag dock börjat få mejl av läsare som ber mig bevisa rena sakförhållanden. Nyligen ville till exempel en läsare att jag skulle bevisa för honom att Ryssland har rustat upp. I femton år har den ryska statsledningen satsat på nyinvesteringar i armén, höjt officerarnas löner, uppdaterat vapenarsenalen – och talat om detta offentligt. Det ville alltså vederbörande att jag skulle ”bevisa”.

Detta är en generell beskrivning av hur de alternativa medierna agerar. Med hjälp av hårt vinklade fakta sprider man sanningar som modellerats för att passa in i den världsbild man vill sprida för att få igenom sin politik. Det är lika bedrägligt som att ljuga med statistik. Fakta är något annat än kunskap, och kunskapssamhället är ett samhälle där förmågan att kritiskt granska de fakta som presenteras är väl utvecklad. Detta är skolans uppdrag, att sprida kunskap, inte förmedla fakta. För all fakta är som sagt mer eller mindre alternativ, men alla alternativ är inte fakta. Jan Sjunnesson och hans kumpaner på Avpixlat och andra alternativa medier ser sig som sanningens riddare när de sprider sina fakta. Fast eftersom de bara sprider sådana fakta som passar deras syften är de oärliga, och bryter mot både vetenskapens och mediernas etiska regler sig säger att även fakta som talar mot ska redovisas för att uppnå transparens och underlätta den kritiska granskningen. Varken vetenskapen, public service eller demokratin har något annat att sätta emot än sin etiska kompass och allvaret i det kritiska uppdraget. Därför bjuds lögnaren Sjunnesson (han har publicerat lögner om mig och har försökt misstänkliggöra mig och min person, vilka fortfarande står på Avpixlar och dessutom kommer upp om man googlar mitt namn) in till SVT och får där stå oemotsagd och tala om vikten av fakta, samtidigt som han sprider uppfattningen att SVT är opålitliga på Avpixlat där man aldrig skulle agera på motsvarande sätt. Enda sättet att möta alternativmediernas utmaning mot demokratin är att skolan och vetenskapen verkligen får möjlighet att ägna sig åt kärnverksamheten.

I höstas träffade jag en aktivist i Moskva som vill resa statyer över Ivan den förskräcklige. Jag frågade varför man vill hedra en person som var känd för sin grymhet. Aktivisten ställde då omedelbart motfrågan: Enligt vilka källor? Han pekade belåtet på en hög böcker som låg på skrivbordet och meddelade att dessa var hans ”källor”.

Kravet på fakta, källor, evidens drivet in absurdum visar skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället. Skillnaden är inte stor, men den är avgörande. När den här typen av frågor debatteras, vilket är ett vanligt sätt att avgöra frågor idag går det alltid att hitta fakta som motsäger det ens motståndare säger. Faktasamhället bygger på missuppfattningen av vetenskapen bevisar saker och ting, vilket den inte gör. Vetenskapen undersöker verkligheten och försöker förstå. Vetenskapen falsifierar, och den principen är viktig att värna i ett kunskapssamhälle. I ett kunskapssamhälle finns inget utrymme för alternativa fakta, för basen i samhället är kunskap, inte fakta. Kunskap är aldrig förtig, kunskap är en process där fakta hela tiden vägs mot kritisk analys och reflektion. Faktasamhället är vidare ett debattsamhälle, medan kunskapssamhället är ett samtalande samhälle som värnar bildningen.

Vad ska man svara på det? Att historisk bevisföring inte går ut på att kasta fram en hög dokument och påstå att de utgör sanningen utan på åratal av tålmodigt, professionellt arbete, som dessutom ofta förutsätter växelverkan mellan olika yrkeshistoriker? Att det är den sortens arbete till sist brukar utmynna i en uppfattning som de flesta respekterade historiker i både Ryssland och väst i stort kan omfatta?

Fakta står för sig själva medan kunskap alltid är kollektiv. Fakta är statiska, men kultur är dynamisk och samma fakta kan tolkas på olika sätt. Därför är sanning ett problematiskt ORD, för det som är uppenbart på en manifest nivå kan man betrakta på olika sätt beroende på vem man är och hur man ser på världen, samhället och medmänniskorna. Kunskapssamhället är ett ödmjukt samhälle som förstår komplexiteten och mångtydighet. Faktasamhället är ett arrogant samhälle som banar väg för starka ledare, kontroll och rensningar av olika slag. Det räcker att det finns fakta som ger stöd för det man vill för att man ska få gehör för besluten. Faktasamhället är ett totalitärt samhälle. Kunskapssamhället är demokratiskt. Därför är Lauréns artiklar och insikter så oerhört viktiga för alla som värnar och vill försöka förstå demokratin och dess utmaningar.

Bägge exemplen är klassiska fall av faktaresistens, men också av något annat. Alla krav på ”källor” och ”bevis” som en massa debattörer nu kastar omkring sig är ett sätt att vända bort uppmärksamheten från det faktum att det finns vissa grundläggande sakförhållanden och historiska fakta vars existens vi inte borde lägga ned tid på att dividera om.

Det är fullt legitimt att dra olika slutsatser av sådana historiska fakta som Ivan den förskräckliges massaker av befolkningen i Novgorod 1570 eller skotten i Mainila som Stalin fabricerade år 1939 för att kunna anfalla Finland. Men att gå i debatt om huruvida detta verkligen har ägt rum är meningslöst.

För dessa debattörer är det emellertid hela poängen. Ju mer de får alla andra att gräva ned sig i små detaljer för att bevisa sådant som är sedan länge klarlagt, dess bättre. Många debattörer använder en annan variant på samma teknik. De bestrider inte att en händelse har ägt rum utan relativiserar den i stället till oigenkännlighet.

Postmodernismen försöker förstå hur relativiseringen fungerar, det är inte en ideologisk uppslagsbok som ger instruktioner för hur man kan agera bedrägligt. Tyvärr kan kunskapen användas på det sättet, men bara i ett faktasamhälle. I ett kunskapssamhälle där man verkligen vill förstå och förhåller sig ödmjuk inför kunskapen inser man hur viktigt det är att värna det man inser är värdefullt och viktigt. Demokratin är det minst dåliga styrelsesättet och den kan aldrig bli starkare än medborgarnas samlade engagemang och förståelse för komplexiteten. Samma gäller kunskapen, som aldrig är given. Faktasamhället är ett falskt samhälle för det ger sken av att värna sanningen, men är istället en samhällelig variant på trixandet med statistik för att ge skev av det man bestämt sig för är sant. Bara för att det finns fakta betyder inte att påståendet håller för en vetenskaplig granskning, vilket är en skillnad som klimatforskarna brottas med att försöka sprida i samhället. Kunskapen faller dock platt om inte skolan verkligen fungerar och det går aldrig att sprida förståelse för komplexitet i ett samhälle som söker snabba, enkla svar.

Till saken hör att mycket i historien och världspolitiken är motstridigt. Jag har ofta tänkt på det som finländare – på att Stalin anföll Finland år 1939 och på att Finland två år senare gick med i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen för att ta tillbaka förlorade områden. Det var inte konstigt att Finland ville ha tillbaka Viborg, landets andra stad. Förlusten var jämförbar med att Sverige skulle förlora Göteborg. Men det betyder inte att till exempel koncentrationslägren som finländska armén grundade utanför Petrozavodsk var försvarliga, eller att man döpte om staden till Äänislinna.

Att därmed dra slutsatsen att Finland var exakt lika skyldigt som Sovjetunionen till kriget är inte rimligt. Men samtidigt är det självklart att varje historiska skeende ska genomlysas. Det är hela poängen med det öppna samhället. Allt ska tåla granskning.
Vår värld består av motstridigheter. Vad som räddar det öppna samhället är en gemensam uppfattning om det förnuftiga och rimliga. Det är viktigt att slå vakt om det uppriktiga samtalet, det som inte handlar om att markera, att vinna poänger eller att få retweets. Det handlar om den mödosamma processen att förstå.

Tänker osökt på vad jag skrev här på Flyktlinjer för att tag sedan, om New Public Management, som jag ser på ett faktafenomen, ett sätt att se på organisering av det offentliga som ligger i linje med faktasamhällets syn på kunskap. Avslutar med dessa ord, för klockan springer iväg och jag måste ta tag i tvätt och annat.

Jag vill bidra med vad jag kan i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar, växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara dem som slås ut i konkurrensen. Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan under en tid hålla lönsamheten igång och kanske till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar och alla kan och kommer att bli sjuka och behöva vård. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också vändas till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Segregering innebär bara att människor med olika förutsättningar lever separerade från varandra, det betyder inte att problemen försvinner.

Pengar är bra att ha, men livet består av enormt mycket mer. Som humanioraforskare och lärare i organisation för jag människans talan. New Public Management handlar om andra saker och sätter effektiviteten och lönsamheten i fokus. Det är ett system som kräver att människan anpassar sig. Att tvinga människor anpassa sig efter systemen må vara ekonomiskt försvarbart, men frågan jag ställer är om det är försvarbart utifrån ett mänskligt perspektiv? Det är den avgörande frågan för alla människor. En tid kan individer ignorera frågan, men förr eller senare kommer livet och verkligheten ikapp en.

Varför har det kommit att anses suspekt att LITA på sina medarbetare? Hur gick det till när ekonomin gick från att vara ett medel till att bli ett mål? Jag ser det som en konsekvens av att faktasamhället kommit att få allt mer inflytande över kunskapssamhället, vilket öppnar upp för alternativa fakta, resistens mot kunskap, fixering vid evidens, kontroll, styrning och kvalitetssäkring. Det är en farlig väg att gå för den banar väg för arrogans. 

Demokratin, kunskapen och hållbarheten kan vara värnas genom gemensamma ansträngningar och ödmjukhet inför verklighetens mångtydiga komplexitet. Kunskapssamhället är ett demokratiskt, öppet och hållbart samhälle, men det kräver mångas engagemang, kritik förmåga och solidaritet för att kunna stå emot utmaningarna som det hela tiden utsätt för.