Utbildning, och kunskapssökande har kommit att bli mitt liv. Frågor som; hur förklarar man på bästa sätt; hur når man ut, och hur väcker man intresse för det som är svårt men viktigt; vad är kunskap och hur vet vi det vi vet? Den typen av frågor och sådana ämnen och utmaningar uppfyller mig största delen av min vakna tid. För att orka på sikt och för att kunna göra ett bra jobb tar jag ledigt ibland, från jobbet som lärare och forskningen. Även om jag aldrig trodde det när jag själv gick i skolan har jag utvecklats till en lärare, en forskande lärare. En docent (skriver det för att påminna mig själv, om att det är så), som vill göra ett så bra jobb som det bara går. Och av tacksamhet till samhället som bekostat min utbildning och betalar min lön vill jag betala tillbaka, i tid, kunskap och utbildning. Samhällen byggs på, eller av kunskap. Jag har alltså ett av de absolut viktigaste arbetena i samhället. Jag är med om att ansvara för utbildningen som bygger framtidens samhälle, och jag levererar kunskap som utgör grunden för allt annat. Jag har världens bästa arbete. Eller har jag verkligen det?
På en liten högskola, i en trakt där arbetslösheten är stor och möjligheterna många, där vill jag vara. Anställningen som Lektor där är den bästa jag någonsin haft. Arbetet är intressant, meningsfullt och viktigt. Jag trivs, och vardagen är fylld av spännande utmaningar. Ingen tvekan om detta. Ändå finns den där. Känslan av att allt inte riktigt är som det borde, och att det sakta blir sämre och sämre. Vad beror det på? Och vilka är riskerna? Vad håller på att hända?
Låt mig börja med att konstatera att den inte var bättre förr. Jag sitter inte här och drömmer mig tillbaka. Mina lärare hade det bättre rent personligen än jag har det, men samhället idag är ett helt annat. Som det var, då på 1990-talet, är inte hållbart idag. Det betyder emellertid inte att det är bra idag. Tvärt om. Något är allvarligt fel. Inte bara i högskolan bör poängteras, utan i samhället. Felet är att ekonomin kommit att bli ett mål i sig, istället för ett medel för att uppnå något annat. Och detta är särskilt förödande inom den högre utbildningen, eller i hela skolan. Vården är ett annat område. För hur effektiviserar man utbildning, och vård.
Eftersom människans genetiska förutsättningar inte förändrats kommer lärande inte att gå snabbare idag än för säg femtio år sedan. Råmaterialet som läraren har att jobba med är exakt den samma idag som när mina föräldrar gick i skolan. Kulturen är en annan, och tekniken har utvecklats enormt. Vissa effektivitetsvinster går självklart att göra, och inget är skrivet i sten. Men idag är effektivisering, ständig effektivitetsökning ett mantra. Det fungerar möjligen i industrin, men inte i utbildning.
Studenterna läser inte snabbare idag, så enda sättet att effektivisera och trimma ekonomin (som alltså är det överordnade målet) är att läsa mindre, kräva in kortare texter och att dra in på föreläsandes och handledningen. Konsekvensen blir att kraven sänks. Sakta, sakta utarmas innehållet. Under mina år som lärare har antalet timmar jag får för att föreläsa och handleda minskat med närmare 30%, samtidigt som studenterna jag föreläser för har sämre förkunskaper. Det är en ekvation som inte går ihop, hur mycket man än försöker och hur mycket man än älskar sitt arbete. Det går inte att göra ett bättre jobb med mindre resurser, fler arbetsuppgifter och sämre underlag. En kurs som tilldelas femtio färre timmar från ett år till ett annat, för att få budgeten i balans kommer att försämras. För det finns en gräns för vad man som lärare kan göra, för hur mycket man kan tänja på sin förmåga. Dygnet har inte fler timmar, så det finns en gräns även för hur mycket gratisarbete man kan utföra. En uppsats som jag tidigare kunde lägga tjugo timmar av min tid på, får jag idag bara 16 timmar för. De vetenskapliga kvalitetskraven är dock desamma. Hur går det ihop? Hur tänker vår utbildningsminister, eller finansministern som är ytterst ansvariga?
Om det vore så att underlaget, studenterna vore desamma och om deras förkunskaper var oförändrade över tid, då hade jag kunnat utnyttja vanan och kompetensen som byggs upp och som delvis förenklar och effektiviserar vardagen till att upprätthålla kvaliteten. Om, tänk om. Tyvärr är det inte så. Tyvärr förs idag, dessutom en politik som utgår från att konkurrens och kundtänkande driver kvalitet och effektivitet. Det andra, problemen ovan kan jag hantera. Det fungerar på det stora hela, och den bild jag målar upp är inte väsensskild från resten av samhället. Det är så det ser ut, det är så vi gör. Det som oroar mig mest är konsekvenserna av kundtänkandet inom den högre utbildningen.
Idag ser sig studenterna, med maktens goda minne, som kunder. Det är så som ideologin ser ut, det är just vad man vill uppnå. Högskolorna skall konkurrera om kundunderlaget, och studenterna skall söka sig till de bästa högskolorna och de bästa utbildningarna. Det som är mindre bra rensas effektivt bort från systemet, i och genom (på vetenskaplig grund, av internationell expertis, högst ifrågasatta) kvalitetsgranskningar. I den bästa av världar växer på detta sätt, genom självorganisering, ett bra utbildningssystem fram. Fast vi lever som bekant inte i den bästa av världar. Finge högskolorna resurser för att möta kraven och för att arbeta med och upprätthålla kvaliteten, då kanske det skulle fungera som det var tänkt, men det får vi som bekant inte, tvärt om får vi mindre pengar (i realiteten) år från år, samtidigt som kostnaderna ökar. Konkurrens inom utbildning fungerar inte. Inte den ekonomiska konkurrens som utvecklats idag, den driver inte kvalitet, den utarmar kvaliteten.
Har sparat det mest alarmerande till sist, avslutar med det som oroar mig mest. Jag kan leva med pressen uppifrån, och jag kan acceptera läget som det är. Jag förstår att ledningen på min högskola tvingas se över tilldelningen av tid på kurser och till kompetensutveckling. Har vant mig vid att det blir sämre och tightare från år till år. Jag kan hantera detta, hjälpligt. Jag gör det inte med glädje, men det går. Vad jag inte kan hantera är effekterna av kundtänkandet som sprider sig bland studenterna. Det går inte att vara en bra lärare om dem som ska lära utgår från att kunskapen skall tilldelas dem utan egen ansträngning. Utbildning handlar om och kunskap är en vara som betalas med genom blod, svett och tårar. Den som inte lägger ner tid och energi, och som inte tar sig tid att läsa och jobba med texterna och inlämningsuppgifterna, som inte går på föreläsningar eller deltar aktivt i seminarierna, hen kommer inte att lära sig vad som krävs för att kvaliteten i utbildningen skall kunna upprätthållas. Det heter student av ett skäl. Vad man gör på en högskola är att studera. En högskola är som ett slags träningsanläggning, och lärarna är som personliga tränare. Som lektor kan jag bara skapa förutsättningar, och vara en resurs, för studenterna. Arbetet måste de utföra helt på egen hand.
Även studenterna är pressade, och jag klagar egentligen inte på dem som individer. Det är den rådande synen på vad som driver kvalitet och hur man bygger ett hållbart samhälle jag kritiserar och resonerar om. Konsekvenserna av dagens utbildningspolitik. Jan Björklund väljer att reformera skolan, och klagar på oss lärare. Han gör oss som sliter i landets utbildningssystem ansvariga för problem som han aktivt medverkar till.
Jag känner mig som ett gummiband som håller på att brista. Och jag är inte ensam. Än så länge klarar jag mig, och jag trivs fortfarande med mitt jobb. Än så länge går det. Men rätt som det är går det inte längre. Jag har legat på sjukhus för hjärtat, på grund av stress och press i yrkesvardagen. Det finns en gräns. Vi är nära den. Vad händer om den överskrids, om systemet kollapsar? Är det hållbart? Frågorna är många, svaren få. Oron stor, hoppet litet. Framtiden ser dyster ut.
Jag klagar inte, jag är uppriktigt oroad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar