Tre trumpfällor att undvika 2 & 3

Fortsätter reflektera över frågan om hållbarhet och riskerna som presenterades i en debattartikel i DN i lördags. Både mina tankar och texten jag reflekterar över väckte respons och lust att samtala, vilket jag är tacksam för. Samtalet är för mig ett av demokratins grundvalar, och mängden reaktioner som dagens första text väckte stärker mig i övertygelsen om att det perfekta tenderar att passivisera och det mindre genomtänkta lättare väcker både tankar och lust att reflektera vidare. Artikeln jag tänker med är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet), som listar tre risker. Den första har jag skrivit om i förra bloggposten och här kommer de två andra, men först lite reflektioner över reflektionerna.

Debattörernas kunskap om och förståelse för politik ifrågasätts, och det må så vara. Det visar som jag ser det hur viktigt det är att det offentliga samtalat bottnar i kontrollerbara kunskaper och tydliga argument och inte på åsikter, rykten eller önsketänkande. Jag vill vara tydlig med att jag bara kan försvara det jag hävdar, och artikeln (oaktat hållbarheten i argumenten) inspirerade mig att tänka vidare. Invändning mot mitt sätt att resonera kring demokrati och kunskap manar därför till eftertanke. Jag skriver att en förutsättning för demokratin är kunskap, och det vidhåller jag, men jag instämmer samtidigt i tanken på att en av demokratins viktigaste principer är att den varken kan eller bör kräva kunskap för att vara delaktig. Demokratin bygger på allas rätt att yttra tankar och åsikter, och det principen är viktig att aldrig tumma på. Därför vill jag vara tydlig med att när jag talar om kunskap och om behovet av utbildning så handlar det om min rätt att uttrycka min åsikt. Jag värnar kunskapen för jag ser den som en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad. Det är en knivig fråga och jag inser att det finns en risk att jag låter som en förespråkare av epistokrati, som bygger på att en liten grupp människor styr samhället utifrån sin utbildning och med allas bästa för ögonen, ett slags mer demokratisk variant på upplyst despoti alltså. Det menar jag inte, vill vara tydlig med det. Jag är väl medveten om vad demokrati är och inser att det aldrig går att kräva utbildning, för då är det inte längre demokrati. Stöd för min tanke finner jag dock i Skollagens Första kapitel, fjärde paragraf, (Syftet med utbildningen inom skolväsendet), som säger följande:

4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Vi har skolplikt i Sverige, alla måste gå grundskolan och det är skolans ansvar att undervisa eleverna i enlighet med lagen som säger att utbildning ska förmedla "förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på". Kunskap är en förutsättning för en fungerande demokrati, men den kan ock får aldrig vara ett krav. Det är en alla demokratins alla dilemman. Demokratin är det enda system som kan avskaffa sig själv, vilket är lätt hänt om kunskap saknas. Därför värnar jag kunskapen, för att inspirera och betona allvaret, inte för att kräva något av någon. Påminner också om att Skollagen lyder under grundlagen, som i Regeringsformens andra paragraf säger följande:

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Demokrati är inte för inte det minst dåliga styrelsesättet. Paradoxerna är många och komplexiteten hög. Just därför är kunskapen så viktig. Det är tillåtet att vara oinformerad och ta beslut som endast bygger på känslor, men om alla gör det ofta finns en uppenbar risk att demokratin snart inte längre är en demokrati. Insikten om detta är, vilket lagtexterna visar stor, men samtidigt kan lagar ändras. På några åt kan det svenska samhället vara ett helt annat, om tillräckligt många vill att det ska vara så. Än så länge har dock skolan ett tydligt uppdrag att med kunskap värna demokratin som styrelseform, och jag anser att alla som bryr sig om demokratin har ett ansvar att göra vad de kan för att värna dess överlevnad. Som statsanställd är jag dessutom ålagd att främja både hållbar utveckling och delaktighet samt motverka diskriminering. Populismen utgör ett hot mot allt detta, och enda sättet att bekämpa den är att värna kunskapen och visa på riskerna med att ta beslut som grundar sig enbart på åsikter. Jag skriver här inte om hur det är, jag reflekterar över tre aktuella risker som utgör ett hot mot demokratin, och jag hoppas samtalet kan fortsätta och är tacksam för att det jag skriver blir kritiskt granskat för fler tänker alltid bättre än en.

Den andra risken som debattörerna pekar på är följande:

2. Trump-inspirerade kommunikationsmodeller utgår från att mottagarna, allmänheten, är passiva och manipuleras genom kommunikation. Ett återkommande argument uppmanar till att ”prata så folk förstår”. Detta uttryck signalerar att budskap måste förenklas för att människor ska kunna ta dem till sig. Vår forskning visar på motsatsen. I våra studier har vi låtit medborgare ur den så kallade ”allmänheten” delta i fokusgruppssamtal – fokuserade gruppintervjuer – kring komplexa, vetenskapsbaserade och ibland etiskt laddade miljöfrågor. Fokusgrupperna har genererat en rad kloka tankar och synpunkter från samtalsdeltagare som vänt och vridit på frågorna och lyft fram olika viktiga och relevanta perspektiv med utgångspunkt från sina vardagserfarenheter. Detta trots att det handlat om frågor av komplicerad, ofta abstrakt, karaktär som de inte varit experter på. Liknande slutsatser kommer fram i internationella studier som använt gruppbaserade metoder som fokusgrupper, konsensuskonferenser, medborgarpaneler och workshops för att studera medborgares förståelse av komplexa frågor kring exempelvis miljö, klimat eller ny teknik. Snarare än att förenkla budskapen gäller det alltså att hitta former för dialog som ger utrymme för människor att pröva, utveckla och ibland även ompröva sina argument.

