Sanning är ett lustigt ord som täcker ingenting

Richard Swartz har skrivit en tänkvärd text om den kunskapens kris som idag blir allt tydligare i samhället som växer fram efter sanningen. Om man tillåter att känslan räknas, att kunskapen underkänns som kompass och riktningsgivare formas ett helt annat samhälle än det många menar att vi bör lämna efter oss. 

I Lewis Carrolls ”Through the looking glass” hittar vi den kusliga dialogen mellan lilla Alice och Humpty Dumpty som, uppflugen på en mur, förklarar att ord ingen annan mening har än den som för ögonblicket faller honom in. Alice frågar om han verkligen kan få ett ord att betyda så många olika saker, men hennes invändning avfärdas: alltsammans är en fråga om vem som bestämmer. Alltså en ren maktfråga.

Deleuze skrev sin avhandling, The logic of sense, bland annat om Carrolls böcker och dess beskrivningar av en värd där ingenting betyder något bestämt, där allt flyter. Där varmt är kallt, liten stor och mening bestäms av makten. Jag stannar upp lite här och associerar. Kris Kristoffersons ord om frihet, kommer för mig. Tänker på sången "Me and Bobby McGee", som i svensk översättning, av Lalla Hansson, blev: Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting. Det är ingen rak översättning, för Kristoffersons text lyder: Freedom's just another word for nothing left to lose. De där raderna spelar en viss roll i min avhandling. Lastbilschaufförerna jag intervjuade talade om en frihet som jag väl förstod vad den handlade om, med utgångspunkt i egna erfarenheter, men som visade sig väldigt svår att fånga och sätta ord på. Frihet i åkeribranschen är ett lustigt ord som täcker ingenting, och det håller sanningen också på att bli i samhället. Känslan och makten betyder allt mer och kunskapen har svårt att hävda sig när tillräckligt många bortser från den. Och det är ju detta som poststrukturalismen handlar om, inte om att ifrågasätta sanningen. Poststrukturalismen ger oss verktyg att förstå tillvaron i samhället efter sanningen, den är inte orsaken till att det växt fram.

Den berömda dialogen hör till den litterära genren nonsens, särskilt omhuldad i England. Men vad Humpty Dumpty säger är samtidigt just kusligt eftersom då inget gemensamt överenskommet system längre gäller för mänskligt umgänge. Inga begrepp eller fakta har mening. Humpty Dumptys godtycke garanterar att alla kommer att tala förbi varandra. Nihilism är den enda ”ordning” som gäller i hans värld.

Alice Theodorescu jublade på Twitter i veckan när beskedet kom att det inte blir någon lag om kvotering till styrelseposterna i näringslivet. Hon driver på för att känslan ska räknas och ser kunskapen som ett hinder. Så här skrev hon:

Hurra! Ingen kvoteringslag, en seger för oss som tror på meriter, som vägrar bli indelade efter kön, etnicitet eller annat vi ej kan påverka.

Jag tror på meriter och vägrar bedöma människor efter kön, etnicitet eller något annat som ingen kan påverka. Det betyder dock inte att jag landar i slutsatsen att en utebliven lag om kvotering är en seger för någon eller något, utom möjligen för dumheten. För vore det så att ens personliga framgång enbart handlade om meriter och kompetens samt att det enda som betyder något är viljan att lyckas, ihärdigheten i kampen för framgång, hade vi ett HELT annat samhälle. Det Teoduresco och många med henne inte förestår, vägar acceptera eller bara ignorerar är att den åsikten i logikens namn betyder att kvinnor, invandrare, handikappade och homosexuella har sämre förmågor än vita, hetrosexuella, medelklassmän som idag är i förkrossande majoritet i styrelserummen. Teodorescu önskar att det är en seger och att alla kan bli vad de vill, men den tanken bygger på anekdotisk bevisföring. Det är en åsikt upphöjd till sanning. Och den som vågar ifrågasätta anklagas för att försvara den där åsiktskorridoren som bara finns i en föreställningsvärld där kunskapen spelat ut sin roll och där känslan är det enda som betyder något. Postsanningar ser olika ut, men alla utgå från känslan och ignorerar kunskapen och underblåser faktaresistensen. Trump legitimerade, just innan han står i begrepp att inträda i världens mäktigaste ämbete, begreppet fuskmedier och tog därmed tankefiguren till nya höjder, vilket oroar.

Där är vi väl ännu inte i vår, även om fake news skulle ha väckt Humpty Dumptys gillande. Men också hos oss är det faktiska på reträtt, ibland nära nog på flykt. Det är länge sedan som comment is free, but facts are sacred gällde som rättesnöre för politik och det offentliga samtalet. I stället har åsikter och känslor tagit över. Ingen tidsmedveten journalist kan i dag börja en intervju utan att först fråga ”hur känns det nu?” Det tycks till, man säger sin mening, man upprörs. Diskursens böjningsmönster bestäms av ”vill”, ”bör”, ”kräver” eller ”hoppas” långt mer än av ”är”. Det finns till och med de som menar att vi redan lever i en postfaktisk värld där just prefixet ”post” skulle markera att vi inte har att göra med mode utan med en helt ny epok.

Teodoresco vill att det inte ska finnas några hindrande strukturer och hon lever i en filterbubbla där känslan upphöjts till kunskap och där bara de fakta som stöder känslan accepteras som sanning. Sanningen i sig och iakttagbara förhållanden i verkligheten betyder ingenting, eller betyder det den som har makten bestämmer att den betyder. Forskning är bra, om den är nyttig och ger stöd till det man redan vet. Kritisk forskning, och särskilt normkritisk forskning, accepteras inte. Helt följdriktigt lanserade SDs klimatpolitiska talesperson i veckan tanken på att forskarna på SMHI bedriver ideologi och när SD får (eller om de själva får bestämma tar) makten kommer medlen att dras in. Samma sak drabbade Arbetslivsinstitutet när Alliansen vann valet 2010. Forskningen var ideologisk sa man, men i själva verket sysslade forskarna med kritiska studier av arbetsförhållanden på arbetsmarknaden. Sådan forskning ansågs inte nyttig. Exemplen på hur kunskap och makt hänger intimt samman kan mångfaldigas, evidensen för relevansen i tanken på att vi lever i ett samhälle efter sanningen är gedigen. Det spelar dock ingen roll eftersom det är känslan som räknas, drömmen om den där kakan som man kan äta och ändå ha kvar är viktigare än trist och destruktiv fakta (obs, ironi).

Fakta har så hamnat i otakt med tidsandan. Med tilltagande individualism och jagfixering blir det önskvärda viktigare än det – faktiskt – möjliga. För detta har fakta åtminstone delvis sig själva att skylla då de framhärdar med att i en alltmer självupptagen värld vara desamma för alla. Dessutom är de ofta besvärliga, sällan underhållande, många gånger svåra att förstå eller rentav obehagliga. Och alltid stränga. Att de inte underkastar sig diskursens böjningsmönster gör dem högst obekväma i en samtid dominerad av den egna viljan och strävan efter självförverkligande och där varje ”saktvång” uppfattas som ett slags ofrihet.

Det är enklare att skjuta på budbäraren eller anklaga medierna för att fabricera sanningar som inte faller en på läppen eller tvingar en att tänka om. Samhället efter sanningen är möjligheternas rike, där kan alla bli vad de vill och det finns inga problem. Fungerar det inte skyller man på invandrarna, PK-maffian, etablissemanget eller på den förhatliga postkoloniala teoribildningen, åsiktskorridoren eller ljugmedierna. Allt är enkelt. Det går att sänka skatten och höja vinsten. Murar mot omvärlden ger andrum och allt är invandrarnas fel. "Vi måste ta folkets oro på allvar", säger man, men att ta oro på allvar i samhället efter sanningen betyder bara att man hittat ett skäl att göra det man redan ville. De som röstar på Trump eller SD för att de tror att de för deras talan kommer högst troligt att bli besvikna. Historien talar sitt tydliga språk för den som bara bryr sig och förstå hur man hanterar sanningen och vad som är kunskapens mening. Liksom krigets första offer är sanningen, är samhället efter sanningen ett första steg till en hotande katastrof. Känslan räknas när många bestämmer sig för att det ska vara så. Sanningen kan man bortse från, ett tag. Sanningen kommer dock förr eller senare ikapp förnekarna. Den och verkligheten är som den är, inte som människor vill eller tror.

Tider av revolutionära förändringar på informationens område tycks gynna åsikter på faktas bekostnad. Martin Luthers reformation hade knappast ägt rum utan Gutenbergs boktryckarpress; i massupplagor spreds pamfletter och flygblad över den europeiska kontinenten, stridsskrifter där det sakliga innehållet helt var underordnat det ideologiska.

Samma sak med radion 400 år senare. En släkting till järnkanslern Bismarck berättade en gång för mig hur först nazisternas billiga Volksempfänger från 1933 (utan kortvågsband, så att utländska sändare inte kunde höras) vände upp och ned på den politiska ordningen i junkrarnas Ostpreussen. I etern nåddes befolkningen nu av Joseph Goebbels propaganda, långt mer lögner än fakta. Godsherren och kyrkoherden hade fått konkurrens.

Nyordning skapar möjligheter, men möjligheterna kan ingen kontrollera. Den snabba digitaliseringen av samhället oroar därför, för även om den uppenbarligen bär på stora positiva möjligheter finns inga som helst garantier att ENDAST dessa kommer att realiseras. När befolkningen på landet lämnade släkten och traditionerna bakom sig för att prova lyckan i staden var det för möjligheternas skull, inte för fattigdomen och missären som många drabbades av. Samma med migrationen till Amerika, frihetens och möjligheternas land, som lovade runt, men långt ifrån alla lyckades. Nätet är möjligheternas rum, men eftersom ingen kan kontrollera möjligheter, eftersom alla möjligheter kan realiseras är det inte bara de positiva man kan välja, man får problemen och riskerna på köpet. Nätet möjliggör tankeutbyte, men alla tankar kan utbytas. Hat och hot, barnpornografi och droghandel är också ett sätt att utbyta tankar. Man får ta det onda med det goda, och för att minimera problemen behövs kunskap, inte faktareistens. Sanning, inte känslor.

Nätet är vår tids svar på tryckpressen och radion, bara med så mycket större möjligheter till spridningens omfattning och snabbhet. Även här är det fakta som blir lidande: upphovsman eller källa saknas ofta, snabbheten försvårar kritisk hantering av informationen. När det gäller nyhetsförmedling på nätet saknas dessutom ofta en redaktion, alltså det kollektiva mellanled vars viktigaste yrkesuppgift är just kontroll och urval av fakta. Men i tidens amatöristiska do it yourself-anda uppfattas en redaktion snarare som en censurinstans – som fri och obunden ställer man själv samman sin egen bild av världen, fast då med tiden alltmer inskränkt av egna intressen och ignorans.

Besynnerligt egentligen. Visst öppnar vi alla då och då en burk med tomatsoppa i köket som vi sedan slevar i oss stående, men inte är det samma sak som att på en stjärnkrog välja från en meny som ställts samman av professionella kockar. En kunnig redaktion är deras motsvarighet trots att den inte tillhandahåller hummersoppa utan noga utvalda fakta, kryddade med en nypa åsikter.

