Demokratins utmaningar 2

För ett tag sedan påbörjade jag en ny serie bloggposter. Utgångspunkten för serien var fem stycken frågor, eller demokratiproblem som jag fått av en mig närstående statsvetare. När jag skriver och tänker om demokrati gör jag det utifrån mitt kulturvetenskapliga perspektiv, och det gör jag för jag vet en hel massa om en rad olika saker. Jag hävdar inte att jag har rätt, jag undersöker intressanta och viktiga fenomen i samtiden med utgångspunkt i mina kunskaper. Inte för att komma upp med alternativ, utan för att reflektera över insikter som skulle kunna fungera som komplement (eller avfärdas. Jag är öppen för det också eftersom jag skriver för att lära mig mer). Jag ställer inte upp på tanken att det krävs en examen i ett ämne för att uttala sig i en fråga som många inom ämnet forskat om eller att vissa ämnen skulle ha monopol på en viss typ av problem. All kunskap som fungera är bra kunskap! Vetenskap handlar om att aldrig säga något man inte har täckning för, och om att undersöka världen med hjälp av de verktyg man har tillgång till. Transparens är också viktigt och så länge man håller sig till dessa grundregler ser jag inga problem. Jag är ingen statsvetare och har inte forskat om demokrati, men jag är forskare och samhället och kulturen som är mina studieobjekt berör demokratin liksom demokratin är del av kulturen. Självklart är mina tankar värt något, och genom att publicera dem här på bloggen utsätter jag dessutom tankarna för allmän granskning. Jag vill inte ge sken av att innehållet bygger på några resultat, att det finns evidens eller att någon annan gått i god för tankarnas relevans. Jag tror att en avgörande nyckel till demokratins överlevnad är fler engagerar sig i lärda, nyfikna, kunskapsinriktade, kritiskt sökande samtal om alla möjliga och omöjliga aspekter av samhället. Denna serie poster är mitt bidrag.

Jag lär mig massor bara av att få dessa frågor, dessa statsvetenskapliga problem att reflektera över. Fler ser och förstår bättre än en enskild eller aldrig så kunnig och klok expert. The wisdom of crowds är en tanke jag ständigt återkommer till och verkligen tror på. Jag inser att de här fem demokratiproblemen inte är frågor gripna ut luften. Det handlar inte om vardagsproblem eller undringar. Jag inser att detta är klassiska utmaningar som demokratiforskare och statsvetare brottats med länge och inte är överens om, utom att det handlar om demokratiska nyckelproblem. Frågorna tillhör statsvetenskapens kärna och definierar ämnet som akademisk disciplin. Liksom inom kulturvetenskapen finns det i statsvetenskapen olika skolor, olika traditioner och referenser man inte kommer undan. Till saken hör att jag inte vet vad man brukar svara när dessa utmaningar diskuteras bland demokratiforskare och jag har bara en vag aning om vem som är att betrakta som auktoritet på området. Här ser jag det som et tillgång, för vördnad inför auktoriteter och "självklara" sanningar hindrar kunskapsutvecklingen mer än främjar den. Det enda jag vet är att jag har kunskaper som kan vara användbara, och att jag tycker om att röra mig utanför min egen bekvämlighetszon, för det är där kunskapen finns. Det är när man presterar på toppen av sin förmåga och just vid gränsen, när man inser vad man inte vet, som lärandet utvecklas som mest. Därför ärt det nyttigt och inspirerande att utsätta sig för den här typev av utmaning. Nåväl, nog om förutsättningarna, nu till problemet.

Det förvaltningspolitiska problemet: vart tar demokratin vägen, hur kan vi utkräva ansvar från våra folkvalda när så mycket makt finns hos tjänstemännen?

