Årets första dag är klar och ljus. Det står i bjärt kontrast till förra årets sista dag som var grå och regntung. Ser det som ett tecken i tiden även om det naturligtvis inte finns några sådana tecken. Framtiden är öppen och det är upp till oss att fylla den med innehåll och mening. Det är lätt att hänge sig åt magiskt tänkande, allt för lätt. Kunskapen är en utmaning och ett kunskapssamhälle kräver engagemang. Året som kommer är ingen undantag från den regeln, men det känns som kanske viktigare nu än någonsin att verkligen anta utmaningen. 2017 är inte ödesbestämt och det blir inte som vi önskar, men tillsammans kan vi ändra det som är dåligt och försöka förverkliga några av visionerna som det faktiskt går att enas om. En sak vet vi: Gör vi ingen händer inget. 2017 kan bli ett bättre år än 2016, om tillräckligt många vill och försöker.
Det finns så mycket rädsla där ute. Paradoxalt nog är rädslan i sig värre och mer hotfull än det som skrämmer. Tänk om ... den tanken är en krutdurk som när som helst kan explodera. Rädslan för det okända riskerar att växa exponentiellt i avsaknad av kunskap. Därför är klyftor och murar så farliga. Säkerheten som infinner sig bakom murarna är skenbar och hotar hela tiden att slå över i panik när fantasin fastnar i en feed-back-loop och underblåser sig själv. De andra är bara så hotfulla som vi låter dem bli. Vi är alla människor och även om vi tänker olika och har olika seder och bruk är det alltid mer som förenar än skiljer oss åt. Vi måste bygga landet på en gemensam värdegrund, säger många. Och svenska värderingar finns det dem som tror på som ett slags universallösning. Paradoxalt nog är det ofta människor som kallar sig liberaler som hyser dessa åsikter och som närmar sig SD i sin retorik. Enhetlighet och nationalism kan locka och ser bra ut i teorin. Men i samma stund som snörräta rader av uniformerade människor som disciplinerat marscherar i takt formerat sig, fackeltågen satts i rörelse och monumenten över den egna förträffligheten börjat byggas, väcks minnen av en annan tid där böcker brändes och olikhet föraktades. Ett folk, en kultur, en ledare. Skulle inte tror det! Det är inte hållbart, alldeles oaktat hur korkad idén är. Rädslan är den viktigaste faktorn. Den måste vi komma till rätta med. Och där är kunskapen ett viktigt instrument, i ett samhälle där bildning och kritiskt tänkande har ett egenvärde blir det svårare att sprida lögner och lättare att skaffa sig kunskap om det okända.
Bara ett samhälle som kan hantera mångfald kan växa sig starkt på riktigt, blomstra och bli hållbart. Jag har skrivit detta många gånger förut, men det behöver upprepas: Mångfalden i sig är inte någon lösning. Mångfald är svårt att hantera, och utan kollektivt engagemang och ömsesidig förståelse för varandras olika olikheter går det inte. Den som stirrar sig blind på problemen och ser likhet som enda vägen fram är naiv. Enfald är som det låter, en tanke byggd på okunskap. Vi har ett ansvar att lära oss hantera mångfald, annars är vi dömda till enfald och hänvisade till ledare som vill bygga murar, som skyller alla problem på andra och som vill återupprätta landets ärofyllda förflutna. Den historien upprepar sig hela tiden, överallt. Därför har alla vi som ser och förstår ett ansvar att inte sitta tysta, att inte knyta handen i fickan och sträva på som ingenting hänt. Vi måste förlåta de vilseledda, öppna våra hjärtan och bjuda in till samtal; inte för att övertyga de andra eller komma överens, utan för att lyssna och lära på varandra. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är inte enkelt och det kommer att kosta, men i jämförelse med problemen som enfalden hotar att leda till är priset lågt.
