Tre trumpfällor att undvika 1

I lördags publicerades en klok debattartikel i DN, på temat hållbar utveckling. Artikeln är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet). Deras tankar får bilda underlag för dagens bloggpost(er), vilket passar synnerligen väl. Idag börjar nämligen årets roligaste och kanske viktigaste kurs. Jag och två kollegor ska för tredje året dra igång kursen Hållbar utveckling 3 HP, som är obligatorisk på ingenjörsprogrammet. Populismen som just nu seglar i medvind över hela världen är ett allvarligt hot mot både demokratin och hållbarheten.

I efterdyningarna efter det amerikanska presidentvalet, Brexit och högerpopulistiska partiers framgångar i Europa växer diskussionen i tv:s nyhetssändningar, i tidningarnas krönikor och på ledar- och debattsidor om villkoren och uttrycksformerna för det offentliga samtalet – ett slags debatt om debatten. Här har man ofta fokuserat på problemen kring det aggressiva tonläget på sociala medier.

Men i denna ”debatt om debatten” skönjer vi också framväxten av en annan argumentationslinje, som förespråkar att politiker och debattörer som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle bör ta lärdom av kommunikationsstrategier som Trump och andra populister använt sig av.

Allt handlar om vad man vill och varför man gör det man gör. Är det makt och inflytande för maktens och inflytandets egen skull man är ute efter både kan och ska man dra lärdom av Trump och andra populister. Den avgörande frågan är dock om det är bra för demokratin, om det är en lämplig utgångspunkt för miljöarbetet. Jag tror det vore förödande att anpassa politiken efter det som ger kortsiktiga framgångar. Kunskapen hos allmänheten om vad en demokrati är och hur den fungerar lämnar redan idag en del övrigt att önska, vilket är olyckligt. Skolan har här en viktig uppgift att fylla, men det räcker inte att bara undervisa barnen. Vuxna har också ett ansvar, politiker, medier och inte minst företagsledare kan inte ta lätt på dessa frågor, inte om de även i framtiden vill fortsätta göra vad de gör. Demokratin är allas gemensamma garanti för varandras långsiktiga överlevnad. På kort sikt kan andra former av organisering kanske fungera för att uppnå vissa mål. Demokratin är inte perfekt och den har problem, fast just det är inget problem för det finns inget bättre system. En av demokratins största svagheter är att det är den enda styrelseformen som kan avskaffa sig själv. Fast det i sig är i sig egentligen inget problem, problemet om demokratin avskaffas är att allmänheten drabbas, samma allmänhet som så lätt låter sig utnyttjas av skrupelfria, ignoranta eller okunniga ledare som gör sig till språkrör för den tysta majoritet som just eftersom den är tyst kan tillskrivas snart sagt vad som helst, så länge den är tyst, vilket är det verkliga problemet. Demokratin blir aldrig starkare och bättre än vi tillsammans gör den.

Efter det amerikanska presidentvalet har vi bland annat sett rubriker som ”Lär av Trump och SD – så vinner ni röster” (Aftonbladet 13/11) och ”Det kan vi lära av populisterna” (Expressen 9/11). Två argument finns i debatten: Dels att politiker och experter vinner på att appellera till väljarnas rädsla, dels att inspireras av populisternas förmåga att förenkla budskap.

Liknande argumentationslinjer ser vi också internationellt. Åtskilliga debattörer och analytiker understryker att två lärdomar från Trumps kampanj är att förenklade budskap, gärna i svart och vitt, och anspelningar på rädsla är effektiva strategier som bidrog till hans framgång (till exempel The Conversation 10/11, Business2community 7/11, The Coverage 10/11, Huffington Post 28/5, Slate 2/11, Vanguard 21/11).

