Helg och ledighet är tid utan krav. Tid som bara är, som tar en dit man hamnar. Sådan tid behöver man för att kunna fungera även på jobbet. Utan tid för eftertanke, utan möjlighet till reflektion som kan och får ta den tid den tar, stannar akademin. Det är den som blogposten handlar om, vetenskapen. Skär man bort marginalerna från akademin är det inte längre vetenskap det handlar om, då är det något annat. Biltillverkning går att effektivisera ner till minsta moment. Inte kunskapsproduktion. Kunskap kan inte planeras för, det går bara att arrangera miljön där kunskapen söks. Vetenskap och högre utbildning är som fiskarfänge, det krävs tålamod, och tur. Det finns inga garantier för ett lyckat utfall.
Kulturvetenskap är mitt ämne. Forskningen jag utför handlar om att undersöka kultur. Och jag gör det på det sätt jag finner bäst, med stöd i vetenskaplig litteratur, andras arbeten och erfarenhet. Mitt mål är kunskap och förståelse, för kultur i vid mening. Sådan kunskap behövs för att kunna förstå hur man på bästa sätt skall kunna arrangera samhället. Kulturvetenskap är på det sättet nyttigt. Det är bara det att nyttan är ett slags omvänd nytta. För nyttan uppenbara sig först i efterhand, aldrig på förhand. Först när kunskapen saknas förstår men dess nytta. Lite som kon, i det där tomma båset, som såldes för att man inte tyckte sig behöva henne längre. Hon saknades först när det var för sent. Samma sak med kulturvetenskapen.
Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det system för meritering och bedömning av kompetens som finns i akademin. Kunskap om kultur passar inte för publicering i smala tidskrifter som bara rör de närmast sörjande. Kunskap om kultur måste spridas brett, gärna i realtid. Därför bloggar jag, för att nå ut med vad jag kan och för att förmedla vunna insikter så brett och snabbt som möjligt. Artiklar och böcker skriver jag för att jag måste, bloggar gör jag för att det ger mig själv något tillbaka. Men varför i hela friden måste det vara så? Jag är inte ensam om att se hur ineffektivt och problematiskt det är att kultur- och samhällsvetare publicerar sig på samma sätt som naturvetare. Enda orsaken till detta sakernas tillstånd är det jag brukar stöta på när jag dristar mig till att debattera frågan med forskare som är framgångsrika enligt rådande syn på kompetens. Hitta på ett bättre system själv då. Det har jag hört fler än en gång, av forskare som lyckats bli publicerade och som nått högt i hierarkin. Här talar jag inte i egen sak, jag har själv lyckats. Jag är inte bitter. Men jag tycker fortfarande att det är resursslöseri och att det motverkar sitt syfte att man är så stelbent i sin syn på vad som är meriterande, i alla fall inom kulturvetenskapen.
Jag vill kunna testa tankar utan att riskera att fördömas som galen. Jag har på fötterna när jag säger att bloggen är ett fantastiskt redskap att sprida kunskap om kultur, därför framhärdar jag. För dels ger det mig något, dels är det ett sätt att sprida kunskap. Bloggformatet är fritt, och främjar lek. Det är snabbt, kommunikativt och därmed som klippt och skuret för kunskapsförmedling, om kultur. Andra ämnen har andra mål, och behöver andra medel. One size fits nobody, så kan man beskriva rådande situation. Ändå håller vi fast vid den, för det är så det är sagt. Märkligt!
Kunskap om kultur kräver en mycket speciell egenskap. Jag brukar likna den vid kunskapen och kompetensen som behövs för att bygga sandslott. Kulturvetare brukar annars anklagas för att bygga luftslott, av dem som anser att vetenskap är som att bygga med Lego. Rådande kunskapssyn utgår från att världen är ett komplicerat system som går att förstå genom att brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Kultur är däremot ett komplext, dynamiskt system. Därför gillar jag liknelsen med sandslott och Lego. Sandslott bygger man i förvissning om att ens skapelse kommer att sköljas bort med tiden. Slottet är aldrig beständigt, det behöver därför byggas och byggas igen. Därför blir det viktigare att skaffa sig kompetenser som är anpassningsbara och som snabbt anpassade till rådande förhållanden. Legobyggande kräver mer systematik och förarbete, och för att lyckas krävs tydliga instruktioner. Slarvar man i början får man problem senare i byggprocessen.
Naturvetare vilar tungt på mattematiken, kulturvetare mer på intuition och improvisation. Naturvetare kontrollerar naturen, kulturvetare anpassar sig efter den kontext de verkar inom och försöker förstå. Natur och kultur är två aspekter av mänskligt liv. Båda kompetenserna behövs, men till olika saker. Det finns fler kompetenser. Alla kompetenser som är användbara behövs. Det finns inte ett sätt, det finns många. Alla är bra till något, inget är bra till allt.
Låt oss leka lite mer, tillsammans. Bara så kan ny kunskap skapas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar