Utbildning kan och ska inte inte styras mot mål!

Jag måste bli bättre på att skriva kort. Dagens text får bli en övning i den konsten, för jag har kort om tid och måste prioritera annat idag. Skriva, eller egentligen fånga tankar i flykten, vilket skrivandet egentligen handlar om för mig, behöver jag dock göra. Utgångspunkten för dagens reflektion över samhället och kulturen är debattartikeln som Johan Haeffner (SO-lärare och författare till boken ”Skolan under ytan, en bok arbetssituationen inom svensk skola”) publicerat på Brännpunkt idag. Haeffner sätter fingret på något mycket viktigt: (problemen med) försöken att styra kunskapsutvecklingen mot bestämda mål. Lärande handlar om utveckling och utveckling liknar på många sätt evolutionen, vilken visserligen har en riktning, men den har inget mål. Kunskapsutvecklingens mål är liksom evolutionen anpassning och överlevnad. Man lär sig för att klara av att hantera framtida utmaningar och för att skaffa sig verktyg att orientera sig i okänd terräng med hjälp av. Det är skolans uppdrag, att fostra självständiga, kritiskt drivna och kunniga medborgare som förstår komplexiteten i och klarar av att hantera utmaningen som demokratin ställer oss alla inför. Haeffner skriver:

Den svenska läroplanens kunskapskrav trivialiserar skolan. Ett alltför stort fokus på kunskapskraven riskerar att leda till en baklängesundervisning som börjar med att varje elev ska förstå vad hen ska kunna för att nå ett visst betyg. Skolan kännetecknas i dag av att elever undrar hur mycket de behöver göra för ett visst betyg. Lärare förväntas leverera en tydlig färdplan mot det betyg som eleven strävar mot. Det normala i en lärandeprocess är att vi utvecklas då vi lär oss. Vi kan och bör inte på förhand veta vilka nya kunskaper vi ska erövra efter att ha läst ett tema i historia under en sjuveckorsperiod. För hur ska en elev kunna förstå vad hen eventuellt ska kunna för att prestera A-nivå i historia, om eleven initialt är helt främmande för kunskapsområdet? De New public management- inspirerade kravtexterna urholkar och trivialiserar den svenska skolan. De skapar en illusion av kunskap och leder till felprioriteringar.

Hur ska man kunna utbildas till en självständig och kritiskt granskande, kunnig medborgare om pedagogiken i skolan går ut på att eleverna ska lära sig lyda och följa tydliga instruktioner? Jag möter och tvingas lägga allt mer av min tid som lärare på högskolan på att hantera precis den där inställningen till studier: Vad vill du att jag ska göra?, säger allt fler studenter, allt oftare. Och när jag säger att jag inte vill något annat än att de ska sätta upp egna mål och sedan försöka nå dem, att de ska tala om för mig att och hur de har läst och tagit till sig innehållet i kurslitteraturen, uppstår en osäkerhet som tar tid och fokus från uppdraget. I bästa fall förstår studenterna vad ett kritiskt och självständigt förhållningssätt innebär efter utbildningen, ute i arbetslivet, men påfallande ofta tror jag tyvärr inte det är fallet. Tänk om de förstod detta på gymnasiet och kom till högskolan med den förmågan väl integrerad i deras liv och vardag. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma i den högre utbildningen då. Istället förväntas vi lärare allt mer och allt tydligare anpassa oss efter rådande läge och även i den högre utbildningen arbeta efter tydliga mål. Illusionen om kunskap förstärks därmed och sprider sig i samhället. Risken är att det blir som Jimmie Åkesson vill, att det är känslan som räknas. Eller som företrädarna för Svenskt Näringsliv önskar, att utbildningssystemet ska kunna styras mot mol som satts upp av landets företag och som ligger i linje med deras ökade krav på vinst. Hur som helst rimmar tankarna illa med talet om att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Hur ser då kraven ut, som lärarna förväntas styra sin verksamhet efter? Vad är det för mål som lärandet ska styras mot, och som lärandet utvärderas efter och betygen handlar om?

Kunskapskraven är den del av kursplanerna som jag tror att lärare prioriterar främst, i utformandet av undervisningen. Inte sällan används matriser som visar kunskapskraven i en progression för olika betygsnivåer. Tanken är att det för eleverna ska framgå vad eleverna förväntas kunna för att nå ett visst betyg. Här följer ett exempel från kunskapskraven i geografi:

E- nivå: ”… eleven har grundläggande kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

C- nivå: ”… eleven har goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

A- nivå: ”… eleven har mycket goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

Vad har lärare och elever för nytta av att det i kunskapskraven står grundläggande, god eller mycket god? Konkretion måste hursomhelst göras av läraren och då är kunskapskravens skrivelser både onödiga och ett byråkratiskt hinder för lärare och elever. Kunskapskraven tillsammans med den allmänna förvirring som läroplanens dysfunktionalitet skapar, gör att en del lärare som vill göra rätt, omfamnar ämnets kravmatriser. Matriserna används inte sällan som avprickningslistor. Troligtvis för att uppnå en form av kontroll i kaos.

Mätandet är idag viktigare än innehållet och kvaliteten. Jag återkommer ständigt till detta på olika sätt här på bloggen, till exempel i denna text från 2014, där jag försöker visa att det är omöjligt att mäta och än mindre styra kvalitet och kunskap mot på förhand bestämda mål. Vad Haeffner illustrerar med sina exempel är hur skolan allt mer kommit att handla om att utveckla pseudokvaliteter. Inom forskningen talar man om pseudovetenskap, det vill säga en verksamhet som på ytan ser ut som vetenskap, men som i själva verket är en tom produktion av meningslöshet. Det är allvarligt om den utvecklingen sprider sig i samhället, för kompetensen att kritiskt utvärdera vetenskapen, politiken och ytterst demokratin är avgörandet för hela samhället långsiktiga hållbarhet. Om eleverna inte lär sig vad verklig kunskapsutveckling är kommer de aldrig att kunna lära sig känna igen verklig kunskap, och hur ska man då kunna värja sig mot villfarelser och falska nyheter som sprids på nätet? Hur ska forskare kunna få gehör för sina resultat och politiker kunna avgöra vem man ska lita på om kompetensen att förstå och bedöma vad som är bra och viktig kunskap utarmats? Det är en farlig väg vi är inne på.

Lärarnas professionella uppdrag är att bedöma elevernas förståelse och förtrogenhet med aktuella kunskaper. Kunskapskravens progressionsskrivningar som till exempel ”grundläggande, goda, mycket goda” underlättar inte lärares bedömning eller utgör ett stöd för eleverna.

Jag vill hävda att kursplanernas kravdelar inte förbättrar möjligheterna för lärare att göra rättssäkra bedömningar. Däremot försvårar kunskapskraven lärares uppdrag samt leder till en trivialisering av undervisningen.

Jag tror att kursplanernas centrala innehåll och förmågor kan utgöra en stabil plattform för undervisningen i dagens svenska skola. Om vi tar bort kravdelen skulle kursplanerna bli lättare att överblicka och på ett bättre sätt än i dag utgöra en helhet. Det centrala innehållet sätter grunden för undervisningens kunskapsinnehåll. Förmågorna anger varje skolämnes grundläggande syfte och mål, samt sätter det centrala innehållet i ett fördjupat sammanhang.

När kunskap ses som något mätbart och när man lever i villfarelsen att kvalitet är något som kan garanteras och utvärderas, kontrolleras. Och när den tanken, den övertygelsen sammanförs med begränsade resurser och besparingar finns inga hinder, inget skydd mot kraven på effektivitet. Om kunskapen är mätbar kan processen skyndas på. Då kan man korta tiden studenterna är i utbildning och tjäna pengar. Styrningen av skolan mot mål är en tanke hämtad från näringslivet. Den synen på kunskap och utbildning skrämmer mig, för det är en okritisk syn på lärande som vinner mark i skolan och samhället, en instrumentell och följsam syn på kunskap som fostrar lydiga människor som är bra på att marschera i takt.

Kunskap är ett sätt att leva. Bildning är något man gör. Jag vill se mer av det i skolan. Rörelse, förändring, handling. Bildning är en kollektiv egenskap, inte en individuell. Det är så jag ser på kunskap, inte som ett mål man ska nå så snabbt och effektivt som möjligt, utan som en inställning till livet och samhället. Däri ligger nyttan med kunskapen, att den kan göra oss till bättre människor. Kunskap är ingen garanti, men den är en avgörande förutsättning.

Jag tänker ofta på den där insikten som många tagit till sig, att det krävs 10000 timmar att bli bra på något. Jag vill överföra den synen på kompetens till en definition av kunskap. Det jag söker efter är en definition av kunskap som visar att den INTE är mätbar. Tänk om vi tänkte så när utbildningar planerades. De där 10000 timmarna är den enda form vi behöver. Accepterar vi det kan allt fokus lägga på vad vi gör under tiden, på innehållet, resan dit. Då finns det tid för samtal och då bildar sig inte bara eleverna och studenterna, även lärarna kan utmanas och bli bättre, kunnigare och visare. Då blir utbildning ett kollektivt projekt, en gemensam resa in i den okända terräng som kallas framtiden.