I ett kunskapssamhälle säger lärare inte upp sig

Hur ser vi på kunskap i Sverige idag, och vad är kunskapen värd, egentligen, i praktiken och på riktigt? Ingen säger att kunskapen har spelat ut sin roll, men det betyder inte att kunskapen faktiskt har ett värde ute i samhället idag. Det finns gott om fakta och alternativa fakta som kan användas för att driva igenom beslut, och verkligheten, de långsiktiga konsekvenserna av besluten som tas och organiseringen som praktiseras kan förhalas och blundas för ganska länge. Utgångspunkten var att kunskapen hade ett värde, att det faktiskt fanns en bildningshunger och att en hel generation av ambitiösa män (tyvärr var männen i förkrossande majoritet, där och då) som valde att gå den långa vägen, via kvälls- och korrespondenskurser för att nå sitt mål: Kunskapen som inte bara gav dem anställning som ingenjör utan även garanterade att de klarade av att axla ansvaret som arbetet innebar.

Rekordåren i svensk historia är några lyckliga decennier där kunskapen verkligen var i centrum. Allt var inte bra. Mycket är bättre idag. Men då handlade skolan och den högre utbildningen om att lära sig viktiga kunskaper och om att utvecklas intellektuellt. Idag handlar utbildning om helt andra saker, fast bara i praktiken. I teorin och när skolan och den högre utbildningen diskuteras finns det som sagt gott om individer som framhåller hur bra det är, hur ambitiösa studenter de möter och som intygar att kravet på genomströmming sannerligen inte påverkar kvaliteten där just de jobbar. Tänker ibland att det handlar om ett slags medberoende, för tecknen på att något är allvarligt fel i den svenska skolan och inom vården är skrämmande många och tydliga och det är självklart viktigare att ta på allvar än att ta positiva exempel (vilket alltid finns) som intäkt för att allt är frid och fröjd. Så länge debatten handlar om vem som sitter inne med den sanna sanningen om läget i den svenska skolan kommer ingen generell kunskapsutveckling att kunna främjas. Dessutom är det en privilegierad position i debatten, för ingen kritiserar en glädjespridare, i alla fall inte innan läget är desperat. Tyvärr har det snart gått så pass långt att insikten om vad som krävs för att ställa allt till rätta igen framstår som utopisk och orealistisk. Och att ändra på reglerna, sätta kunskapen i centrum och skapa möjlighet för lärarna att faktiskt ägna sin tid åt lärande och kunskapsutveckling, blir omöjligt. Långsamma neddragningar under många, många år tar för eller senare ut sin rätt. Problemet ät då att det nya läget blivit det normala, det som alla tar som utgångspunkt. Känslan att om lärarna ska ha då ska vi också ha, ligger då nära till hands, och det går så klart ut över kunskapen.

Förra veckan stod två sjuksköterskor i Agenda och uttryckte oro över patientsäkerheten på Sahlgrenska. Det gör ingen för att det är kul eller för att man är lite missnöjd med något. Det är en desperat åtgärd, för sjuksköterskorna har allt att förlora och inget att vinna på att exponera sig påsett sättet. Betänk dessutom att de gör det för patienternas skull, för dig och om, om vi skulle hamna på akuten. Att ledningen viftar bort skjutsköterskornas oro, som ansvarige gjorde, med hänvisningen till att det inte finns något att öras över, skrämmer mig mer än det det faktum att sjuksköterskorna oroar sig. Och än mer skrämmande är det faktum att skjutsköterskor säger upp sig i desperation över att åläggas ett ansvar som man inte har förutsättningarna att leva upp till. Eller att läkare väljer att säga upp sig för att fortsätta arbeta i ett bemanningsföretags regi. Individer gör sina val utifrån rådande förutsättningar, och konsekvenserna kan man välja att blunda för eller ta på allvar. Idag väljer ansvariga och politikerna det förra. Det går så länge det går, men ju längre vi väntar med att faktiskt ta varningssignalerna på allvar desto större blir smällen och desto svårare blir baksmällan.

Vårdpersonal och lärare utgör ryggraden i ett hållbart samhälle. Lärarna jobbar förebyggande, medan vårdpersonalen hjälper oss när vi blir sjuka. Båda yrkena vilar på en grund av kunskap, och den grunden utgör förutsättningen för överbyggnaden. Därför är det alarmerande att utbildad personal säger upp sig, för det sänder signaler till potentiella sökande. Om och när ett yrke tappar i status kommer det att påverka rekryteringsmöjligheterna under lång tid framöver. Det som tagit generationer att bygga upp kan på kort tid raseras, med oöverskådliga konsekvenser som följd. Ändå viftas hotet och riskerna bort. "Vi har system och rutiner för det där", säger ledningen. Och beslås man med ett uppenbart fel blir svaret att man ska se över rutinerna. Några radikala åtgärder för att skapa bra förutsättningar för utbildad personal, som arbetar i några av demokratins nyckelpositioner, att göra ett bra jobb, syns inte. Det satsas en del, men det blir mest ett spel för gallerierna, et slags PR-åtgärder, för i praktiken räcker det oftast bara till att bromsa upp försämringstakten.

Det kommer signaler om att även lärare börjar säga upp sig. I skolan handlar det inte om liv eller död, i alla fall inte i det korta loppet. Vad som händer på sikt vet ingen. Frågan är om vi bryr oss. Kanske är sänkt skatt viktigare? Allt och alla händer dock ihop. Samhället är alla vi tillsammans och det vi gör, det gör vi med och mot varandra. Konsekvenserna av vårt agerande får vi leva med, och våra barn. Utan vård och kunskap finns inget samhälle, i alla fall inte det samhälle vi vant oss vid att ta för givet.

Idag fick jag en kommentar på bloggen. Det är den som får mig att skriva om dessa saker. Jag ser orden som ett slags rop på hjälp, som en ögonblicksbild, inifrån den svenska skolan. Det är Eva som skriver.

Du skrev i början: "Grundtanken är att en skola vars uppdrag är att se till att alla lyckas aldrig kan vara en verklig kunskapsskola."
Detta med att alla elever ska lyckas är själva grundkravet som ställs på lärarna i skolan i den kommun jag nu jobbar. Nyanställda blir tydligt informerade om kommunens elevsyn. Elevens upplevelse ska styra läraren. Därför ska eleverna tillfrågas om sin åsikt om det mesta. Om eleverna sedan inte lyckas är det lärarens fel.

På grund av det här sade jag upp mig förra veckan till mångas förvåning. De flesta har ju en massa förbehåll och kan inte bara sluta på sina jobb. Jag har inga måsten och kan säga vad som helst till en chef. Gissa om det blivit uppståndelse. Om det nu egentligen förändrar något där är väl ytterst tveksamt. Det är ju bara bra att bli av med en motsträvig person. Men om många bara spelar med i allt konstigt i arbetslivet, hur ska då något kunna förändras till det bättre vad saken än gäller?

Vad ska man säga? Civilkurage får bara avsedd effekt om alarmen tas på allvar. Varför skulle en lärare sluta, om det inte handlar om att man inte längre får arbeta med det man utbildat sig för. Jag har lekt med tanken, men det faller på att jag fortfarande inte kan komma på något annat arbete som ger mig bättre chanser att lära mig saker och utvecklas. Ansvaret för lärandet och skolans resultat läggs allt mer och allt tydligare på läraren, när skolpengen och genomströmningen för allt i världen inte får hotas. Det är möjligen ekonomiskt motiverat, men utifrån ett kunskapsperspektiv är det förödande.

Som lektor är jag privilegierad, men även mitt arbete förändras. För varje år blir det lite sämre. Timmarna jag får idag för att undervisa på en kurs har i många fall halverats. Inte från ett år till ett annat, men över tid. Sakta förskjuts gränserna, lite grand i taget. Nu ser det ut så här, är budskapet uppifrån i beslutsordningen. Högskolan får inte full täckning för naturliga kostnadsökningar. Enda sättet att effektivisera är att dra ner på tiden som studenterna kan kräva av oss lärare. Det gör att vi tvingas in på fler kurser, fler program och att tiden för handledning minskar, trots att behovet snarare ökar och trots att människor idag inte lär sig snabbare än människor gjorde förr i tiden. Hur löser man problemen? Mer tid? Nej, istället inför omfattande kvalitetssäkringssystem och lärarna påtvingas allt med administration och därmed ännu mindre tid för planering och genomförande av undervisning. Fortbilda sig får den som önskar/orkar göra på kvällar, helger och semestern. Hellre det än att förlora jobbet ...

Så bygger man inte en kunskapsnation! Och för den sociala hållbarheten är agerandet förödande.