söndag 29 april 2012

Arbete

Fortsätter jobba på utmaningen. Arbete är nästa ord på listan. Arbetslinjen, är det första ordet som kommer upp i huvudet. Arbetsmoral, ett annat. Vanligtvis tar man för givet att det är lönearbete man har i åtanke när man talar om arbete, men det utförs så klart en hel massa arbete som inte genererar lön. Frivilligarbete, ideellt arbete och så vidare. Utan det arbetet klarar sig inte samhället. Börjar där, i definitionen av arbete.

Det talas alldeles för lite, dels om vad arbete är, del om vad arbetet skall leda till och resultera i. Överhuvudtaget tas lite för mycket för givet i dagens samhälle, som inte kan tas för givet. Möjligen ett resultat av att kulturvetenskapens insikter har svårt att nå ut? Tillvaron ser enkel och entydig ut, så länge man är ensam. Men så fort man är fler än en, så fort man börjar samtala, kommunicera, inser man att konnotationerna spretar åt en massa håll. För att komma någon vart måste man vara någorlunda överens om att man talar om samma sak. Arbete är ordet som används, men sätten att tolka innebörden är långt ifrån enhetlig. Det leder till problem och borde uppmärksammas. Det räcker inte att säga arbetslinje, begreppet måste fyllas med innebörd för att bli meningsfullt. Det är innebörden i begreppet man bör tala om, inte ordet eller olika konsekvenser som på ett eller annat sätt har med olika tolkningar av ordet att göra. Det är dömt att misslyckas. Vad menar man när man säger arbete?

Viktig är också frågan om vad arbetet, i den mening man enas kring, skall användas till. Skall arbetet uteslutande generera pengar, eller är tanken att det ska leda till något annat? Det är naturligtvis oerhört viktigt att vara på det klara med, om man skall kunna komma någon vart i samtalet. Vissa arbeten hotar att förstöra samhällsbygget, andra konsoliderar det. Även om alla har ett jobb finns inga garantier att samhället blir långsiktigt hållbart. Balansen mellan olika arbeten är central för samhällets överlevnad. Läkare, lärare, poliser, jurister och så vidare, en lång rad arbeten krävs för att andra skall kunna uppstå. Samspelet är härigenom på många sätt viktigare än arbetet som sådant.

Samhället har behov som ibland krockar med människors önskningar om ett gott liv. Båda behoven måste tillgodoses och balanseras mot varandra för att helheten ska kunna fungera. Åt den typen av aspekter ägnas alldeles för lite uppmärksamhet i dagens samhällsdebatt. Här finns tydliga paralleller till vad som sker i skolan, och hur man talar om skolan. Brukar inte hålla med Bo Rothstein, men anser att han pekar på viktiga saker i dagens debattartikel i DN. Först problemformuleringen.
Beläggen för att någon av dessa faktorer faktiskt orsakat den svenska skolans kris är, i bästa fall, anekdotiska. Vad som kommer bort i denna diskussion är att det finns ett antal centrala insikter och empiriska forskningsresultat som har stor betydelse för hur man bör se på de problem som det svenska skolväsendet står inför. En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad.

Tanken att någon centralt styrd generalplan, till exempel vad gäller undervisningens utformning, skall kunna förbättra den svenska skolan kan därmed läggas på hyllan.
Generalplaner, oavsett hur kvalitetssäkrade de än är kommer aldrig att fungera, vare sig i skolan eller i arbetslivet. Så vad krävs då? Rothstein skriver ...
En central slutsats av teorin om ”lös koppling” och resultaten från SER-forskningen är denna: Vi måste veta vad det är som gör att vissa skolor, även när man kontrollerar elevernas socio-ekonomiska förhållanden, presterar så mycket bättre än andra?

Här kommer emellertid SER-forskningen med ett mycket överraskande resultat, nämligen att man inte kunnat finna att framgångsrika skolor använder någon särskild typ av pedagogik eller undervisningsmodell. Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”.
Gemenskap, laganda, kollektiva och djupt förankrade värderingar. Det visar sig vara framgångsfaktorer i skolvärlden, och jag kan inte se varför det inte skulle fungera på samma sätt i arbetslivet. Ledorden på arbetsmarknaden är dock konkurrens, individuell lönesättning och undanröjande av trygghet. Det är vad som anses driva kvalitet, men var finns evidens för detta? Finns det någon forskning som visar att det stämmer, det som managementkonsulterna hävdar? Eller är det bara ett sätt att öka vinsten i företaget, så att cheferna lättare kan förhandla om förmånliga bonusprogram för egen del?

Utan arbete finns inget samhälle. Att tala om arbetslinje är med andra ord en tautologi. Arbetslinjen är ett marknadsföringsord som syftar till att sälja en politik. Det viktiga är vad man menar med begreppet, och för vem man ska arbeta, och under vilka förhållanden som arbetet utförs. Det är egentligen inte en politisk fråga, det är en fråga som föregår politiken. Frågan om arbete är en filosofisk fråga, en humanvetenskaplig angelägenhet.

Gärna en arbetslinje, men först en rejäl diskussion, ett förutsättningslöst, lärt samtal där man vänder och vrider på begreppet och går till botten med innebörden av och användningen av begreppet. Först när den aspekten utretts grundligt kan frågan överlämnas till politikerna.

Mitt förslag till definition av begreppet arbete lyder: Arbete är den bas som samhället vilar på och utgår från. Alla arbetsinsatser är lika viktiga, så länge som det råder balans mellan olika områden och sektorer av arbetsmarknaden. Det finns inga närande och tärande, bara arbetare. Alla arbetar, alltså är alla arbetare. Det är den samlade arbetsinsatsen, från samtliga medborgare, som bestämmer vilket samhälle vi får. Ju fler som trivs och går till arbetet med glädje och ju fler som känner att det har ett meningsfullt arbete, desto större generellt välstånd. Och drivkraften, det som får människor att vilja arbeta, är i princip universell, alltså går det inte att införa olika incitament för dem som befinner sig i toppen och de som befinner sig längre ner i hierarkin. Om den samtalar jag gärna vidare.

Alla sitter i samma båt och är ömsesidigt beroende av varandra. Först när vi inser det, och först när den insikten spridit sig och även påverkar politiken, först då har vi skaffat oss förutsättningar för att tala om en arbetslinje värd namnet. Där är vi tyvärr inte än, inte på långa vägar!

Inga kommentarer: