Lyft och lita på lärarna, bara så kan allt annat höjas.

Läser vad Johanna Jaara Åstrand skriver om dagens skolpolitik och låter hennes tankar bilda utgångspunkt för dagens bloggpost som handlar om vad som verkligen kan lyfta kunskapsutvecklingen i vårt land. Det talas allt mer och allt oftare om olika typer av lyft som ska höja elevernas kunskaper och ta Sverige uppåt på listorna där olika länders skolresultat jämförs med varandra. Det är viktigt med kunskap sägs det, och det håller jag så klart med om. Men varför i herrans namn uppskattas inte lärarna mer? Varför litar man inte på lärarnas intressen och förmågor, och varför ger man inte lärarna rimliga möjligheter att lyfta eleverna? Varför antas lyften alltid behöva vara specifika och komma utifrån? Varför lyfter man inte lärarna, det vill säga hjälper landets undervisande och kunskapsförvaltande personal att göra sitt arbete efter bästa förmåga på bästa, det vills säga situations- och indivdanpassat (tänker här på både lärare och elever), sätt? Det är för mig obegripligt. Hur viktig är kunskapen egentligen, om inte människorna som ansvarar för lärandet värderas mer? Samma i vården; varför satsas inte mer på sjuksköterskorna? Varför litar man inte på personalen som befinner sig närmast dem som behöver hjälp och som utgör organisationens ryggrad? Problemen i skolan är inga skolproblem, det handlar om ett utbrett samhällsproblem. Vad är viktigast, att få så mycket kunskap som möjligt under tiden och för resurserna samhället satsar, eller att upphandla en bestämd mängd kvalitetssäkrat vetande till lägsta pris (och därigenom pressa personalen och systemet till det yttersta)? Retoriska frågor, så klart. Jag får ibland kritik för att mina tankar om skolan kostar en massa pengar, men jag när ingen dröm om ett orimligt önskat läge. Jag är väl medveten om att pengar är en ändlig resurs. Att lita på lärarna och organisera om skolan med kunskapen i centrum behöver dock inte kosta ett öre mer än vad dagens skola kostar. Allt handlar om hur man ser på kunskap, lärande och människan.

Under gårdagens partiledardebatt presenterade regeringen ett åtgärdspaket för de svenska klassrummen. Ett så kallat ”ordningslyft”.

Ständigt denna jakt på PROBLEMET, på den enda och viktigaste åtgärden som med hjälp av en standardiserad best practice ska få alla andra bitar att falla på plats. Skolan och utbildning är emellertid komplexa problem som likt kulturen saknar givna svar. Allt sökande efter sådana svar tar därför fokus från problemet som alla de där lyften förväntas åtgärda. Däri ligger skolans problem, i en allmän, bristande förståelse för vad kunskap är och i en kollektiv oförmåga/ovilja att förstå att lärarna varken har tid, möjlighet eller förtroende nog att i sin yrkesvardag SÖKA och UTVECKLA kunskap tillsammans med eleverna. Så länge lärare betraktas som okvalificerade tjänsteutövare som förväntas följa manualen och lyda order kan ingen verklig kunskapsutveckling komma till stånd. Problemet är att det saknas förståelse i hela samhället för vad kunskap faktiskt är. Förfärande ofta blandas kunskap samman med information, och finns det bara forskning som visar (vad det nu är man redan bestämt sig för) anses man ha på fötterna för att driva igenom snart sagt vilka beslut som helst som liger i linje med den överordnade ekonomiska planen, det vill säga det man redan "visste". Problemet är att man på förhand vet vad man vill ha och vad som är bäst, och sedan handlar det bara om att så snabbt, effektivt och billigt få det. Uppnår skolan målen tar politikerna åt sig äran, och gör man det inte skyller man på lärarna. Lyften som presenteras handlar mer om att sända signaler till och inge förtroende hos väljarna än om att faktiskt värna KUNSKAPEN. Information och fakta handlar om det man vet, men kunskap handlar lika mycket om det man inte vet. Först när den insikten ligger till grund för utbildningspolitiken, när man verkligen ger lärarna ansvar och får dem att känna sig litade på, kan man börja hoppas på att kunskapen i landet som helhet växer.

Ja, vi behöver komma till rätta med den ökande ojämlikheten i den svenska skolan. Nej, det är inte fler dokumentationskrav för ordningsregler som är lösningen.

Kunskap växer och förändras mellan människor, och det handlar inte om en linjär utvecklingsprocess. Myten om framsteget lever olyckligtvis och frodas bland allt för många skolpolitiker. Varken individer eller samhällens lärande är linjärt. Ingen går från mörker till ljus, och ny kunskap adderas inte till det man redan vet. Kunskapsutveckling är en komplex och icke-linjär process, både för individer och kulturer som för mänskligheten i stort. Kunskap är liksom all mänsklig verksamhet styrd av både känsla och intellekt, och i dagens snabba och prestationsinriktade samhälle vinner känslan allt som oftast över intellektet, som kräver tid och förutsättningar för att komma till sin rätt och tjäna mänskligheten. Skolan är byggd av människor, för människor, med allt vad det innebär. Och det gäller även kunskapen och utbildningskulturen. Att placera kunskapen i centrum handlar om att värna mellanrummen och om att skapa tid och möjlighet att reflektera tillsammans. Allt påföra lärarna en administrativ börda som handlar om att man ska kunna kontrollera och styra lärare, elever och resultat, är att tvinga både lärarna och eleverna att fokusera på annat än kunskapen och lärandet, som aldrig kan kontrolleras och som växer evolutionärt snarare än linjärt. Det är i mötet mellan jämlika, intresserade, nyfikna, ödmjuka och samarbetsvilliga människor som verklig kunskap växer. Därför är klyftor och ojämlikhet det verkliga problemet, och det är som bekant inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem.

Vad vi lärare och rektorer behöver är rätt förutsättningar och mandat att skapa en bra studiemiljö utifrån den egna skolans förutsättningar och efter våra professionella bedömningar. Om rektorer och lärare fråntas mandat att själva bedöma och åtgärda både problem och möjligheter i klassrummen, öppnar det upp för ifrågasättanden och misstro mot professionen. Varje ”lyft” riskerar att bli ett sänke för tilliten till professionen.

För att lyfta lärandet och främja en hållbar kunskapsutveckling krävs att man litar på lärarna. Här har ni den summa pengar som samhället anser är skälig. Gör nu det bästa av tiden och resurserna. Vi litar på er! Det är det enda som verkligen skulle lyfta lärarna. Avskaffa alla krav på administration och låt lärarna vara lärare. Att vara lärare handlar om lärande och lärande är omöjligt utan dokumentation. Den som inte är fri och känner sig litad på och som dessutom är ålagd en standardiserad administration och som dessutom ständigt utsätts för revision har inte förutsättningarna som krävs för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Varje lärare är unik, liksom alla elever, och det är som sagt i mötet mellan MÄNNISKOR som kunskap växer. När politiker, Svenskt Näringsliv, föräldrar och samhället på olika sätt visar att man inte litar på lärarna, hur kan man då få för sig att eleverna ska lita på lärarna?! Och hur kan man tro att lärarna känner sig lyfta när man höjer lönen för några få av lärarna, det vill säga öka ojämlikheten inom lärarkåren? Lärare blir man för att man vill lära och utveckla kunskap, eller det är i alla fall den typen av människor som skolan behöver (för att kunna vara en SKOLA) och landets kunskapsutveckling är beroende av. Så länge förståelse för det saknas uteblir det där önskade lyftet.

I en intervju med Stefan Löfven och Gustaf Fridolin nämns titeln ”superlärare” som ska sättas in för att sprida sina superkunskaper till andra lärare. Jag hoppas att detta är en tidningsanka. Vi behöver mer tid för kollegialt lärande, men det handlar mer om tid och förutsättningar än några särskilt utsedda lärare som anses ha superkrafter. Vi behöver kontinuerlig professionsutveckling. Den måste matcha både individernas – lärarnas och skolledarnas – behov av utveckling och skolornas och fritidshemmen verksamhetsbehov.

Superlärare finns bara i fantasin. Det en saga om en karismatisk prins som kommer utifrån och räddar den vackra men hjälplösa prinsessan. Det är en variant på den klassiska cowboymyten där hjälten kommer till den lilla staden från vildmarken, löser problemen och sedan drar vidare. Försöker man bygga ett utbildningssystem på den drömmen bygger man inte bara ett luftslott (lyftslott), man dissar också den breda massan av lärare som kämpar på i vardagen, tillsammans med majoriteten av landets elever, med krympande resurser, minskad tid för lärande och ökande administrativ börda. Superläraren är en omöjlig dröm om en utifrån kommande, enkel lösning. Problemet som superpedagogerna förväntas kunna lösa är dock av en HELT annan natur. Visst minns alla lärare som hjälpt dem. Lärare som såg och lyfte just mig. Men det är olyckligt att blanda samman dessa individuella minnen med drömmen om en lärarlagets Zlatan. Undervisning är än mer än fotboll en lagsport, och eleverna är medspelare, inte en boll man kan dribbla i mål. Superpedagogerna är medmänniskor, inte kunskapsmagiker som kan komma in i ett klassrum och vifta med sitt trollspö. Talet om och tron på superläraren passar som hand i handske för den som vill effektivisera skolan och spara pengar, men är det kunskap man vill ha är det en kontraproduktiv tanke som gör mer skada än nytta. Visst ska vi vara tacksamma för alla duktiga lärare som finns och verkar i den svenska skolan, men tanken om att toppa laget sliter den snarare isär. Lärande är en KOLLEKTIV verksamhet.  

Det problem svensk skola har är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har. Vi har en akut lärarbrist i Sverige. I en opinionsundersökning med lärare i november svarar fler än nio av tio lärare att de anser att det är lärarbrist idag och av dem upplever sju av tio att de påverkas av lärarbristen i hög grad. Tre av fyra säger att de inte får tag på vikarier när de behöver. Närmare hälften berättar att de hade vakanta tjänster i slutet av terminen. Lärarbristen är det viktigaste att åtgärda om vi vill ha ökad studiero i svenska klassrum. Brist på lärare i skolan ökar arbetsbelastningen för de befintliga. Vi behöver utbildade och behöriga lärare i alla klassrum. Vi behöver också fler speciallärare och specialpedagoger och en utökad elevhälsa som ger stöd åt de elever som behöver det mest.

Bristen på lärare är en avspegling av bristen på förståelse för dels vad kunskap är, dels hur lärande faktiskt fungerar. Skolan är en annan typ av organisation än tillverkningsindustrin. Ska kunskapen kunna värnas måste fler intressera sig för och reflektera oftare över vad ett samhälle faktiskt är och hur det verkligen fungerar. Så länge som skolan betraktas som ett företag, istället för ett dynamiskt sammanhang där kunskap utvecklas kan inget verkligt, viktigt och användbart vetande utvecklas i vårt land. Det är ohållbart att endast erkänna en enda modell för organisering av skolan. För vem ordnas utbildning och varför? Måste all verksamhet gå med vinst? Ska människorna anpassa sig efter systemen, eller ska systemen anpassas efter människorna? Det finns enormt många frågor att ställa, och jag talar här om frågor utan givna svar. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa förståelse får detta, för att hjälpa eleverna att utvecklas till demokratiskt sinnade medmänniskor som kan hantera den komplexa utmaning som framtiden och behovet av hållbarhet utgör. Jag vet inte hur man ska tänka eller vad som är bäst, för det kan ingen veta. Det är inte därför jag skriver eller reflekterar över dessa frågor, jag skriver för att lära mig mer. Jag vill bidra med det jag kan i det gemensamma arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle som faktiskt handlar om KUNSKAP, där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar och växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara de som slås ut i konkurrensen. Kunskap om samhällets och demokratins bräcklighet är viktigare än all fakta i världen. Förståelse för vad som gör människan till människa och hur lärande fungerar samt vad kunskap är, behövs mer än kontrollerbar information som kan testas och jämföras.

Satsa på mer resurser till extra stöd och ge stöd tidigt. Alltför många lärare har elever som nekas stöd trots att lärarna påpekat behovet, och när stöd väl sätts in görs det försent. Ju fler elever som får den hjälp de behöver – desto lugnare i klassrummet.

Jag instämmer i vad Åstrand säger:

Regeringen: Lyssna och lita på professionen, det är det enda lyft i skolpolitiken vi väntar på.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Och skolan utgör själva grunden för all annan verksamhet. Den är inte en serviceinrättning som man kan behandla lite som man vill. Skolresultat kan aldrig tvingas fram. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Tvärsäkerheten med vilken skolan debatteras i samhället idag är en uppvisning i okunskap eller ignorans, som är ett lika allvarligt kunskapsproblem som lärarnas miserabla arbetsförhållanden och bristen på tillit. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan möjligen hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan kanske under en tid hålla lönsamheten uppe och eventuellt till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också leda till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Därför leder det tanken fel att tala om behovet av olika lyft, det enda som behöver lyftas är lärarna, och enda sättet att lyfta lärarna (och kunskapen) är att lita på lärarna och avskaffa kontrollen över lärarnas yrkesvardag.

Idag mer än kanske någonsin behöver demokratin värnas och kunskapen sättas i centrum. Starka och mäktiga krafter befinner sig i rörelse, som med hjälp av desinformation, lögner och känsloargument försöker skapa oro i landet för att på det sättet driva igenom en allt annat än hållbar politik. Kunskapen är det enda verktyget som fungerar för att vända den olyckliga utvecklingen. Hoten vi står inför och måste hantera kräver kunskap, inte bara hos några få experter utan i hela samhället. Därför behöver lärarna känna tillit. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan lärarna lyftas, vilket är en förutsättning för lärande. Det finns inga genvägar eller snabba, enkla lösningar, på några av de problem vi idag alla står inför och måste hantera.