Demokrati är det minst dåliga styrelseskicket, det verkar alla vara överens om. Det finns inget bra sätt att hantera ett samhälle, bara olika, mer eller mindre problematiska. Jag tror det delvis handlar om just detta, att det krävs makt för att få något att hända i ett kollektiv, för att driva igenom beslut och för att försvara beslut som tagits när missnöje av någon anledning växer fram. Från mitt område, kulturvetenskap, hämtar jag kunskap om makt. Begreppet makt. Vad är det och hur kan man se på det? Makt är inget man har, den växer fram mellan människor och inifrån eller underifrån. Makt korrumperar, brukar man också säga. Den som har mycket makt behöver inte bry sig om sina medmänniskor lika mycket som den som saknar makt. Därför är diktatur inte hållbart, och upplysta despoter finns det många som vill se sig som, men så fort de får oinskränkt makt händer något. Makten blir därför en intrikat balansgång, mellan dels viljan att sprida makt för allas skull, dels önskan att få igenom beslut och förvalta samhället på bästa satt. Lagom med makt och balans alltså, är nyckeln. Och förståelse för vad makt gör med människor rent psykologiskt.

Ansvar är nästa ord jag reagerar på. Här tänker jag att det är viktigt med ödmjukhet, att man även här förstår människan, individen som ska axla ansvaret. Det är lätt att lova runt, särskilt som det finns en hög lön och tacksamhet från medmänniskorna som slipper bry sig i potten. Människor har en fallenhet att överskatta sin egen förmåga, det vet vi. Det är dessutom lockande att lova, för det känns bättre att säga ja, än nej. Fast nu handlar det ju om demokratin, om allas väl och ve och om samhällets långsiktiga hållbarhet. Det som fungerar i teorin fungerar inte nödvändigtvis i praktiken. De må vara bra för det demokratiska systemet att göra som man gör, men om människorna som verkar i systemet inte klarar av att leva upp till kraven fungerar inte demokratin, oavsett hur bra SYSTEMET är. Om allt för mycket ansvar åläggs en enskild kommer systemet förr eller senare att braka samman under sin egen tyngd.

Makt och ansvar ser jag alltså som nyckelbegrepp, som man inte får slarva över. Ska demokratin fungera är detta aspekter som måste beaktas. Makt och ansvar hör dessutom ihop. Den som har makt får också ansvar. Orsaken till det är att det finns ett krav på effektivitet i dagens samhälle, vilket utsätter allmänna och följaktligen demokratin för hård ekonomisk press. Därför är det lockande att ge chefen ansvar, och eftersom ansvar är viktigt för att organiserandet ska fungera smidigt och effektivt går det att förhandla fram en bra ersättning för den som kan tänka sig att axla ansvaret. Det vill säga ta på sig skulden om något går fel. Just detta problem, denna inbyggda svaghet i systemet, ser vi prov på på hela tiden. Drömmar (om framgång, lycka, lönsamhet, sänkt skatt, trygghet, måluppfyllelse och så vidare) ska realiseras, för det kräver medborgarna. Därför tilldelas nyckelpersoner makt och åläggs ansvar. Ju större samhälle eller organisation och ju viktigare uppgift som ska förvaltas, desto mer makt och ansvar. Det är lätt att bygga upp en struktur och addera nya uppgifter, och eftersom människan har så lätt att överskatta sin förmåga är det svårt att se riskerna. Verkligheten fungerar dock som den gör och går det inte så går det inte. Så här i efterhand är det lätt att inse att ansvariga politiker och chefen på kärnkraftverket i Fukushima axlade ett ALLDELES för stort ansvar. Det är ett extremexempel, men det händer hela tiden, överallt. Höga chefer som tilldelats ansvar avgår, kvitterar ut en grotesk ersättning för olägenheten och lämnar organisationen de fick betalt för att ansvara för. Demokratin kan aldrig bli hållbar innan vi kommet tillrätta med dessa problem, innan vi tar kunskaperna som finns på allvar och slutar bygga luftslott på orimliga drömmar om kakor man både kan äta och ha kvar. Det behövs kunskap om och en syn på makt som fungerar, och ansvaret som fördelas måste vara väl balanserat. Blir det för utspritt blir det meningslöst, och blir det för fokuserat blir det orimligt och kommer bara att fungera i teorin, vilket är förenat med enorma risker. Det som just nu händer i USA manar till eftertanke. Riskerna som Trump utsätter världssamhället för är oöverskådliga.

Specifikt: är det en klok idé att tänka sig även tjänstemännen ska representanter, med allt vad det innebär av krav på både ideologisk representation och spegling (närvarons politik).

I en samhällsorganisation som inte tar hänsyn till kunskaperna som finns om makt är det lätt att ta beslut och införa regler och bygga strukturer som ser bra ut på pappret, men som inte fungerar i praktiken. Tjänstemännen är nödvändiga för att demokratin ska fungera, men får de för mycket makt eller om ansvaret som vilar på deras axlar är för stort (och här talar jag om verkligheten, inte om människors uppfattningar) går det ut över demokratins funktion och hållbarhet. Balans, återigen. Fast jag är övertygad om att man tänkt på detta inom statsvetenskapen. Jag slår troligen in öppna dörrar här.

Nyckeln till framgång tror jag handlar om att inte bara rusa på, utan stanna upp och reflektera. Tid att tänka framstår allt mer som en av kunskapens, demokratins och hållbarhetens allra viktigaste resurser och samtidigt en bristvara. Det öppnar upp för fler drömmar och orimliga antaganden om vad en människa klarar av och hur mycket ansvar en individ kan axla utan att systemet brakar samman. Kanske skulle man kunna se rollen som tjänsteman som ett slags värnplikt, något som alla måste prova på innan man får tillgång till högre utbildning eller ansvarsfulla poster i samhället? Kanske ska man inte skapa en kår av experter som år efter år sitter på positioner med makt och med inflytande över ansvarsfördelningen? Solidaritet och ödmjukhet är viktigt, och om alla under en period i livet tvingas dra sitt strå till stacken skulle förståelsen för demokratins svårigheter och utmaningar öka i samhället, och alla skulle dela en viktig erfarenhet som svetsar samman befolkningen.

Förståelse för vad det är för problem vi har att hantera är också avgörande. Här liksom i så många andra fall tror jag problemet är att demokratin behandlas som ett komplicerat problem när det i själva verket är ett komplext problem. Komplexa problem kräver en helt annan syn på ledarskap, och följaktligen en annan syn på makt och ansvar. Den som ansvarar för ett komplicerat problem kan driva igenom beslut, kontrollera processen och skaffa sig en överblick som stärker ledarens makt, vilket inte gynnar demokratin och hållbarheten. Ett komplext problem kräver ödmjukhet, och förstår vi att demokratin är ett komplext problem kommer synen på ledare att förändras för det krävs helt andra egenskaper för att axla ansvaret för en sådan organisation. Fokus skulle riktas från LEDAREN till gemenskapen, vilket skulle främja solidaritet och gemensamma ansträngningar. Tjänstemännen skulle inte avkrävas ansvar och resultat på samma sätt som i ett system som är fixerat vid prestation och måluppfyllelse. Organiserandet av samhället och demokratin skulle bli mer processorienterad och fokus skulle riktas mot det som är här och nu, och på det som görs idag, med och mot människor.

Pengar och begäret efter rikedom samt kravet på tillväxt ser jag också som ett slags elefant i rummet, som en sak eller aspekt som inte får problematiseras. Alla vill ju bli rika ... Alla vill ha sänkt skatt och få ut mesta möjliga av insatt kapital. Det går inte och det faller på sin egen orimlighet. Verkligheten fungerar som den gör, inte som människor vill och önskar. Hopplösa drömmar kan vara sköna att förlora sig i, men det går inte att bygga en hållbar demokrati på drömmar, bara på principer och ordningar som fungerar. Jag tror därför på tvärvetenskaplig samverkan, och på mellanmänskliga, lärda samtal i vardagen. Kanske är bildning ett mål som fungerar? Då skulle pengarna bli ett medel, istället för som i dag, ett mål i sig. Kanske skulle vi då få en annan syn på makt och ansvar, som bättre harmonierar med verkligheten så som den faktiskt fungerar? Kanske är det förvaltningspolitiska problemet bara ett problem eftersom människan bortser från eller inte förstår vilka kunskaper som är viktiga och användbara och vilka som är mer av karaktären önsketänkande? Kanske, men jag vet inte. Tror dock att det behövs en annan typ av samtal för att främja en mer hållbar demokratisk utveckling.