Fler än en, färre än många. Närmare än så kommer man aldrig en definition.

Har sagt detta fler än en gång förut, och det kommer att upprepas. För att det behöver upprepas. För att det är så som det är. För att det är en tanke som är lätt att uttala, men svår att ta in och förstå. För att tankemodellen går på tvärs mot allt vi vet, eller allt vi tror oss veta. För att det är en tankemodell som fungerar, men som så länge den inte sätts i verket bara står och samlar damm. Tankemodellen har många motståndare, både sådana som inte förstår eller vill förstå och sådana som förstår mycket väl men som väljer att sätta sig på tvären av olika skäl. Båda kategorierna av motståndare, illvilligt inställda tankepoliser, utgör ett viktigt hinder för samhällsutvecklingen i allmänhet och för alla strävanden efter hållbarhet i synnerhet. 

Motståndet bottnar i den genomgripande och till största delen tysta övertygelsen om att svaret på alla frågor, överallt och alltid är ett. Ett enda svar, det bästa, är vad man söker, överallt. Inom politiken, i samhället, akademin. Överallt. Det sprider sig lätt en obehagskänsla om man inte lyckas svaret. Den som inte kan svara på frågan: vad kommer du fram till? Hen blir betraktad som problemet, aldrig den som frågar. Och om man bara anpassar sig efter detta, om man bara ger allmänheten eller uppdragsgivaren svaret, i bestämd form singularis, kommer man att tas emot som en hjälte. Klart att många kommer att falla för den frestelsen. Det är inget att säga om, och ingen skall behöva känna sig skyldig eller anklagad. Detta är en kulturanalys, inte ett påhopp på enskilda forskare. Forskare är också människor, och som sådana präglade av kultur, av den kontext de finns och verkar. Klart att det blir så då.

Men det behöver inte vara så för evigt. Om vi ser problemet och om tillräckligt många vill göra något åt det kan synen på vad som är bra och eftertraktad kunskap ändras. Alla skulle tjäna på det, utan undantag. För det är mot bättre vetande vi strävar. Bättre vetande är ett vetande som är mer användbart, till fler saker. Och om världen är komplex tjänar ingen på att försöka göra den entydig.

Lyssnade på Filosofiska Rummet, om fri vilja, när jag var ute och gick nyss. Det vad då som tanken på denna bloggpost väcktes. För det var så uppenbart att den frågan är felställd. Om frågan är, har människan en fri vilja. Då förväntas man svara aningen ja, eller nej. Alla blandformer eller förbehåll blir problematiska. Ställer man frågan så förutsätter man att människan aningen har, eller inte har, en fri vilja, och att svaret är evigt. Men så är det så klart inte. Jag har alltid en fri vilja, men eftersom jag aldrig är ensam och helt ut kan realisera denna vilja fullt ut är det meningslöst att tänka på vilja i termer av frihet.

Som människa är jag hänvisad till ett samhälle. Det är själva förutsättningen för mänskligheten. Utan samhälle och kultur finns inte människan, då finns bara ett djur. Människa är ett begrepp, en multiplicitet, en sammansättning av fler än en, men färre än många, essentiella komponenter. Och det är denna helhet, och dess samverkan med kontexten inom vilken man blir till och agerar, tillsammans med andra liknande helheter, som gör människan till människa. Varken mer, eller mindre.

Människan är till 100% ett resultat av arv, och samtidigt till 100% ett resultat av miljö. Vi människor är både vår biologi och våra tankar. Människor blir vi, dels i samspelet mellan generna och våra tankar, önskningar och viljan att ihärdigt vara, dels tillsammans med andra människor som blir till på samma sätt i mellanrummet mellan generna och viljan att vara någon. Vi är varken genetiskt predestinerade till något speciellt, eller utlämnade till viljan. Vi blir dem vi blir i samspelet mellan. Om detta har Lone Frank skrivit en bok, och den presenteras i en intressant artikel i SvD. Där står att,

”Det handlar inte om att ställa den biologiska människan i opposition till den kulturella människan. Det rör sig om en helhetsförståelse, som naturligtvis integrerar produkter av människans beteende och tankar – politik, kultur, musik och poesi – och betraktar dem i ett biologiskt sammanhang. Och vice versa.”

Kloka ord, och ytterligare ett bevis på det jag skrev om i förra bloggposten. Vi vet och vi ser, men vi förstår inte. För vi har lärt oss att alla svar på alla frågor alltid formuleras i bestämd form singularis. Förstår vi det, och förstår vi hur fel den uppfattningen, den ogrundade förutfattade meningen, är, då förstår vi vad som krävs av oss för att komma tillrätta med problemet. Och vi förstår att det inte finns någon enkel lösning, bara mödosamt arbete, både i tanke och handling.

Läser också i dagens tidning om ett annat problem som bottnar i samma kognitiva tanketradition. Det handlar om bristen på mångfald i näringslivets topp. Artikeln presenterar en undersökning som gjorts, och som handlar om vem som är den typiske VDn? Undersökningen, gjord av Maria Steffensen och Pernille Bang, försöker svara på frågan om hur man kommer tillrätta med följande förhållanden i toppen av näringslivet, som styrs av en,

Man, 52 år, heterosexuell, gift, två till tre barn och en hund. Så ser den typiske skandinaviska topp-vd:n fortfarande ut 2012. På fritiden spelar han golf och seglar. Men varför bryts inte mönstret?

Svaren man kommer fram till är de gamla vanliga, så det är lite som talar för att undersökningen kommer att förändra förhållandena. Det får mig att tänka på min avhandling, som handlar om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Svaren som jag kom med, rörande vad man skulle kunna göra, gick ut på det jag pekar på ovan. På att det inte finns ett svar, ingen bästa metod för att förändra. Mångfald och jämställdhet är en bristvara i samhället, inte på grund av oförmåga. Det är inte en resa till Mars som skall genomföras, det handlar om att se mer till kompetens än till person. Vi vet vad vi behöver veta, och vi se problemet, dessutom finns det en tydlig vilja att göra något. Ändå händer inget. Varför?

Anledningen till att inget händer är att det råder konsensus om att svaret på den frågan, liksom alla andra frågor är i bestämd form singularis. Om bara en definition av kompetens kan vara den bästa, ja då kommer kraven på chefen att vara de samma överallt. Och då skapas ingen mångfald. Vi kan inte ha kakan och äta den, inte samtidigt. Om bara ett kön kan vara bäst, då får vi ingen jämställdhet.

Jämställdhet och mångfald kräver en ökad och breddad förståelse i samhället för att sanningen aldrig är en, den är alltid fler än en, men färre än många. Förstår vi det, då ligger både mångfalden och jämställdheten inom räckhåll. Då öppnar sig helt nya möjligheter för kunskapssökande och för hållbarhet.

Om världen, verkligheten, samhället och kultur är komplexa helheter, då måste lösningarna på problem som hänför sig dit också vara komplexa, och ingen hållbar lösning kan formuleras i bestämd form singularis!