Alla system har minst en svag länk. I dagens samhälle talar mycket för att den länken är människan. Genom åren har jag varit nära gränsen för utbrändhet. Till exempel under slutet av 2010 och början av 2011, vilket gjorde att jag hamnade på sjukhus för en misstänkt hjärtinfarkt. Det berodde på en massa olika saker, både privat och på jobbet, som sammantaget fick mig att komma väldigt nära gränsen. Jag fick mig en tankeställare då och vidtog åtgärder. Det hjälpte, men kunde ändå inte motverka det faktum att stressen och pressen som det innebar att hotas av uppsägning för övertalighet i samband med att man drog ner på utbildningsplatserna och lade ner kulturvetarprogrammet på högskolan där jag arbetar. Bloggåret 2013 antog jag utmaningen #blogg100 (som går ut på att man ska skriva en bloggpost om dagen i hundra dagar i streck). Jag tänkte det kunde vara inspirerande då jag i princip ändå gör det. Tyvärr fick det motsatt verkan, och när ledningen på högskolan förde fram synpunkter på kopplingen mellan Flyktlinjer och högskolan var det något som brast i mig. Jag hade frågat om det var okej att länka till bloggen på min presentationssida. Men när jag offentligt bearbetade känslorna och frustrationen som det innebär att se sitt ämne läggas ner och ens kompetens ringaktas tog det stopp. Då fick jag ta bort länken och alla kopplingar mellan bloggen och anställningen. Det tog hårdare på mig än jag kunde ana, och när bloggandet dessutom började kännas som ett tvång tappade jag sugen och fotfästet lite. Jag handledde en hel del uppsatser och gick på knäna. Det året räddade sommarens ledighet mig. Sedan har jag hittat tillbaka, men det är först nu jag är fullt återställd. Och då gick jag ändå inte in i väggen helt. Jag har många kollegor som tippat över kanten och för dem tar det mycket längre tid att komma tillbaka, om de nu ens gör det fullt ut. Lösningen på problemet är datorer och New Public Management, inte en annan syn på prestation och syrning alltså. Det är människorna det är fel på, inte systemet. En sådan syn på humankapital är inte hållbar, och i ett lands utbildningssystem är den förödande. Allt och alla hänger ihop. Någon får förr eller senare betala priset. Det finns inga genvägar till hållbarhet.
Jag blir glad när jag läser vad Karin Bojs skriver i DN idag. Hon tar sin utgångspunkt i listan över nya ord som tillkom förra året. Även om det är dyster läsning innehåller listan ljuspunkter. Ord som tillkom 2015 är faktaresistens, som präglat året som gott. Allt kulminerade när klimatskeptikern Donald Trump valdes till ny president i USA. Det är allvarligt och när alla har sin egen sanning kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhällen som byggs på åsikter är farliga samhället för där råder djungelns lag och finns inget skydd mot ogrundade rädslor, konspirationsteorier eller främlingsfientlighet. På listan för nya ord under 2016 finns dock ordet medborgarforskning, och jag instämmer i vad Bojs skriver.
Bara ett samhälle som kan hantera mångfald kan växa sig starkt på riktigt, blomstra och bli hållbart. Jag har skrivit detta många gånger förut, men det behöver upprepas: Mångfalden i sig är inte någon lösning. Mångfald är svårt att hantera, och utan kollektivt engagemang och ömsesidig förståelse för varandras olika olikheter går det inte. Den som stirrar sig blind på problemen och ser likhet som enda vägen fram är naiv. Enfald är som det låter, en tanke byggd på okunskap. Vi har ett ansvar att lära oss hantera mångfald, annars är vi dömda till enfald och hänvisade till ledare som vill bygga murar, som skyller alla problem på andra och som vill återupprätta landets ärofyllda förflutna. Den historien upprepar sig hela tiden, överallt. Därför har alla vi som ser och förstår ett ansvar att inte sitta tysta, att inte knyta handen i fickan och sträva på som ingenting hänt. Vi måste förlåta de vilseledda, öppna våra hjärtan och bjuda in till samtal; inte för att övertyga de andra eller komma överens, utan för att lyssna och lära på varandra. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är inte enkelt och det kommer att kosta, men i jämförelse med problemen som enfalden hotar att leda till är priset lågt.
