Ord, ting och diskursiva ordningar 13

Öppenhet är ett av de ben som demokratin vilar på, transparens. Ett annat är kritiskt tänkande, det vill säga vetenskap, men även journalistisk granskning och inte minst en befolkning som bryr sig och vill sätta sig in i och lära sig förstå hur samhället fungerar. Ett tredje ben är långsiktighet, att beslut inte tas i affekt, för att vinna ett val eller hyfsa siffrorna inför ett bokslut. När dessa tre fundament utmanas eller om intresset för dem utarmas (vilket är ett slags utmaning) hotas demokratin som är beroende av kollektivt engagemang för att överleva. Demokrati handlar om ett balans, om jämvikt mellan och är ett slags process som förändras tillsammans med människorna som lever i den. Öppenheten är idag hotad, av olika typer av rädsla. Och det kritiska tänkandet befinner sig i kris, vilket visar sig inte minst i skolan (och även inom forskningen) som allt mer handlar om att följa regler och nå på förhand uppsatta (produktions)mål. Långsiktigheten övergavs för länge sedan. Både i ekonomin och politiken är det resultaten per kvartal och mandatperiod som räknas och på börsen köps och säljs aktier inom loppet av mikrosekunder. Vetenskapen är satt under press att producera mätbara resultat (citeringar och publikationer, och det är ANTALET som räknas). Utbildning handlar om att prestera betyg och examina. Medierna jagar klick och snabb spridning av sådant som ger uppmärksamhet, på bekostnad av den kritiska granskningen av makten och samhällets förvaltning. Samhällsmaskineriets förändringshastighet ökar i takt med det allomfattande kravet på PRESTATION. Det oroar mig, för demokratin är grunden för allt som vi lärt oss ta för givet. Det verkliga hotet kommer inifrån, inte bara i form av ett växande stöd för främlingsfientliga grupper utan lika mycket i form av bristande intresse för demokratin.

Poststrukturalismen har anklagats för att vara ett hot mot samhället, eller i alla fall mot vetenskapen. Det är olyckligt om man tänker så, om den tanken får fäste i det allmänna medvetandet. Michel Foucault är inte lösningen på problemen, men genom att läsa honom och med stöd i kunskaperna han förmedlar går det att lära sig mer om förutsättningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle. Vi vet att murar och klyftor hotar sammanhållningen och att vanföreställningar framförallt växer där det saknas kunskap och fakta. Det är dock inte information som behövs, utan öppenhet, kritisk medvetenhet och långsiktighet. Jag tror på bildningens kraft. Genom att studera och reflektera över filosofins klassiker ökar förmågan att hantera komplexitet, vilket gör att rädslan för det okända minskar och förståelsen för vikten av kritisk analys ökar, och tiden att tänka värderas därmed högre. Då kan blicken höjas och långsiktigheten värnas bättre. Allt och alla hänger ihop. Och ett sätt att se på sammanhållningen, relationerna mellan (allt och alla), är att betrakta det som ett slags diskurs. Det är så jag läser Foucault och det är med stöd i ovanstående reflektion jag vill motivera läsningen av hans bok Diskursens ordning. Utestängningsmekanismerna som det handlat in inledningsvis är allvarliga hot mot demokratin, öppenheten och långsiktigheten.

Av de tre stora utestängningssystem som drabbar diskursen -- det förbjudna ordet, avskiljandet av vansinnet och viljan till sanning -- har jag talat mest om det sista. Det beror på att de båda första sedan århundraden tillbaka oavbrutet har avletts mot detta. Samtidigt har det i allt högre grad försökt göra de båda andra till sina, dels för att förändra dem, dels för att ge dem en grund. Om de förstnämnda systemen blir allt bräckligare, allt mer osäkra ju mer de genomströmmas av viljan till sanning, så blir denna vilja i sin tur ständigt starkare, djupare och allt mer oundviklig.

Strävan efter kontroll handlar det ytterst om. Viljan att veta är ytterst ett uttryck för önskan att kontrollera. Kunskap är makt, brukar man säga. En examen från högskolan öppnar dörrar. Men, handen på hjärtat, hur mycket handlar studier idag om KUNSKAP egentligen? Skolans uppdrag är att sortera, och den processen fortsätter på högskolan. Lärandet är allt för komplext och vagt för att mätas och kontrolleras, det är en ömtålig kvalitet som bara kan värnas. Därför blir bildning problematiskt i ett allt mer prestationsfokuserat samhälle. Bildning är kunskapssökande för kunskapens skull. Bildningens drivkraft är viljan att veta. Jag vet inte hur tydlig jag varit i tidigare poster, men det framstår här och nu som väldigt viktigt att skilja mellan viljan att veta och viljan till sanning. Viljan att veta handlar om kunskap, medan viljan till sanning handlar om strävan efter kontroll. Inte för inte lobbar Svenskt Näringsliv för att högskolans uppdrag ska omdefinieras. New Public Management handlar om makt och kontroll, inte om kunskap. Ytterst är det demokratin som står på spel. Allt och alla hänger ihop. Det förbjudna ordet är ett samlingsbegrepp för allt som är tabu. Det är det äldsta sättet att kontrollera, sexualitet, kunskap, människor, makt och så vidare. Avskiljandet av vansinnet och fixeringen vid klokhet handlar om en mer utvecklad och sofistikerad kontroll av tankar och människor. I takt med att kunskapen spreds i samhället, och särskilt när kyrkans makt utmanades av vetenskapen, förlorade talet om tabu sin betydelse allt mer. Avskiljandet av vansinnet flyttade, vilket Foucault visar i sin avhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken, in kontrollen av människor och tankar i människornas medvetande. Eftersom det inte handlar om någon medveten rörelse, utan om en effekt av kultur (i brist på bättre ord just här), är det bra att använda ett nytt ord eller begrepp för att beskriva processen. Diskurs är Foucaults förslag på analytiskt redskap.

Viljan till sanning är det moderna samhällets motsvarighet till tabu och avskiljande, och är liksom de båda andra ett uttryck för kontroll. Det är detta som gör det så bedrägligt, för alla vill ju veta hur det är. Sanningen dyrkas idag. Därför blir postmodernismens kritik mot den rådande synen på kunskap så provokativ, men det är en sund kritik och den bottnar i viljan att veta. Viljan till sanning är något annat. Skillnaden mellan handlar om graden av kontroll. Sanningen är ett slags omvänt tabu, och granskar man hur kritiken mot poststrukturalismen ser ut så ser man att den liknar ett slags avskiljande. Kritiken som riktas mot den som vågar utmana Sanningen handlar inte om att bemöta vad som sägs, utan om att anklaga den som reser kritik eller ifrågasätter synen på sanning för att vara vansinnig. Det handlar om kontroll, men inte om någons kontroll av någon annan, utan om diskursens kontroll av allt och alla. Vad är det sanningens försvarare försvarar egentligen? Är det viljan att faktiskt veta, eller är det viljan till sanning? Varför är det så provocerande att tala om dessa saker? För mig handlar forskning ytterst om att värna demokratin, och då är viljan till sanning en problematisk metod (eller vad man nu ska kalla det) för den faller så lätt över i kontroll. Viljan att veta är bättre. Kunskap för kunskapens skull, eller bildning. Vill vi verkligen värna demokratin är skillnaden mellan viljan till sanning och viljan att veta viktig att iaktta och lära sig förstå.

Och ändå är det utan tvivel denna vilja man talar minst om. Det är som om viljan till sanning och dess avgörande vändpunkter doldes för oss av sanningen själv och dess nödvändiga utveckling.

Viljan till Sanning är det som sätter känslorna i brand och som gör att kritiken mot kritikerna blir så hård. Viljan till sanning tränger sig emellan och hindrar viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull anses farlig för den går inte att kontrollera. "Vi måste veta vart våra skattepengar används till", sägs det. Men handlar det inte snarare om kontroll för kontrollens skull? Jag menar samhället och skattemedlen är ju våra och vi äger och förvaltar dem tillsammans. Vem och vad är det som kontrolleras när kontrollen sprider sig i samhället? Hur påverkar kontrollen demokratin? Och varför är viljan att veta, kunskap för kunskapens skull eller strävan efter bildning så provocerande? 

Orsaken till detta är kanske följande: om den sanna diskursen sedan grekernas tid inte längre är den diskurs som svarar mot begäret eller som utövar makt, vad är det då som står på spel inom viljan till sanning, inom viljan att uttala denna sanna diskurs, om inte begär och makt? Den sanna diskursen, vars form med nödvändighet befriar från begär och lösgör från makt, kan inte erkänna den vilja till sanning som genomströmmar den. Och viljan till sanning -- en vilja som påtvingats oss under så lång tid -- är sådan att sanningen den vill inte kan annan än maskera den.

Kontroll för kontrollens skull är demokratins största fiende. Viljan att veta är det som driver Foucault, och det är samma vilja som driver mig. Det var därför jag sökte mig till universitetet och forskningen; viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull, driver mig. Bildning är ledstjärnan jag orienterar mig mot. Det är ur den viljan som mitt engagemang för hållbarhet och demokrati hämtar kraft. Återigen, allt och alla hänger ihop. Demokrati och hållbarhet är liksom kunskap processer som inte går att KONTROLLERA. Viljan till sanning handlar dock om kontroll, om ett slags begär, inte efter kunskap utan efter makt. Därför ökar kontrollen. Kontroll för kontrollens skull är dessutom en linjär process som ökar i varje led. Och det underliggande begäret som driver processen maskeras och döljs i talet om vikten av satsningar på skola och utbildning, i värnandet av sanning och produktionen av mätbara resultat.

Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.

Poststrukturalismen är ett bildningsprojekt som drivs en oskyldig vilja att veta och förstå. Ett öppet sökande efter kunskap, för kunskapens skull. Att det anses provocerande är något vi borde reflektera mycket mer om än vad som är fallet idag. Ni känner vid det här laget argumenten: Det finns inte tid. Tid är pengar. Förvaltningen av skattemedlen måste vara klok. Hur skulle det se ut om man bara lät människor gör vad de vill? Jag, just det, hur skulle det se ut och vad skulle det leda till? Om vi verkligen vill veta måste vi överge viljan till sanning och bejaka viljan att veta. Det är Foucaults budskap som jag finner mellan raderna i Diskursens ordning. Jag vill se ett utbildningssystem byggt på viljan att veta (bildning), istället för dagens system som bygger på viljan till sanning (kontroll). Varför är det så hotfullt, och i vems fotspår vandrar den som drivs av viljan att veta?

Alla som gång efter annan under historiens lopp försökt dra upp konturerna av denna vilja, alla som försökt ifrågasätta den genom att ställa den mot sanningen just där sanningen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet -- alla dessa alltifrån Nietzsche till Artaud och Bataille kan idag tjäna som (förvisso upphöjda) förtecken för vårt dagliga arbete.

Viljan till sanning döljer den underliggande viljan till makt som leder till kontroll för kontrollens skull. Det handlar dock inte om illvilliga individer, utan om kulturella processer. Därför är diskurs ett bra begrepp att använda i analysen. Ytterst handlar det om att värna demokratin, och arbetet är viktigare idag än någonsin. Öppenhet, kritisk förmåga och långsiktighet ligger i allas intresse. Därför bör man fundera över känslorna som väcks av kritiken som riktar sig mot viljan till sanning. Vad står den för och vilka intressen spelas i händerna av det sättet att tänka och agera? Varför anses kontroll för kontrollens skull vara mindre problematiskt än kunskap för kunskapens skull? Fundera, reflektera och samtala är vägen fram. Tid att tänka. Debattera inte. Debatten är effektiv, men den leder bara till svar och fördelar makt. Debatten främjar varken kunskapsutvecklingen eller demokratin.