Lögnsamhället

Andreas Cervenka skriver i SvD om höga chefers mycket höga löner och hur ägarna motiverar nivån på lönerna. Finns det vetenskapligt stöd för tanken att höga löner leder till bättre prestation? Vad får det för samhällskonsekvenser att skillnaden mellan de som tjänar minst och de som tjänar mest ökar? Många ser att det finns problem med de höga lönerna, men säger sig värna äganderätten mer. Det låter plausibel, men det är ju faktiskt så att bara för att man äger något betyder det inte att man får göra precis vad man vill. Äganderätten ger en inte rätt att sätta sig över lagen, och visar det sig att ökande klyftor innebär ett samhällsproblem går det att med hjälp av lagar och regler försöka ändra förhållandena. Om den kollektiva viljan finns, så klart.

Det är en sak med dagens hypereffektiva kapitalism som förbryllar. Samtidigt som storföretagens maniska jakt på minimala utgifter nästan är upphöjd till religion finns det ett område där kostnadskontrollen tycks i det närmaste obefintlig: lönen till de högsta cheferna.

SvD Näringsliv visade nyligen att flera av det svenska näringslivets toppar återigen kunnat inkassera rejäla inkomstlyft. Wallenbergsfärens överhuvud Jacob Wallenberg deklarerade för drygt 31 miljoner.

Sfärens direktörer tjänar ännu mer, topptrion i Ericsson, ABB och Astra Zeneca kvitterade tillsammans ut 225 miljoner ifjol, en ökning med hela 65 procent jämfört med året innan.

Alla vill bli rika. Jag tror det är därför det kunnat bli så här. Det finns annars inget som helst hållbart argument för att tillåta en liten grupp människor att skilja ut sig på det sättet, särskilt inte som jakten på ekonomisk vinst anses vara så viktig. Inga andra kostnader tillåts öka med 65 procent, så varför ska ledningens löner tillåtas göra det? Om det gick att bevisa att cheferna gjorde rätt för sig och att företaget tjänade in kostnaden kom saken i ett helt annat läge, men det verkar inte finnas något vetenskapligt stöd för att det är rationellt att ge cheferna den lön de får. 

Familjen Wallenberg tycks ha en mycket stark tro på vetenskap. Familjens stiftelser har de senaste hundra åren donerat 25 miljarder kronor till forskning. Flera av familjens företag som Ericsson, Astra Zeneca och ABB bygger också på klassisk svensk snillekonst. Så när Wallenberg motiverar höga vd-löner med att de är nödvändiga för att nå bra resultat är det lätt att tro att denna uppfattning vilar på solid vetenskaplig grund.

Inget kunde vara mer fel.

Detta bekräftades återigen häromveckan i en rapport av forskarna Weijia Li och Steven Young vid Lancaster University. De har studerat kopplingen mellan direktörslöner och avkastning i Storbritanniens 350 största börsnoterade företag. Slutsats: det finns ingen. Den totala ersättningen till vd:arna har ökat med 82 procent på elva år. Men det faktiska värde som denna miljonrullning skapat är desto magrare: medianföretagets avkastning på investerat kapital var 1 procent.

Detta är inget nytt. Studier som pekar på svag korrelation mellan antalet miljoner till vd och hur företaget går brukar dyka upp lika regelbundet som svenskt midsommarregn. Sambandet kan till och med vara omvänt: en amerikansk studie av analysfirman MSCI visar att de bolag som betalade sina chefer lägre än genomsnittet presterade bättre.
Av detta tycks direktörerna ha tagit noll intryck. Det är nästan som om vissa av näringslivets alfahannar utrustats med hud av naturlig galon: inte så mycket som en droppe fakta tränger in. Samma direktörer som i andra sammanhang hyllar forskning uppvisar i just denna fråga ett totalt förakt för kunskap.

Resultatet är att ersättningarna fortsätter stiga. I Sverige har vd-lönerna ökat från motsvarande 9 industriarbetarinkomster år 1980 till 54 idag, enligt fackförbundet LO. Enligt ekonomen Lawrence Mishel tjänade en amerikansk toppdirektör år 1965 24 gånger mer än en vanlig anställd. Motsvarande siffra är idag 300. 

Sedan länge har kulturvetare intresserat sig för relationen mellan makt och kunskap, och det finns gott om studier som visar att den som har makten ofta även har inflytande över vad som godkänns som kunskap. Det finns anledning att damma av dessa kunskaper och lyfta in dem i politiken, särskilt som Svenskt Näringsliv på senare tid allt tydligare visat sig villig att utmana forskningen och den högre utbildningen. Bryr man sig inte om kunskaper på ett område finns inget som säger att man gör det på andra, särskilt inte om det finns risk att accepterandet av rönen går ut över företagets lönsamhet. Världen står inför ett allvarligt klimathot, och innehavaren av världens mäktigaste ämbete är (snart) en öppen klimatskeptiker. Han är i gott sällskap, uppenbarligen. Det är allvarligt när makthavare så tydligt visar prov på ignorans och faktaresistens. Kunskap och forskning är inget man väljer och vrakar bland för att ta till sig det som passar ens syften och förkasta det man inte vill höra. Så när några av vårt lands mäktigaste agerar på det sättet måste detta uppmärksammas och diskuteras. Direktörerna lever i en egen värld, i ett slags filterbubbla. Där går det kanske att upprätthålla tron på att man kan stå över kunskapen, men det är en ohållbar inställning utifrån ett samhällsperspektiv.

Denna trend har bidragit till det som av institutioner som IMF och OECD pekas ut som ett växande hot mot hela världsekonomin: skenande inkomstklyftor. En utveckling som alltså inte bara skett utan stöd i fakta men som också saknar folklig förankring. I en stor undersökning av universitetet Stanford i Kalifornien uppgav 74 procent av de tillfrågade amerikanerna att storbolagens chefer var överbetalda. Det senare är faktiskt inte helt irrelevant eftersom storföretagen till största delen ägs av så kallade vanliga människor via pensionsfonder.

Inte heller i förhållandet till sanningen är näringslivet alltid ett föredöme. Det har gått så långt att det företag som försöker sig på den oortodoxa metoden att vara helt uppriktig i kommunikationen kring till exempel ett vd-byte ändå möts av misstro. I finansvärlden är lögnen och dess kusiner inga olycksfall i arbetet utan snarare ett sätt att leva.

Redan de ökande klyftorna är illa nog, men om makteliten slutar bry sig om sanningen är vi alla illa ute. Samhället är alla vi tillsammans, och det må vara så att många drömmer om att bli rika, men det är en orimlig dröm som hotar att leda till allvarliga problem om vi inte gör något åt situationen. Om gränsen mellan lögn och sanning luckras upp och det växer fram en moral som gäller för ledare och en för resten av befolkningen har vi tagit oss tillbaka till medeltiden. Kunskapssamhället är en garanti för demokratins överlevnad, för ingen kan äga kunskapen. I alla fall inte om den värnas och hålls högt av alla. Blir kunskap en fråga om makt eller om vetande reduceras till intyg, betyg och examina kan snart sagt vilka beslut som hest tas på vilka grunder som helst, och det är befolkningen som helhet som får betala priset. Direktörerna och ledarna som lovat runt men hållit tunt skrattar hela vägen till banken och kan sedan isolera sig bakom sina murar.

Sommaren 2015 gick Italiens finansminister Pier Carlo Padoan ut och förklarade att det italienska banksystemet var ”solitt” och behovet av nytt kapital överdrivet. Det dröjde inte länge förrän detta avslöjades som bluff.

ECB-chefen Mario Draghi förnekade att det fanns en plan B för hur Grekland skulle kunna lämna eurosamarbetet. Rent tekniskt var detta sant. Den topphemliga planen gick nämligen under namnet Z. Guldstjärna i ärlighet? Knappast. Listan kan göras lång.
Att det europeiska banksystemet är i dåligt skick har under flera år dolts av en tät dimma av rökridåer där flera så kallade stresstester av banker mer har liknat avslappningsövningar.

Det är lockande att ge skev av att det finns vetenskapligt stöd när man ska motivera ett beslut, men görs vetenskapsutövarna till en samling nyttiga idioter drabbar det förr eller senare alla. Ett hållbart samhälle kan bara byggas på en solid grund av verklig kunskap, och verklig kunskap äger som sagt ingen, den måste alla rätta sig efter. Verklig kunskap är resultatet av vetenskapliga undersökningar och kritisk granskning. Vetenskaplig kunskap är aldrig evig, den är satt under ständig revidering och ingen ledare som verkligen vill luta sig mot kunskap kan hävda något bestämt om något som har med kultur eller ekonom att göra. Därför behövs en försiktighetsprincip införas som reglerar vilka beslut som kan tas och vad som krävs i form av vetenskapligt stöd. Det kan inte vara upp till politiker eller ekonomiska makthavare att avgöra vad som vetenskapligt säkerställt och vad som inte är det. En ledare som öppet visar skepsis mot en förkrossande majoritet av forskare borde inte kunna bli ledare, inte i en kunskapsnation. 

Denna systematiserade falskhet har över tid skapat en slags illusorisk tvärtomvärld där det blivit väldigt oroligt om en EU-höjdare för en gångs skull råkar vara uppriktig. När Hollands dåvarande finansminister Jeroen Dijsselbloem 2013 förklarade att EU i framtiden inte kan rädda fler banker utan att ägare och långivare istället måste stå för förlusterna blev uppståndelsen så stor att han till och med försökte backa från bandade uttalanden. Trots att det Dijsselbloem sade senare har förverkligats i form av ny EU-lagstiftning. En lag som i och för sig inte hann gälla ens ett år innan Italien med EU:s goda minne rundade den i räddningen av krisbanken Monte dei Paschi.

Makthavare som upprörs över faktaresistensen och den medvetna lögnaktigheten hos populister som Donald Trump eller Boris Johnson bör fundera en stund på hur och av vilka de lärt sig denna metod. Även om nämnda figurer förstås tagit den till nya och osmakliga höjder.

Efter sommarens Brexit gick EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ut och skyllde valutgången på ”alla lögner och halvsanningar om EU som cirkulerar.”
Det är samma man som 2011 förklarade att ”när det blir allvar måste man ljuga.” Att det politiska landskapet ser ut som det gör kan bero på att följande motfråga fem år senare fortfarande inte fått ett bra svar: varför då?

Skolan och utbildningssystemet är ett slags demokratins skyddsbarriär. Därför är det viktigare än någonsin att kunskapen placeras i centrum i skolan och att bildningen tas till heder, för om den uppväxande generationen inte lär sig skilja mellan vetenskapligt grundande påståenden och åsikter som utgår från viljan till makt rör sig samhället snabbt ut på ett sluttande plan. Alla drabbas, det är viktigt att komma ihåg. Även ledarna och de groteskt avlönade direktörerna dras med i fallet, och kostnaderna för att återupprätta kunskapens status och bygga upp utbildningssystemet igen är oöverskådliga, om vi nu låter det gå så långt. Där är vi inte än, men risken är att vi snabbare än någon tror kan hamna där, om vi inte värnar kunskapen vill säga.