Maktens sanning och sanningens makt

Mot makten har sanningen svårt att hävda "sin" (jag sätter citattecken kring ordet för sanningen har ingen egen) rätt. Det är en viktig lärdom att dra av det som händer i det där stora landet i väst, vars nyligen inrättade president visar hur bräcklig demokratin är och hur lite den i sig har att sätta emot när den utsätts för attacker. Makthavare har i alla tider slirat och tänjt på fakta, undvikt frågor och betonat sådan som får dem att framstå i god dager, men Trump har ingen som helst skam i kroppen. Trots att alla kan läsa vad han själv skriver på Twitter hävdar han senare motsatsen och menar att det är medierna som misstänkliggör honom. Att en president på allvar hävdar att fakta kan vara alternativa, att medierna ljuger och att han för folkets talan, är en skrämmande uppvisning i den arrogans och ignorans som en berusande maktfullkomlighet ofta leder till. Det är tyvärr fullt möjligt i en demokrati, för det är det minst dåliga styrelsesättet. Tanken som inger hopp är att en demokratisk ledare visserligen kan agera som en diktator men så länge demokratin är en demokrati (och det är den bara så länge befolkningen aktivt värnar demokratin och engagerar sig i dess fortlevnad) kommer presidenten att tvingas kämpa mot en makt som potentiellt alltid är mäktigare än någon kraft som hen kan mobilisera.

Igår talade jag om sociala aspekter av begreppet hållbarhet. Aldrig har just den föreläsningen känts viktigare. I tider när makthavare och andra sprider uppfattningen att sanning är något man kan ha och kontrollera, eller att det finns alternativa SANNINGAR, är demokratin utsatt för hot. Demokratin kan tas över, inte av någon enskild, men av tankeströmningar som får människor att agera i enlighet med maktens vilja att fortsätta vara i makten. När Trump ger sig på den fria pressen och anklagar ett kollektiv bestående av tusentals journalister vars enda gemensamma nämnare är att de skriver texter som publiceras i tidningar, eller talar i TV och andra medier, gör han det för att söndra. Det är enda sättet för makten att behålla makten. Och folket kan välja att köpa lögnerna, eller försöka bilda sig en EGEN bild av läget, vilket man inte gör genom att söka information via alternativa medier för de står inte på folkets sida. Rasisterna har sin egen agenda. Demokratin kan bara värnas genom att du och jag och alla andra som förstår värdet av demokratin, som inser dess bräcklighet och som vill göra vad man kan för att värna det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, engagerar oss och kritiskt granskar vilka fakta vi tar till oss och vilka tankar vi sprider.

Idag ska jag tala för ledningen på Malmö högskola. Forskningsanknytning av högre utbildning är temat. Även detta uppdrag känns viktigare än någonsin, för det finns en utbredd missuppfattning i samhället att sanningen är en och odelbar, enkel och självklar, samt att utbildning handlar om effektiv informationsöverföring. Jag har 45 minuter på mig att lyfta, förklara och förmedla mina tankar om kunskap, forskning och högre utbildning. Tacksam för att jag fått frågan och ödmjuk inför uppdraget och möjligheten att påverka ska jag göra mitt yttersta för att det ska bli så bra det bara kan. En sak jag grunnat mycket på är hur jag ska framföra tanken jag har om att det finns en motsättning mellan New Public Management och forskningsanknytning av högre utbildning. Hur talar man som forskare med ledningen om riskerna med en växande klyfta mellan linjen och kollegiet, eller problemen som managementideologin och tron på styrningens undergörande verkan, som snabbt vinner insteg i akademin, riskerar leda till? Känner ödmjukhet inför uppdraget och vilar i insikten om att jag är tillfrågad för att jag uttryckt tankar som ledningen finner tankeväckande. Jag har mandat att vara kritisk, annars svek jag både uppdraget och forskningen. Jag står för det jag skrivit tidigare, om just NPM (och jag menar att ett lite mer rhizomatiskt tänkande är vad högskolan behöver).

Det tog ett tag, men nu slår denna tanke igenom med full kraft även på högskolan. Forskare och vetenskapligt meriterande lärare är inte längre ansvariga inför samhället, medborgarna eller studenterna som kommer till universitetet för att utbilda sig. Lektorer och professorer ska idag liksom alla andra lyda order, och följa linjeorganisationens instruktioner utan att tänka kritiskt. Med hjälp av individuell lönesättning, tydliga mål, rigorösa kontroller och system för målsäkring tvingas landets högst utbildade och kunniga människor att underkasta sig LEDNINGEN, som styr verksamheten mot målet: STÖRSTA MÖJLIGA EFFEKTIVITET OCH LÖNSAMHET. Kunskaper som inte leder till önskat resultat bortses från och ämnen som inte passar in i ledningens visioner och drömmar (om Nobelpris, evig tillväxt, världsherravälde eller vad det nu kan vara för mål som för dagen anses vara det bästa) får inget ekonomiskt stöd och läggs därför ner.

New Public Management är en maktstruktur som bygger på en kunskapssyn som går på tvärs mot forskningens grundsyn och mer liknar Donald Trumps agerande. NPM sätter inte KUNSKAPEN i centrum, utan målen och effektiviteten. NPM handlar om att (försöka) styra komplexa processer och tvinga fram resultat. Driver man den tanken till sin spets landar man förr eller senare i alternativa fakta. Samhället som växer fram efter sanningen är ett samhälle där kunskapen anpassar sig efter makten istället för tvärtom. Högskolans och hela utbildningssystemets demokratiska uppdrag är att motverka alla sådana tendenser. Kunskapen är det enda jag är lojal mot. Det spelar en enormt viktig roll vad man lägger i begreppet forskningsanknytning. Jag har inga svar och varken kan eller ska undervisa ledningen. Uppdraget handlar om att väcka tankar och sätta igång ett samtal. Det i sig, samtalet är demokratifrämjande. Debatten gynnar spridningen av alternativa fakta eftersom där inte finns tid att tänka efter.

När jag tänker och talar om hållbarhet och forskning brukar jag betona detta att det handlar om frågor utan givna svar och att vetenskapen inte bevisar något. Forskning handlar om att undersöka ... vad det nu är man söker kunskap om. Tycker det är intressant och viktigt att påminna om att vetenskapsteoretikern Karl Popper både skrev boken Det öppna samhället och dess fiender, och försökte lösa induktionsproblemet. Lärdomen jag drar av Poppers tankar är att nyckeln till samhällets långsiktiga hållbarhet och kunskaps användbarhet är ödmjukhet och transparens. Vetenskap handlar som jag ser det om allt det vi INTE vet, inte om det vi vet. Forskning handlar inte primärt om att ta reda på saker. Alltså är forskning inte en verksamhet som kan styras mot ett mål. Forskning är en resa ut i okänd terräng, som kräver speciella förmågor. När jag tänker forskningsanknytning är det dessa förmågor jag tänker på och vill betona. Det är förmågan till självständigt tänkande som skiljer högskolan från gymnasiet, till exempel. Studier på högskolan, HÖGRE studier handlar inte om att tillägna sig fakta. På högskolan lär man sig GRANSKA fakta, liksom man i forskningen undersöker världen och i linje med Popper försöker falsifiera det som tidigare hållits för sant och som måste hållas för sant så länge det inte finns ett bättre svar att luta sig mot.

Tanken på att det skulle finnas alternativa fakta är en konsekvens av managementideologin, menar jag. Och Donald Trump är resultatet av övertygelsen som finns i hela samhället (eller diskursen, för att tala med Foucault) om att samhället behöver ledas mot mål och att komplexa processer, som lärande och en demokratisk samhällsutveckling går att styra. Förespråkarna för New Public Management kanske kan finna stöd i forskning för åtgärderna som nu snabbt implementeras i samhället, men det finns inget forskningsstöd. NPM är en forskningsfrämmande ledningsideologi som premierar makt framför kunskap. Argumentet jag lutar mig mot är just detta att det öppna samhället är ett demokratiskt samhälle, och demokrati är en komplex tillblivelseprocess som aldrig kan styras mot på förhand uppgjorda mål med mindre än att man väljer vissa fakta framför andra och rationaliserar bort allt som stör effektiviteten i rörelsen mot det mål ledningen bestämt. Kunskap är demokratisk eftersom ingen kan äga kunskapen. Karl Poppers storhet är att han insåg detta, att kunskap aldrig kan vara någons, den måste vara allas och den kräver ständig kritisk granskning för att fortsätta vara aktuell och användbar.

Makten har i alla tider använt sanningen som vapen. Det nya med Trump är att han gör det oförblommerat, att han utan att skämmas talar om alternativa fakta, trots att han borde veta att fakta alltid är mer eller mindre alternativ men att alla alternativ inte är fakta. När högskolan ska forskningsanknyta sin verksamhet är det avgörande att man gör det dels med insikt om vilka konsekvenser som olika sätt att tänka kring kunskap kan få, dels med ödmjukhet inför framtidens fundamentala öppenhet och demokratins bräcklighet.

Kunskap och makt hänger ihop och är två sidor av samma sak, liksom demokrati och utbildning. Allt och alla hänger ihop. Nyckeln till hållbart är balan mellan ekonomi, ekologi och öppenhet. Mångfald är en förutsättning för hållbarheten, men också en svår utmaning. Mångfalden av alternativ, olikhet och individens rättighet att tänka och tycka som man vill, vilket är egenskaper som måste balanseras mot varandra för att samhället ska bli hållbart kräver kunskap och förståelse. Forskningsanknytning av högre utbildning handlar som jag ser det om att sprida förståelse för dessa sakernas natur, liksom om att främja utvecklingen av förmågan att agera självständigt och kritiskt analytiskt. Forskningsanknytning handlar alltså inte om att implementera forskningsresultat i utbildningen, utan om att sprida förståelse för forskningens villkor i högskoleutbildningen. Forskningsanknytning handlar om att förmena förståelse för hur viktig kompetensen att hantera frågor utan givna svar är.

Tron på den enda vägen och på ledarskapets undergörande verkan samt tvärsäkerhetens primat är en väg som likt vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. New Public Management och Donald Trump må vara ett slags typ av svar, men frågan som besvaras på det sättet har inget med kunskapsutveckling, demokrati eller hållbarhet att göra. Med lönsamhet då? Ja, kanske, men om ekonomin eller makten sätts före kunskapen är risken överhängande att alla på sikt blir förlorare eftersom makten alltid kommer att värna sina "sanningar", med alla till buds stående medel, lögner om så krävs. Sanningen om sanningen är att den har ingen egen makt, den är avhängig allas kollektiva engagemang. Det finns med andra ord inga genvägar till verkligt vetande, demokrati eller hållbarhet och därför är ödmjukhet och kritiskt tänkande så viktigt, i utbildningssystemet och samhället som helhet.