Målsäkring är det nya postmoderna, men farligare

Poststrukturalismen och postrukturaliserna. Min generations akademiker, den tanketraditionen jag fostrades in i som student och doktorand. Idag ser jag på det tänkandet som ett nödvändigt steg på vägen mot en fördjupad förståelse av världen. Ett brott och en uppgörelse med det som varit, med synen på världen som en och odelad. Maktordningar avslöjades, sanningen ifrågasattes och nya möjligheter öppnades. Ett bra, och viktigt steg! Inte den parentes som den betraktas som av vissa som längtar tillbaka till den gamla ordningen. Det finns ingen väg tillbaka. Postrukturalismen förändrade akademin, och under tiden har världen förändrats. Allt är nytt och förändrat, ändå är världen och verkligheten den samma.

Postrukturalismen uppmärksammade det virtuella och visade på dess betydelse för människor och samhälle, kultur. Och uppmärksammade kopplingarna mellan makt och vetande. Det var bra och viktigt. Sedan att det fanns/finns de som fastnade där, i språket. Det är bara ett problem för dem som inte kan frigöra sig. Det säger inget om poststrukturalismen i sig. Att hävda på fullt allvar att det bara finns språk faller på sin egen orimlighet. Det behövs ingen akademisk utbildning och skolning för att förstå att det är ett galet påstående. Men lika galet är att hävda att språk inte har någon betydelse, vilket man kunde påstå utan att förlora anseendet. Då innan vetenskapskrigets dagar, och uppfriskande debatter. Att vara doktorand på 1990-talet var onekligen spännande, om än omtumlande.

Idag ser akademin helt annorlunda ut. Poststrukturalismen har fullgjort sitt uppdrag och satt språket och kultur på agendan. Därigenom har tanketraditionen förlorat sitt värde och förklaringskraft. Idag är det samverkan över disciplingränser, kombinationer av olika kunskaper och insikter som ger den bästa kunskapen. Det är där, till exempel i mötet mellan den nya hjärnforskningen och kulturvetenskapen, som den viktiga kunskapen om människan växer fram. Tvärvetenskap är svårt, av många skäl. Bland annat för att språket är det verktyg vi människor har att kommunicera kunskap med, och för att människan styrs minst lika mycket av affekt som av intellekt. Men förstår man bara detta, och om man bara kan acceptera och göra något konstruktivt av förutsättningarna, öppnar sig rika möjligheter till fördjupad kunskap. Om människan och världen.

Mellanrummen, mellan världen och talet om samt tankarna, som Kant och fenomenologerna öppnade upp och försökte förstå, det är något som alla måste räkna med. Även den mest hårdnackade positivisten. Idag går det inte att förneka detta, om man vill arbeta med att förstå världen. Och det är kärnan i all vetenskap (även om det i praktiken inte alltid är en riktig beskrivning av vad som faktiskt görs i akademin. Mellanrummen är den plats där slumpen regerar. Detta smala, men för all förändring nödvändiga utrymme, måste tas i beaktande. Det är ett värdefullt arv efter poststrukturalismen.

Tyvärr spolades barnet ut med badvattnet, när den smutsiga "postbyken" tvättades. Bara för att de galna poststrukturalisterna försvann betyder inte att man kan återgå till det läge som rådde innan akademin och vetandet skakades om. Ändå är det precis vad man verkar tro på allt fler områden i samhället. Eller, det är egentligen tvärt om. Tillbaka går man inte, mycket tyder istället på att man valde det virtuella och övergav det aktuella. När poststrukturalismen blivit obsolet är det som att man tror att det var en grupp tänkare som stod mellan mänskligheten och verkligheten. Har problem att uttrycka klart vad jag far efter. Därför byter jag spår och talar klarspråk.

Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.

Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!

Det oroar mig, bristen på insikt om att verkligheten är oändligt mycket mer komplex och mångfacetterad än de verktyg som används för att skapa en illusion av trygghet. Idag är det gamla lumparskämtet inte ett skämt längre, idag är det ett faktum att om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller kartan.

Hållbart? Knappast!