Ledaren i dagens SvD spinner vidare på Svenskt Näringslivs, påfallande mycket, uppmärksammade undersökning om företagsklimatet i Sveriges kommuner. Och jag hakar på med lika tankar på samma tema. Sifferexercisen lämnar jag därhän, om det är 3.3 eller 3.5 rör mig inte ryggen. Det är bara siffror som ger sken av exakthet och vetenskaplighet. Samma med rankingen, som är högst relativ. Att vara överst säger inget om hur bra eller dåligt något är eller hur stor skillnaden är mellan den som ligger överst och den som hamnade lägst ner, eller mellan placeringarna.
Nyttan med Svenskt Näringsliv, och med näringslivet. Den tas påfallande ofta för given. Varför då, och på vilka grunder? Vad är det som gör att nyttan med näringslivet sällan eller aldrig diskuteras? Utan att kunna erbjuda något alternativ, eller kanske just därför, skulle jag vilja se fler och mer förutsättningslösa samtal om näringslivets nytta. Inget är självklart och kan tas för givet. Inget! Jag har försökt formulera humanioras nytta, men hur är det med näringslivet? Är det ställt bortom varje tvivel att näringslivet uteslutande bidrar med gott till samhället? Knappast!
Vad är det som gör att den frågan sällan kommer upp till ytan? Rädsla, arrogans, ignorans? Oavsett vad orsaken till tystnaden är så är det ett problem. För det ger näringslivet makt. I kraft av att utgöra normen behöver denna del av samhället aldrig motivera sin existens. Och det gynnar makten, och makten korrumperar, sprider sig och knyter allierade till sig. Hur ser Jan Björklunds relation till Svenskt Näringsliv ut, egentligen? Och vem tjänar på att Sveriges högre utbildning helt och hållet anpassas till näringslivets behov? Hur påverkar en sådan omställning samhället?
Utan att vara kritisk till företagande finns en hel massa berättigade frågor att ställa. Det handlar om ett förutsättningslöst intresse för vitala delar av samhället och kultur. Och det kan ingen förneka att företagen och näringslivet är. Samhället är byggt på och av näringslivets ansträngningar. Ingen tveka om det. Men det betyder inte att allt är gott och att näringslivet står utanför och över kritik. Näringslivet bör, liksom allt annat granskas. För allas skull.
Ger vi carte blanche till näringslivet, och låter vi Svenskt Näringsliv diktera politiken i Sverige, då är vi illa ute. Lika illa som vi vad innan arbetet för ökad jämställdhet och mångfald påbörjades, och näringslivet blomstrade. Vill vi dit igen, som samhälle betraktat, krävs att uppmärksamheten riktas mot samhällets (ökande) klyftor. Ojämlikhet är vad näringslivet lever av och omvandlar till vinst, på de svagas bekostnad. Inte av ondska, utan för att det är näringslivets uppgift att leta upp och exploatera klyftor. Som sagt, inget ont i det. I sig.
Om politiken anpassas efter näringslivets behov kommer möjligheten att öka klyftorna att utnyttjas. Var så säker. Återigen, inte av ondska, utan för att det är så den järnhårda lönelagen fungerar. Därför måste politiken utgöra en motkraft. Det är politikens uppgift, inte av några mossiga klasskampsskäl, utan för att det är vad som krävs. Näringslivet kommer själv, aldrig att arbeta för minskade klyftor och höjda löner. Det måste politikerna göra, inte bara för folkets skull, utan för samhällets.
Samhället kan bara tillgodose allas behov och främja sin egen långsiktiga överlevnads skull om balans mellan aktörerna som utgör dess beståndsdelar råder. Näringslivet, akademin och politikerna är tre makroaktörer i samhället. Alla behövs, och behöver vara olika. Var och en företräder olika intressen, men ingen av dem bör få oinskränkt makt. Då rubbas balansen. Och med rubbad balans hotas hållbarheten och överlevnaden.
Näringslivet bryr sig bara om en sak, att förmera sitt kapital. Därför måste samhället närma sig en sådan aktör med självständighet, kritisk förmåga och kunskap. Det är vad högre utbildning och forskning sysslar med. Akademin kan å andra sidan inte heller få allt den pekar på och vill ha. Då blir den lätt introvert och världsfrånvänd.
Samverkan, i egenintresse, för allmänhetens bästa. Det är vad som skapar hållbarhet. Ett ständigt pågående arbete, en process av utbyte. Det är vad som frambringar samhället. Kultur är en känslig process, samtidigt som det är en mäktig kraft. En process som lätt går i spinn och över styr.
Varsamhet och ödmjukhet, det är vad som krävs. Och respekt för olikheter, i tanke och handling. Liksom vaksamhet på ökande klyftor. Visst behöver vi både Svenskt Näringsliv och ett väl fungerande arbetsliv, men vi behöver en fri akademi och självständigt, kritiska politiker också. Lika mycket!
Om det borde samhällsdebatten handla om. Inte om det högst subjektiva upplevda företagsklimatet. Samhället är till för alla, inte bara för de mäktiga. De klarar sig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar