Demokratins utmaningar 1b

Rättar tentor idag och behöver lite variation och intellektuell andhämtning för att kunna ge bra kommentarer på inlämningarna, dessutom har jag fått fem stycken demokratiska dilemman att ta mig an (som jag återkommer till inom kort), så jag inleder därför en ny serie bloggposter på detta tema med att tänka kring innehållet i gårdagens Under Strecket som handlade om populism och andra hot mot demokratin. Detta är fortsättningen på den första posten.

I sin nyutkomna bok ”Enough said: What’s gone wrong with the language of politics?” (St Martin’s Press) gör Mark Thompson en initierad, detaljrik och rejält deprimerande analys av det politiska språkets nuvarande tillstånd. Hans utsiktspunkt torde vara unik. Thompson är idag verkställande chef för mediekoncernen New York Times och har varit gästprofessor i politisk retorik i Oxford. Han inledde sin karriär som tv-producent och var 2004–12 chef för BBC. Affärstidningen Forbes har rankat honom som en av de hundra mest inflytelserika personerna i världen.

Thompsons beskrivning av nuläget är en helvetespredikan över det politiska språkets förslumning och de krafter som bidrog till att förvandla sanningen från hård- till skräpvaluta under två ödesdigra val 2016. Han medger att förfall av politikers språkbruk har varit demokratins följeslagare under drygt 2 000 år, men hävdar samtidigt att avgrunden aldrig varit djupare och mer skrämmande än nu.

Demokrati är liksom så mycket annat som jag intresserar mig för (kultur, kunskap, hållbarhet, samverkan) ett komplext problem. Det är viktigt att inte bara påminna sig om det utan även ta insikten i beaktande när man försöker förstå. Komplexa problem kan inte brytas ner i delproblem som löses för sig. Komplexa problem kräver komplexa lösningar, och ibland måste man byta perspektiv helt för att se vad som skulle kunna göras. Demokratin hänger ihop med kulturen i landet och kulturen hänger ihop med synen på kunskap. Därför är skolan en integrerad del av demokratin. Man undervisar inte om demokrati i skolan, skolan och utbildningssystemet är den plats varifrån demokratin emanerar. Talet om att lärare och forskare är ett särintresse i samhället och att politikens roll är att värna företagen och dess lönsamhet är tankar som går på tvärs mot demokratins själva grundidé: att värna gemenskap och det är alla delar och är beroende av. Demokrati inför man inte för att det är effektivt, enkelt eller billigt utan för att det är NÖDVÄNDIGT. Demokrati är inte ett tillval, inte ett smörgåsbord man kan välja och vraka från. Hotet mot demokratin kommer inifrån samhället, eftersom demokratin växer fram mellan människor. Bara en befolkning som tar demokratin för given kan få för sig att det är en god idé att "röra om lite i grytan", och den tanken bygger på okunskap eller ignorans, vilket är lika illa. När kunskapen förlorar sin status tar känslorna över och där öppnar sig en avgrund. Ett samhälle byggt på affekt är en djungel där helt andra lagar och regler gäller än dem vi lärt oss ta för givna trots att de kräver gemensamt engagemang och solidarisk uppslutning för att fungera.

Så här beskriver han det världspolitiska dagsläget:

”Intolerans och illiberalism vinner terräng nästan överallt. Lögner står oemotsagda. Det fria ordet begränsas och statlig repression är på väg tillbaka /…/ Även på vår hemmaplan kränks varje vecka ett antal gränser – till exempel de som gäller för politiskt ansvar, ömsesidig respekt och elementär hövlighet. En värdeupplösning har börjat infiltrera oss, en politisk kraft som saknar en egen positiv agenda och vars enda mål är att skapa splittring."

Thompson beskriver de faktorer som skapat jordmånen för populism i de västerländska demokratierna: en frustrerad medelklass, skenande inkomstklyftor, ojämn fördelning av globaliseringens frukter, misstro mot samhällets institutioner, terrorhot, migrantströmmar, politikerförakt, nyhetsförmedling utan källkontroll, mytbildning via sociala medier, politisk beslutsimpotens, kris i Mellan­östern, misstro mot experter, etcetera.

Ingen förnekar att det finns problem. Redan demokratin i sig är en enorm utmaning. Demokratin är inte lösningen, den är en förutsättning för att kunna finna lösningar. Demokratin är grunden för allt annat i ett modernt samhälle, och tas den för given eller utmanas vittrar den sönder och då accelererar problemen som belackarna skyller på politikerna, på eliten eller vad det nu är för kil man försöker driva in i samhällskroppen för att skapa splittring och piska upp ett tillräckligt högt stämningsläge för att känslorna ska kunna få fritt spelrum. Till syvende og sidst kan dock alla rädslor och hot kokas ner i en enda, och det är rädslan i sig. Det rädslans effekter som vi ska vara rädda för och skydda oss mot, inte det som av populisterna pekas ut som orsaken till rädslan. Liksom med öppenheten och tilliten är rädslan något som uppstår mellan människor, och liksom demokratin är det kollektiva egenskaper som måste värnas och vårdas för att gagna samhället. Kunskap om dessa sakernas tillstånd och förmåga att hantera insikten är betydelsefulla inslag i en fungerande demokrati. Därför är krisen i skolan inte en skolkris utan en kunskaps- och samhällskris.

De uppräknade faktorerna flyter samman till en häxbrygd som förgiftar det politiska samtalet, men riktigt farligt för demokratin blir det enligt Thompson först när orden i samhällsdebatten börjar ges en godtycklig innebörd. Det är just detta som han menar har skett under 2016. Det är också denna ­aspekt av fenomenet populism som är bokens kärna.

Godtycklighet banar väg för känslor och ett samhälle byggt på känslor är ett pöbelvälde där djungelns lag råder. Om ordens betydelse blir godtycklig kan god betyda ond och ond betyga god. Bra blir dålig och Orwells 1984 är inte långt borta. Hoten mot demokratin är många och ser olika ut, och de förändras hela tiden. Kanske är det därför man brukar säga att demokrati är det minst dåliga sättet att organisera ett samhälle? För att det inte finns några bra sätt och för att demokratin måste värnas kollektivt för att fungera. Det går alltså inte att både skylla på demokratins företrädare och på problemen som finns i samhället, för alla som inte värnar demokratin och deltar i arbetet med att lösa problemen är del av problemen. Samhället är alla vi tillsammans.

Uppfattningen att en fungerande stat måste vila på en gemensam tolkning av ordens betydelse framfördes av flera tänkare redan under antiken. Den romerske senatorn och filosofen Cato d y beklagade sig exempelvis över att man i den sönderfallande romerska republiken hade tappat förmågan att kalla saker vid deras rätta namn (vera vocabula rerum), vilket han ansåg förebåda det republikanska statsskickets fall. Han blev sannspådd. Den man som med brett folkligt stöd övertog makten i republiken Rom – för att sedan mördas som diktator – var den bländande folktalaren Julius Caesar.

Historien upprepar sig. Tyvärr är det enda människan verkar lära sig av historien att människan aldrig lär av historien. Det som ser nytt och fräscht ut är det sällan om det betraktas utifrån ett historiskt perspektiv, och även om det är svårt att dra kollektiv lärdom av historien kan den som vill och är intresserad lära sig massor av andras misstag och erfarenheter. Därför är det så viktigt med samverkan och solidaritet, för fler kan mer och får bättre överblick än den som är ensam. 

I ett medialt landskap dominerat av kostnadseffektiv åsiktsjournalistik, prefabricerade pseudonyheter och reptilhjärnors gläfsande på sociala medier har förmågan att ge intryck av autenticitet enligt Thompson ersatt sanningen som den politiska retorikens nya hårdvaluta. Åsikter stöps om till korta, kärnfulla budskap som lätt kan citeras och studsa mot väggarna i de sociala mediernas algoritm­­styrda ekokammare. Där kan man vistas skyddad mot allt som man inte vill höra och samtidigt ”marineras” i egna fördomar genom tät ­bekräftelse från åsiktsfränder. Thompson skiljer på äkta autenticitet och det han kallar för authenticism – en pose som populistiska talare anlägger för att framstå som ”rejäla och enkla” i motsats till samhällets eliter och de experter som i jämn ström ­lägger fram fakta som kolliderar med diverse ogrundade påståenden. Som arketypen för denna kategori av ”icke-politiker” nämner han Donald Trump.

Genom att tala som mannen på gatan skapar världens populister illusionen av en gemenskap med ”vanligt folk”. Populisten väljer det raka, enkla språket av ett naturligt skäl. Han vet att det enkelt uttryckta ofta förknippas med känslomässig uppriktighet. Medan en förnuftsmänniska vördar fakta till den grad att dessa utesluter allt annat, finner en sann populist fakta suspekta och sätter dem i motsats till de ­”högre sanningar” han själv torgför. Det är därför en ledare som Silvio Berlusconi med ett leende kan förklara att han hatar retorik (underförstått: den trista exercis med sakargument som traditionella politiker ägnar sig åt) på grund av att han själv är en handlingsmänniska (underförstått: bevisat genom hans framgångar i affärslivet). Det är därför Shake­speare i sitt drama ”Julius Caesar” låter Marcus ­Antonius försäkra en upprörd folkhop: ”Jag är ­ingen talare, som Brutus är.” Den virtuose talaren konstaterar därefter att han saknar förutsättningar för att vara en bra talare. Han hävdar sig vara en vanlig, enkel person som endast påminner folket om sådant som de själva redan vet.

Att upplevas som färglös, oglamorös och tråkig kan till och med stärka en politikers aura av autenticitet. Ingen söker ju medvetet konstruera en sådan framtoning. Denna effekt har använts till exempel för att förklara de framgångar som Bernie Sanders hade i 2016 års presidentvalskampanj och den solida uppbackning som Jeremy Corbyn fått av ­Labours gräsrötter i Storbritannien.

Samtiden betraktad i det prisma som Thompson och Adler håller upp gör det än mer obegripligt att det som hänt faktiskt har hänt och att en klimatskeptiker snart är president i USA. Det är inte folkets man som vann valet. Titta bara på Trumps Twitterkonto. Han använder det för envägskommunikation och följer bara sig själv och sin familj. Han står längre från folket än Obama vars presidentperiod är en enda lång uppvisning i hårt arbete i stark motvind för folket och för jämlikhet. Inte för inte gick Obama till val på Yes we can! Likt Churchill lovade han blod, svett och tårar och påpekade ödmjukt i sitt installationstal att det krävs gemensamma ansträngningar för att lyckas ta USA ur de enorma problem man då brottades med. Han överlämnar landet i ett bättre skick än när han tog över makten, och även om det inte är bra så har i alla fall många fattiga fått det bättre. Det återstår ännu att se hur fantastiskt kompetent Trump är (tittar man på hans framgångar som affärsman imponeras man inte särskilt mycket) och hur great Amerika är om fyra år. Det lätt att lova saker, men enormt mycket svårare att genomföra sakerna. Ensam går det inte, hur mycket Trump än tror att han som individ kan göra skillnad. Det är folket som bygger landet, alltid folket.

Thompsons omfattande erfarenhet av medievärlden återspeglas på många plan i boken. Han ger en nyansrik bild av de retoriska strategierna hos ­politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Tony Blair. Han ger också medierna en avsevärd del av skulden för den jordmån för populism som har skapats under det senaste decenniet. Politiker, journalister och vetenskapsmän som talar i olika ämnen bortser ofta från att en stor del av deras publik inte har fått grundläggande information i sakfrågorna. Liberala politiker, journalister och experter inom respektive disciplin tar oftast för givet att de flesta medborgare ska betrakta exempelvis ­frihandel, strängare miljölagstiftning och statliga vaccinationsprogram som något självklart gott. Samtidigt delger de inte allmänheten sina argument. Brist på information föder på detta sätt skepsis och mytbildning.

Medierna lever på uppmärksamhet. Och medierna förmedlar tankar, känslor och fakta mellan människor. Växer det fram filterbubblor kan den som vill stänga in sig där odla sina föreställningar med likasinnade och den som inte vill, orkar eller kan ta till sig fakta kan leva där på behörigt avstånd från allt som är ovant och upplevs hotfullt. Medierna har ett enormt ansvar, inte bara för vad man sprider utan även för hur man agerar. Mediernas logik är samhällets, liksom skolan är intimt sammankopplad med demokratin. Allt och alla hänger ihop, och när medierna offrar kunskapen och den kritiska granskningen för att göra högre vinst än förra kvartalet påverkar det samhället. Och har alla falska och bedrägliga medier ännu inte nämnts. När ett företag som Fox News öppet hävdar att deras nyheter är vinklade för att balansera upp bilden som andra medier ger relativiseras inte bara orden, även vad som är fakta blir godtyckligt. Och när det fenomenet sprider sig kan alla skaffa sig de sanningar man tycker passar ens känsloläge. Fast då lever vi inte längre i en demokrati.

Thompson målar en dystopisk bild av dagens ­politiska landskap. Den politiska retoriken tycks drabbad av en sjukdom som gör den oförmögen att producera något annat än verbal graffiti. För de ­läsare som tycker att vistelsen vid retorikens sjukläger redan har karaktären av likvaka, ger Thompson till slut några ord till tröst:

”Låt oss inte sjunka ner i förtvivlan. Det politiska språkbruket har återvänt till livet förut. Förr eller senare kommer ett nytt språk för övertalning på rationell grund att ta form. Vi vet bara inte när. Vad ska vi då göra under tiden av oviss väntan? Hålla öronen öppna. Använda vårt sunda förnuft. Tänka, skratta, tala. Försöka skära igenom bruset”.

Avslutningsraderna är viktiga, för rädslan är lika farlig som känslan av uppgivenhet, vilken väldigt lätt sprider sig i samhället. Förtröstan är lätt att känna, men det är en känsla som likt sorg blir lättare att bära om man gör det tillsammans. Liksom kärlek växer av att delas är demokrati en oändlig resurs, som må vara svår att hantera och nå, men mer än väl värd att vänta på och kämpa för.