Demokrati är ett komplext problem och alla försök att förenkla är därför problematiska. Det är som med kultur, förenklar man förklaringen av den för mycket är det inte längre kultur man talar om. Och visst går det att elda massorna och skapa engagemang, men lätt fånget är också lätt förgånget. Affekter är kraftfulla, men flyktiga. Ett långsiktigt hållbart samhälle behöver en mer stabil bas för att överleva. Kunskap är en sådan bas. Ingen äger kunskapen, den är allas. Men för att känna igen kunskap och för att kunna skilja kunskap från åsikter och villfarelser krävs förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar, liksom förmåga att granska argument och källor kritiskt. Återkommer till skolan som tyvärr utsatts för en rad olyckliga experiment och på senare tid allt mer desperata försök att rädda skolan. Tyvärr har det ofta varit svårt att avgöra om aktionerna handlat om att värna kunskapen eller om det mer handlat om att rädda ansvariga politikers ansikte och eftermäle. Skolan och utbildningssystemet liknar demokratin på det sättet, det handlar om företeelser som aldrig blir starkare, bättre eller mer hållbara än det kollektiva engagemanget som företeelserna växer fram ur. Tid att tänka är en förutsättning för båda systemens långsiktiga överlevnad, liksom kunskap istället för känslor.

Det kan mycket väl vara så att ett förenklat twittrande av negativa budskap är en framgångsrik strategi på kort sikt, om man med framgång menar att ta sig till Vita Huset eller Rosenbad. Men om man med framgång menar att skapa beredskap och stöd i ett öppet demokratiskt samhälle för en långsiktig socialt, ekonomisk och miljömässigt hållbar samhällsförändring, då visar forskningen på andra kommunikationsstrategier:

En ansvarsfull politiker kommunicerar inte sin politik via Twitter. En hållbar politik kan bara växa fram mellan människor som tänker tillsammans, underifrån, inifrån, inte utifrån eller uppifrån. Starka ledare utgör mer ett hot mot demokratin än en räddning, och ledarskapsideologier hämtade från näringslivet ser bra ut på pappret men är problematiskt i praktiken. Ett hållbart samhälle behöver inte ledare som tar obekväma strategiska beslut för att nå högt ställda mål, utan kloka ledare som samverkar med befolkningen och som är väl integrerade i samhället. Demokratin är alla vi tillsammans. Alla är lika inför lagen, som växer fram mellan intresserade medmänniskor som bryr sig om varandra. Bara ledare som dels förstår, dels försvarar och kan agera inom ett sådant system, kan leda ett land mot ökad hållbarhet. Det första misstaget är att man inte ser eller förstår att rädsla inte går att bygga något varaktigt på.

1. Rädsla fungerar sällan som konstruktiv drivkraft i det långa loppet. Budskap som är ämnade att framkalla rädsla kan initialt väcka medvetenhet om allvaret i frågan. Men kommunikation som under längre tid organiseras kring värsta-scenarion och katastrofbudskap riskerar att leda till bakslag. Snarare än att leda till motivation och handlingskraft kan det medföra uppgivenhet, likgiltighet och handlingsförlamning. Kartläggningar av forskningslitteraturen (till exempel Ballantyne, 2016, i Wileys Interdisciplinary Reviews: Climate Change, och Wibeck, 2014, i Environmental Education Research) visar snarare att konstruktiva, handlingsorienterade och lösningsinriktade budskap uppfattas som mera relevanta, användbara och engagemangsskapande.