Skolan behöver satsa på kritisk, analytisk förmåga. Det är en samhällsbyggande kompetens som idag är viktigare än någonsin eftersom även pålitliga fakta finns i överflöd och måste sorteras och selekteras för att bli användbar och kunskapsutvecklande. Debatten som idag dominerar måste ersättas med samtal, kritiskt reflekterande samtal där det finns tid att tänka och där man kan och får ändra åsikt i ljuset av ny och bättre kunskap utan att tappa ansiktet. Demokratin är, liksom öppenhet, tillit och samverkan (som är förutsättningar för demokratin), bräcklig och måste därför värnas för att överleva och fungera. Om kunskapen överges till förmån för känslan och om åsikter tillåts övertrumfa fakta är vi alla ute på ett sluttande plan.  

Mot fadda eller förfalskade nyheter hjälper bara kunskap. Ty fakta trivs bäst i sällskap med förnuft, åsikter tillsammans med känslor. Med fakta utvecklas strategier för en empirisk värld, med känslor för en ideologisk. Fast vi talar här inte om absoluta sanningar, snarare om tendenser. Inte heller bör vi föreställa oss fakta och än mindre deras konsekvenser som eviga dogmer eller arkivmetrar. Vad är tyngst? Ett kilo bomull eller ett kilo bly? I min barndom konfronterades jag med sådana klurigheter. Också Humpty Dumpty hade säkert intresserat sig för den frågan. Som den upplysta gosse jag var höll jag mig till det förnuftiga och faktiska.

”Släpp det på tårna, så får du se!”

Fungerar det är det bra, annars inte. Sanning behöver inte vara svårare än så. Kunskap är inget man debatterar, den kan och bör man samtala om. Kunskap är inte samma som bevis, jag vill snarare se kunskapen som en utgångspunkt för samtal om vad som faktiskt fungerar för att nå de mål som man i demokratisk ordning enats om. Jag tror det går att komma överens om ett framtida önskvärt läge. Kanske är det inte så, möjligen är jag naiv, men jag väljer att tro på människan. Vad skulle jag annars tro på? Så länge jag vet och förhåller mig till svårigheterna och ser farorna som lurar överallt är det, allt annat lika, bättre att välja att tro på det goda än att förlamas av rädsla för det onda. Livet och samhället kommer aldrig att kunna lämna någon garanti för att allt blir bra. Det är upp till oss människor att ensamma och tillsammans göra vad vi kan för att det ska bli bra, men det blir det inte av sig själv. Om jag och många med mig väljer att tro medmänniskorna om gott ökar chansen att fler gör det och det gör det enklare att lita på andra. Tillit är ett förtroende och förtroenden är värdefulla. Tyvärr sitter vi idag fast i en negativ spiral av misstro, känslostormar och det leder inte till något gott. Alla blir förlorare när kunskapen överges som utgångspunkt. Misstro och en politik byggd på känslor fungerar inte ens i teorin, så varför skulle vi ens försöka? Av rädsla, ja kanske? Fast finns det grund för rädslan? Fakta finns att tillgå, om man bara väljer att se och lyssna, reflektera och samtala.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hämtat mig från det svaret. För all framtid skulle det komma att svepa in min uppfattning av världen i ett slags mild, lätt oroande clair-obscur. Men trots ömma tår har jag ändå bestämt mig för att framhärda: ett kilo är ett kilo är ett kilo.

Kunskapen är allas eller ingens, den är sig själv nog och den fungerar lika överallt. Ingen äger den och den står emot alla känslor, om den bara placeras i centrum, värnas och tas på alvar. Kunskapens kris är demokratins, öppenhetens, tillitens och solidaritetens kris. Kunskapens kris är grogrunden för en politik byggd på känslor, och känslor kan ingen lita på. Det är på allvar, fast allvaret måste också tas på allvar. När Jimmie Åkesson skrattar i Riksdagen när han får frågan om varför SMHI ska få minskade anslag om SD får makten är det demokratin och kunskapen han förlöjligar. Det är allvarligt, och utgör ett verkligt hot för samhällets långsiktiga hållbarhet.