Jag tänker osökt på hur det varit på kurser jag undervisat på, där studenterna uttryckt önskemål om instruktioner, manualer och förtydliganden. Ofta har det inte alls lett till att kunskapsresultatet blivit bättre, tvärtom har studenterna slagit sig till ro och bara gjort minsta möjliga. Jag har mycket bättre erfarenheter av att göra uppgifterna svårare och ge mindre eller öppnare instruktioner, i kombination med en tydlig betoning på deras eget ansvar. Om studenterna själva får bestämma och motivera vad de ska göra har de inte sällan tyckt även svåra uppgifter, där de fått jobba med texter som ligger långt över det vanliga i abstraktionsgrad, varit roliga, stimulerande och givande. Allt handlar om var man lägger ribban i bedömningen. Jag tror säkert det kan fungera på samma sätt i relation till hållbarhet och demokrati, att man både kan och ska betona vikten av kunskap, men aldrig kräva utbildning. Demokratin anses bra eftersom den fördelar både ansvar och skyldigheter jämnare än andra styrelseskick, därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, vilket underlättas om man förstår både dess värde och bräcklighet. Jag tror inte på förenklingar, för det gör att man kan få för sig att det som är svårt ät enkelt och att demokrati och hållbarhet är formaliteter som inte kräver intresse och aktiv omsorg.

Om vi inte gemensamt tror på varandra, väljer att hoppas och litar på människans förmåga blir det svårt att värna demokratin och arbeta för hållbarhet. När politiker söker mandat för ogrundade åsikter har de så klart sin fulla rätt att göra det, men alla som tror på kunskapen har också ett ansvara att peka på riskerna med en sådan populistisk och förenklad demokrati. Jag tror man ska vara öppen med svårigheterna och visa komplexiteten. för att poängtera att befolkningen i den demokrat alltid får de politiker de förtjänar. Både att utnyttja sin rättighet att rösta och att avstå från att rösta innebär att man har ansvar för utfallet, och det handlar inte så mycket om kunskap och utbildning som om information. Växer det fram ett samhälle där man börjar skylla på andra eller litar på att någon annan ska lösa problemen eller komma fram med lösningarna och ta ansvar för att demokratin värnas, hotas demokratin eftersom den aldrig kan bli starkare än befolkningens samlade intresse och engagemang.

3. Debatten om debatten riskerar att få en slagsida mot ett alltför ensidigt betonande av journalisters och politikers roll. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på hur medieföreträdare rannsakat sin egen, sina kollegors och våra folkvaldas roll i det hårdnande debattklimatet (se till exempel Aftonbladet 21/11: ”Vi måste skapa ett nytt samtal”).

Denna självreflektion är självfallet viktig. Men utöver detta menar vi att det är viktigt att tänka längre, att involvera fler aktörer i dialogen. I en tid med fundamentala vägval är det angeläget att vi hittar former för att på konstruktiva sätt samtala om framtiden, om vad som kännetecknar ett gott och hållbart samhälle och vilka vägarna är för att nå dit.

En ursprungsbetydelse av ordet kommunikation är just ”ömsesidigt utbyte”. Sådana utbyten av tankar och idéer behöver föras på många arenor och av många aktörer, och får inte bli en angelägenhet enbart för politiker och medier. Det goda och konstruktiva samtalet kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit behöver föras i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar, kaféer, bibliotek och andra mötesplatser. En viktig lärdom från den omfattande litteraturen om miljö- och klimatkommunikation är att ju mer utmanande och komplexa problem samhället ställs inför, desto mer behövs de positiva och hoppfulla berättelserna som inspirerande drivkraft, och desto mer behöver vi kommunicera – i ordets verkliga bemärkelse.

Samtal, inte debatt, det är ett mantra här på Flyktlinjer, och jag avslutar den här serien bloggposter med att citera vad jag skriver i inledningen till min bok om samtal, för det finns en passage där som adresserar just vad debattörerna skriver här i den sista faran som de identifierat.Jag tror på självreflektion, men den kan inte bara gälla några få, någon annan. Nyckeln till hållbarhet och en fungerande demokrati är reflektion, och reflektion är en förmåga man kan öva sig i. Det fina är att man genom att öva sig att kommunicera samtidigt är med om att stärka demokratin.

Humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten. Det är högst olyckligt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för kunskaperna har humanister tvingats till kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet kommit att fjärma sig från allmänheten och den vardag kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon, det är min övertygelse. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, liksom alla andra medborgare. Forskare är också människor, vilket blir särskilt tydligt för kulturforskaren. Det betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar, men abstraktionsgraden är inte högre än den omgivande kulturen. Innehållet kan nog uppfattas abstrakt och svårt, men texten är inte mer abstrakt eller svårare än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Och det är samtidigt ”hemligheten” eller ”avslöjandet”, bokens tema. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill jag att läsaren ska tänka om och gripa sig an innehållet. Texten handlar om det vi tar förgivet och det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras genom att vi lever våra liv i vardagen. Kultur, kan man alltså säga, är det som händer mellan oss under tiden som vi är upptagna med oss själva och vardagens alla måsten.

Med dessa ord vänder jag hemåt efter en mycket givande dag, i samtalets, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens tecken. Men till tentarättning och skrivande.