Kanske borde graden av rädsla i samhället, bland allmänheten, lärare och forskare mätas? Om det är kunskap, demokrati och hållbarhet man vill ha är graden av rädsla ett mått som i högsta grad är relevant. Tillit mäts idag, och den som är rädd känner kanske inte tillit, men jag tror att ett rädsloindex skulle kunna peka på allvaret i situationen. Att pengarna rullar in och tillväxten ökar betyder inte automatiskt att mätresultaten är relevanta utifrån demokratins hänseende, tvärtom finns en uppenbar risk att dagens mått på kvalitet innebär att vi spelar rysk roulett med förutsättningarna för samhället och livet på jorden, på sikt. Rädsla är en mäktig, mänsklig urkraft som liksom egoism, vinner över intellektet alla dagar i veckan. Rädsla påverkar tankeförmågan negativt och sätter den kritiska analysen ur spel. Eftersom rädda forskare inte kan forska och rädda lärare inte kan undervisa är det en aspekt att noga beakta, även för demokratin, för prestationsgraden påverkas inte, bara kvalitet i arbetet. Även rädda människor går till jobbet, och medborgare kan skrämmas att rösta. Kvaliteten i det man gör är dock avhängig engagemanget, kunskapen och känslan av trygghet. Rädda människor tar dåliga beslut. Därför är det ingen grund att bygga något hållbart på.

Detta innebär inte att förminska allvaret i de utmaningar som såväl demokratin som klimatet står inför. Men skall vi nå en långsiktig förändring, långt bortom en eller annan mandatperiod, handlar det om att utveckla de hoppfulla och positiva berättelserna. Därför bör företrädare för det öppna och demokratiska samhället undvika frestelsen att anamma samma retoriska strategier och tonläge som rädslepopulismen. Istället behöver vi mer av debatt kring hur vi i dessa turbulenta tider kan skapa ett mer dialoginriktat kommunikationsklimat som präglas av konstruktiva samtal kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit.

Insikt om allvaret i situationen vi har att hantera är viktigt, men det är farligt att fastna där. En fungerande demokrati och varaktig hållbarhet kan bara växa ur positiva visioner om framtiden. Det är en balansgång. Utmaningen är komplex och dynamisk. Den som är rädd tar andra hänsyn än den som är trygg, än den som får ta eget ansvar och känner tillit. Forskning som avslöjar obehagliga samband eller som går på tvärs mot rådande syn på vad som är sant och riktigt presenteras bara av den som är trygg, och det gäller även forskning som är nytänkande och därför utmanar företrädarna för rådande paradigm. Det handlar om att bryta mönster. Verkligt viktiga frågor handlar nästan alltid om att utmana rådande paradigm. Relationen mellan kunskap och makt är enormt viktig att uppmärksamma och insikten måste hållas vid liv om klimatkrisen ska kunna hanteras, för det är enormt stora ekonomiska intressen som står på spel. Mäktiga, multinationella företag kan utöva inflytande över pengarna som läggs på forskning, direkt eller indirekt. Vi ser också att Svenskt Näringsliv på olika sätt utmanar forskarnas frihet genom olika lobbyinsatser. Ett lönsamt företag som tjänar pengar på saker som utgör en diffus risk mot eller som eventuellt kan innebära negativa konsekvenser i framtiden kommer att göra allt som står i organisationens makt att motarbeta forskare som vill undersöka saken. Företag prioriterar vinst, det är deras uppdrag och inget konstigt med det. Forskning är dock något annat och dessa logiker måste i möjligaste mål hållas åtskilda. Demokratin är den enda styrelseformen som kan garantera detta, som kan balansera olika motstridiga viljor mot varandra. Demokrati handlar om dialog och kan liksom kultur liknas vid ett slags samtal.

En forskare som hotas av indragna forskningsmedel kan skrämmas att modifiera forskningens inriktning. Forskningsfinansiärerna har på det sättet alltid makt över kunskapen, och rädslan är en faktor att räkna med i forskningen. Forskare ska forska, det vill säga undersöka och kritiskt granska. Forskare ska endast ta kunskapsrelaterade hänsyn. Om det inte vore så att fokus på ekonomi och effektivitet i samhället riskerade att leda till ökad rädsla bland befolkningen vore det oproblematiskt, men nu är det inte så. Det går att skrämma forskare att prestera mätbara resultat, men det går aldrig att tvinga fram högkvalitativ kunskap. Konkurrens driver kanske vissa typer av kvalitet, men den motverkar andra. Demokrati kräver samverkan och gemensamma ansträngningar, kompromisser och dialog. Och det är kompetenser som måste värnas, odlas och uppskattas, det vill säga värderas högre än vad som är fallet idag, i vårt debattfixerade samhälle.

Debatten kräver tvärsäkerhet, vilket går på tvärs mot både hållbarhetsmålet och demokratin, som aldrig går att nå genom tvärsäkerhet. För att klara utmaningen måste man lära sig finna tröst och se det möjligheterna och hoppfullheten som finns i ambivalensen. Kanske känns det inte så, men osäkerhet och ambivalens ökar gränssnittet mot verkligheten och världen samt skärper vaksamheten mot allt oväntat i den komplexa tillvaron. Tvärsäkerhet sliter isär, ambivalens och osäkerhet gör människor öppna och främjar samverkan. Vid varje givet tillfälle i världen är det alltid mer som är oväntat än som är väntat. Det tror man kanske inte, men så är det. Jag vet att det är så, det är ett resultat av min (kultur)forskning. Det kanske viktigaste resultatet av min forskning. Insikten om tillvarons oöverblickbarhet och den ödmjukhet som den kunskapen indirekt rymmer är viktig, både för samhället och för människorna. Därför är rädslan och konkurrensen ett hot, för det krävs tid och ro att tänka för att se och förstå dessa saker.

Kultur är synonymt med förändring, men inte en linjär och kontrollerbar förändring utan, dynamisk icke-linjär sådan. Kultur skapas i handling, interaktion och samspel mellan en lång rad olika typer av aktörer. Materiella och teknologiska, såväl som immateriella och språkliga. Därför blir det så. Därför går det inte att på förhand vara säker på vad som kommer att spela roll eller vad som kommer att hända. Världen skapas i en oöverblickbar process av kollektivt blivande. Därför är det alltid bättre att vara ödmjukt undrande, än att vara tvärsäker.

Människor söm söker yttre bekräftelse och som fokuserar på yta, vilket är vad populismen handlar om, har lättare att bli rädda än människor som lärt sig vara sanna mot sig själva. För mig handlar det om att följa min väg, så gott det går. Ingen människa (eller annan aktör) är en ö, så helt efter egen pipa kan varken jag eller någon annan dansa. Demokratin kräver anpassning av alla. Helt efter eget huvud går det aldrig att organisera sin vardag. Samhället är alla vi tillsammans. Bara genom att så många som möjligt reflekterar över sig själva, och samtidigt intresserar sig för och kritiskt granskar resultatet av den kollektiva tillblivelseprocess som allt och alla skapar tillsammans i och genom handlingarna och interaktionen som utgör vardagen, kan en fungerande demokrati och ett hållbart samhälle växa fram. Dialog och samtal handlar om både och, inte om antingen eller. I en fungerande demokrati kan man vara sann mot sig själv, vilket alltså innebär att både följa och anpassa sig, och att gå sin egen väg. Det handlar om att upptäcka världen och dess ständigt skiftande möjligheter. Att vara sann mot sig själv handlar vidare om att acceptera allt det i tillvaron som inte går att förändra, och om att förändra det som går att förändra. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att det handlar om att engagera sig fullt ut i den demokratiska processen, om att aldrig ta av sig arbetshandskarna. Att leva som människa i samhället handlar om att påverka och om att påverkas. Och det kan man göra mer eller mindre medvetet. Kunskap och trygghet är en absolut förutsättning för demokrat och hållbarhet.

Det gick lite fort detta och jag hinner tyvärr inte granska vad jag skrivit, men jag vågar språnget och tycker publicera. Känner mig tillräckligt trygg för det, här. Nu måste jag förbereda min föreläsning, men jag återkommer senare idag med fler (och förhoppningsvis lite mer genomarbetade) tankar om de två andra fällorna som vi måste lära oss förstå och undvika.