Alla system har minst en svag länk. I dagens samhälle talar mycket för att den länken är människan. Genom åren har jag varit nära gränsen för utbrändhet. Till exempel under slutet av 2010 och början av 2011, vilket gjorde att jag hamnade på sjukhus för en misstänkt hjärtinfarkt. Det berodde på en massa olika saker, både privat och på jobbet, som sammantaget fick mig att komma väldigt nära gränsen. Jag fick mig en tankeställare då och vidtog åtgärder. Det hjälpte, men kunde ändå inte motverka det faktum att stressen och pressen som det innebar att hotas av uppsägning för övertalighet i samband med att man drog ner på utbildningsplatserna och lade ner kulturvetarprogrammet på högskolan där jag arbetar. Bloggåret 2013 antog jag utmaningen #blogg100 (som går ut på att man ska skriva en bloggpost om dagen i hundra dagar i streck). Jag tänkte det kunde vara inspirerande då jag i princip ändå gör det. Tyvärr fick det motsatt verkan, och när ledningen på högskolan förde fram synpunkter på kopplingen mellan Flyktlinjer och högskolan var det något som brast i mig. Jag hade frågat om det var okej att länka till bloggen på min presentationssida. Men när jag offentligt bearbetade känslorna och frustrationen som det innebär att se sitt ämne läggas ner och ens kompetens ringaktas tog det stopp. Då fick jag ta bort länken och alla kopplingar mellan bloggen och anställningen. Det tog hårdare på mig än jag kunde ana, och när bloggandet dessutom började kännas som ett tvång tappade jag sugen och fotfästet lite. Jag handledde en hel del uppsatser och gick på knäna. Det året räddade sommarens ledighet mig. Sedan har jag hittat tillbaka, men det är först nu jag är fullt återställd. Och då gick jag ändå inte in i väggen helt. Jag har många kollegor som tippat över kanten och för dem tar det mycket längre tid att komma tillbaka, om de nu ens gör det fullt ut. Lösningen på problemet är datorer och New Public Management, inte en annan syn på prestation och syrning alltså. Det är människorna det är fel på, inte systemet. En sådan syn på humankapital är inte hållbar, och i ett lands utbildningssystem är den förödande. Allt och alla hänger ihop. Någon får förr eller senare betala priset. Det finns inga genvägar till hållbarhet.
Jag blir glad när jag läser vad Karin Bojs skriver i DN idag. Hon tar sin utgångspunkt i listan över nya ord som tillkom förra året. Även om det är dyster läsning innehåller listan ljuspunkter. Ord som tillkom 2015 är faktaresistens, som präglat året som gott. Allt kulminerade när klimatskeptikern Donald Trump valdes till ny president i USA. Det är allvarligt och när alla har sin egen sanning kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhällen som byggs på åsikter är farliga samhället för där råder djungelns lag och finns inget skydd mot ogrundade rädslor, konspirationsteorier eller främlingsfientlighet. På listan för nya ord under 2016 finns dock ordet medborgarforskning, och jag instämmer i vad Bojs skriver.
För några år sedan gjorde jag en artikelserie här i Dagens Nyheter, där jag presenterade ett antal privatpersoner som – utan att själva vara akademiska forskare – gjorde viktiga insatser inom geologi, astronomi och botanik.
Och nyligen gav jag tillsammans med Peter Sjölund ut boken ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren”. Den baseras till stor del på släktforskares egna dna-test och analyser, och kan därmed avslöja en rad nyheter om Skandinaviens historia. En del dna-släktforskare föredrar benämningen ”genetiska genealoger”. Men jag gillar att kalla dem just för ”medborgarforskare” efter engelskans ”citizen scientist”. (Kanske har jag rentav bidragit till att ordet nu har hamnat på svenska Språkrådets nyordslista.)
Andra exempel på medborgarforskare som vi i Sverige ska vara stolta över är Artportalen och Fenologinätverket. I Artportalen rapporterar naturintresserade personer in fynd av fåglar, insekter svampar och växter, och bidrar på så sätt med kunskap om den biologiska mångfalden som inte kunde ha uppnåtts på annat sätt.
I Fenologinätverket, som leds av forskarproffset Kjell Bolmgren, rapporterar hundratals privatpersoner in uppgifter om när vårblommor slår ut, när träden får sina blad, när höstfärgerna når trädens kronor och när löven faller på hösten. På så sätt får vi veta mer om hur klimatförändringarna slår mot naturen.
Som all vetenskap handlar medborgarforskning om att samla in data och analysera den på ett systematiskt sätt. En folkrörelse så god som någon. Att stora grupper av människor tränar sig i vetenskaplig metodik är förhoppningsvis ett motgift mot faktaresistens.En folkrörelse där kunskapen står i centrum och som handlar om att gemensamt söka kunskap och analysera data. Där finns frön till en utveckling som kan leda till både hållbarhet och mångfald, liksom solidaritet, värme och mer kunskap. Låt oss göra ett försök. Låt oss fylla 2017 med positiva saker och försöka göra det till ett bättre år än 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar