Utan investeringar och underhåll ingen, skola, ingen kunskap, forskning, utveckling eller lärande.

Fler som tänker tillsammans når bättre resultat än det ensamma geniet som agerar på egen hand. Tyvärr är det mer belönande att tänka själv, för man kan och får ta åt sig hela äran ensam. Den enda belöningen man får när man tänker tillsammans är kunskapen. Det räcker för mig. Samtalandet och möjligheten att tänka tillsammans om det som är svårt och komplext är belönande nog, men i en kultur som är besatt av klarhet och som dyrkar det ensamma geniet som levererar tydliga svar framstår man lätt som en kuf eller lallande idiot när jag uttrycker tankar som inte tänkts riktigt till slut. Det drabbar mig hela tiden, och så har det varit ända sedan grundskolan. Jag har dock altid trott på samtalet, och tiden har också visat att jag i alla fall inte enkelt och entydigt kan avfärdas som en knäppgök som inte vet vad han talar om. Om det som är svårt, som till exempel frågan om en inkluderande och likvärdig, kunskapsfokuserande skola (som jag bloggade om igår), går det bara att samtala. Det är min övertygelse. Komplexa frågor kan inte besvaras enkelt, entydigt och en gång för alla. Skolan är en typ av ämne som passar sig synnerligen illa att debattera, för i en debatt räcker det att leta fel i det som motståndaren säger. Man behöver inte ens ha eller uttrycka en egen åsikt, det går att vinna debatter genom att destruktivt smula sönder den andres tankar.

Skolans uppgift är inte att fostra debattörer, och forskning är inte en verksamhet för solopresterande genier. Skolan och akademin, utbildningssystemet som helhet, är en öppen och mångtydig plats för gemensam utveckling. Så länge vi envisas med att DEBATTERA skolan kommer kunskapsskolan att lysa med sin frånvaro. Fler behöver tänka TILLSAMMANS. Skoldebatten leder oss fel. Skolan handlar inte om det vi redan vet, undervisning är inte samma som effektiv överföring av svar. Utbildning handlar om att SÖKA kunskap och UTVECKLA vetande tillsammans. Skolan vill jag se som ett slags samtal, som ett sätt att tänka tillsammans, för kunskapens skull. Om inte kunskapen i sig är belöning nog kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhället är alla vi, tillsammans, inte en samling narcissistiska solopresterare som konkurrerar med varandra om personlig framgång, berömmelse och pengar. Skolan är ingen marknad. Konkurrens driver inte kvalitet. Kunskap är liksom mångfald, demokrati, öppenhet och solidaritet gemensamma projekt utan mål.

Jag blir förfärad när jag läser gårdagens debattartikel på Brännpunkt, när jag tvingas inse att det som borde vara självklart inte är det. När debattens primat sprider sig som ett gift och hindrar allt vad kunskapsutveckling heter. Ekonomiseringen av skolan tvingar fram ständiga nedskärningar för att hålla budgeten, och ju mer man sparar desto mer TALAR man om den kvalitet som bara kan värnas genom samtal. Besparingarna görs inte i där det syns, inte där det är uppenbart för alla att det kommer att leda till problem. När det ekonomiska resultatet prioriteras på kunskapens bekostnad görs besparingar alltid på marginalen. Det man drar in på är det lite oklara, det vaga och diffusa, det som bara kan försvaras genom samtal och vars argument enkelt kan krossas i en debatt. Jag blottar min okunskap när jag säger detta, men bara så kan verklig kunskap nås, därför bryr jag mig inte. Jag visste inte att det fanns något som hette ämnesföreningar i skolans värld. Detta vet jag dock, att drar man in stödet till föreningar där man kan mötas och tänka tillsammans kring ämnet man undervisar i slår man in ännu en spik i kunskapsskolans kista. Jag har inte så mycket att tillägga, men vill ändå lyfta tankarna som förs fram, för att värna kunskapen och det lärda samtalet om skolan.

Beslutet att dra in statsbidraget till ämnesföreningarna får förödande konsekvenser för landets lärare. Våra ideella föreningar förser ämneslärare med samarbetsforum, ämnesutveckling, fortbildning, samverkan med forskare, internationella kontakter och nätverk. Inte nog med att allt det vi utför behövs och efterfrågas i skolans styrdokument, i våra ideella föreningars regi utförs det dessutom till en mycket blygsam kostnad. Utan ämnesföreningar tar Sverige ett stort steg bort från en professionell ämneslärarroll, och även ut ur de internationella ämneslärarnätverken. Vi begär därför att beslutet rivs upp och att ämnesföreningarna tvärtom får stärkta förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete för svensk skola.

Jag känner en enorm sympati för dessa föreningar som verkat för kunskapsutvecklingen i Sverige, så att säga under min radar. Det är med sorg i hjärtat jag läser och tvingas se på när det jag tror på och värnar i små men över tid tydliga steg monteras ner.

De försiktigt positiva Pisa-resultaten till trots är vi i ett läge där svensk skola brottas med många problem. Låga kunskapsresultat, glädjebetyg, bristande likvärdighet, stor och växande lärarbrist. Läget är särskilt allvarligt när det gäller ämneslärare. Platserna gapar tomma på många utbildningar och avhoppen från lärarutbildningen är som högst när det gäller denna grupp. I OECD:s utbildningsrapport 2015 rekommenderas Sverige att öka attraktiviteten i läraryrket, satsa mer på fortbildning av lärare och skapa bättre förutsättningar för samverkan mellan lärare. Att i det läget tilldela ämnesföreningarna, som står för just det här, ett så hårt slag är inget annat än obegripligt.

Ideella krafter är en tillgång, och att dra in stödet för dessa föreningar är ett dubbelt slag mot kunskapsutvecklingen. Föreningens möten innebär att lärare som brinner för sitt ämne och som finns och verkar i skolan för lusen att lära och för kunskapens och den gemensamma utvecklingens skull får möjlighet att mötas och utbyta tankar, för att tänka tillsammans om det som är viktigt. Skolans innehåll. Hur tänker man att nedskärningen ska gynna attraktiviteten i läraryrket? Vem vill man attrahera när man väljer att göra som man gör? Vad är det för människor man vill ska verka i skolan och förvalta kunskapsarvet?

En professionell ämneslärarroll förutsätter kontinuerlig yrkesutveckling och samarbete både inom och utanför landets gränser. En stor del av detta arbete utförs idag av ämnesföreningarna, föreningar som har funnits i Sverige i mer än 100 år. Vi tillhör nordiska, europeiska och globala paraplyorganisationer och samverkar kring fortbildning, undervisning och policybeslut nationellt och internationellt. I det svenska myllret av skolhuvudmän har lärarnas professionella roll och tillgången till fortbildning blivit hårt eftersatta. Inför de kompetensbrister som uppstått har vi fått statliga insatser riktade mot enskilda ämnen och åtgärder. Även om sådana insatser både kan vara välbehövliga och ha positiva effekter handlar det om punktinsatser.

Kunskap kan bara växa ur enträget arbete och engagemang över tid. Punktinsatser ser bra ut i debatter om skolan i Agenda, men leder inte till varaktig förändring. Kunskap är en ömtålig kvalitet som kräver ömsesidig omsorg.

Den kontinuerliga kompetensutveckling och yrkesutveckling som är en förutsättning för god ämnesundervisning kan inte ersättas av brandkårsutryckningar i ett specifikt ämne. De statliga insatserna skapar dessutom en ond cirkel genom att huvudmännen backar ytterligare från sitt ansvar för lärarnas kompetens. Det vi ser är att huvudmännens budgetposter för fortbildning har krympt och att lärarnas friutrymme att välja fortbildning har minskat under de senaste fem åren – detta från en redan låg nivå.

Hur ska man kunna vara lärare om man inte får lära, inom ramen för sitt yrke. Om det växer fram en syn på fortbildning i skolan som handlar om att det är något som för utföras på fritiden kommer ingen ny kunskap att kunna utvecklas och skolan urholkas då sakta, likt droppen som till slut gröper ur stenen. Det är så tragiskt, och det blir inte mindre tragiskt av att den som påpekar det uppenbara och luftar sin oro avfärdas som drömmare och betraktas mer som en del av problemet än lösningen på skolans kris.

Men det handlar inte bara om undervisningens kvalitet. En yrkesutveckling och samverkan som hanteras av lärarna själva, och som föds ur faktiska behov, bidrar även till ämnesläraryrkets attraktivitet och status. Det senaste lärarlönelyftet är en av flera omdiskuterade åtgärder för att öka läraryrkets attraktivitet. En invändning har varit att pengarna fördelas godtyckligt, en annan att den ställer lärare mot lärare. Vi får invänta Riksrevisionens undersökning för att kunna bedöma om miljarderna har haft någon positiv effekt. En annan kritisk utredning gäller de statliga forskarskolor som skulle höja lärarnas status och ge nya karriärmöjligheter, men som av allt att döma inte fått avsedd effekt.

Högre lön leder inte till att intresset för kunskap ökar, det kan till och med vara tvärtom. Den som söker sig till skolan för att lära, men som överlastas med andra uppgifter, med administration och kontroll, bryr sig föga om de där extra pengarna. Jag tror på tillit, och på mer tid att tänka, samt ökat stöd till ämnesföreningar. Det som gör mig mest bedrövad tror jag är att besparingen inte ens är särskilt stor.

Beslutet att dra in de mellan 600 000 och 800 000 kronor som årligen har utbetalats till landets 15 ämnesföreningar behöver däremot ingen extern utvärdering. Tack vare statsbidragen har våra föreningar kunnat erbjuda fortbildning, nätverk, remissutlåtanden, ämnesolympiader, forskardagar, ämnestidskrifter med didaktiskt innehåll, deltagande i internationella och nationella konferenser, medlemskap i internationella paraplyorganisationer. Pengar som läggs på ämnesföreningar leder till bättre undervisning, bättre lärare – men framför allt leder de till kollegialitet, kontakter och samverkan mellan ämneslärare både nationellt och internationellt.

Att man ens övervägt att dra in stödet till ämnesföreningarna är alarmerande och visar vilket status kunskapen har i Sverige idag. Det är tragiskt på väldigt många olika sätt.

Ytterligare en viktig funktion hos ämnesföreningarna är att vi kan lyfta specifika och smala utmaningar och perspektiv som kan ha avgörande betydelse för elevernas inlärning och framgång. Lärarprofessionen är inte bara ett yrke, utan många. Det är stor skillnad på att undervisa på lågstadiet eller på gymnasiet, på att undervisa i historia eller fysik. Fackförbund, politiker och tjänstemän kan inte ha inblick i de utmaningar, behov och utvecklingsmöjligheter som finns inom varje skolämne. Ingen ämnesundervisning är heller statisk. Språksyn och uttrycksformer förändras, vår kunskap om naturvetenskapliga fenomen förändras, ny kunskap om hjärnan, pedagogik och didaktik påverkar olika ämnen och undervisningssituationer på olika sätt.

Ska svensk skola bli framgångsrik måste lärare få mer makt över sin yrkesutveckling, tillgång till fler professionella forum och nätverk, mer samverkan och kollegialt lärande – inte mindre. Ämnesföreningarna har länge varit och bör fortsätta att vara en plattform för lärares ansvarstagande och professionella utveckling. Tillåts de förtvina kommer resultatet att bli sämre undervisning, mindre samverkan och mer toppstyrning, vilket vore förödande för skolans högre stadier.

Riv därför upp beslutet att stoppa stödet till ämnesföreningarna. Ge oss långsiktiga, hållbara förutsättningar att fortsätta att utföra vårt viktiga arbete för svensk skola. Professionsinitierad skolutveckling och samverkan bör få all tänkbar uppmuntran – inte denna dödsstöt.

Jag instämmer och har som sagt inte så mycket att tillägga. Bara genom att placera KUNSKAPEN (oavsett hur man definierar det begreppet, för det viktiga är inte vad man menar, utan att man engagerar sig i utvecklingen) i centrum, kan en skola värd namnet växa fram i samverkan mellan människor som bryr sig om varandra och som vill lära sig nya saker.