Citeringsräknande leder till akademisk inavel

Ett sätt. Det bästa sättet. Tänker man så leder det oftast fel. Det bästa sättet är aldrig ett. Bäst är det sätt som fungerar, där och när det fungerar. Att på förhand uttala sig om vad som är bäst och värt att satsa på är därför förkastligt. Ändå gör man det. Utser det bästa sättet, och ägnar sedan frågan så lite uppmärksamhet som möjligt. Tills problemen hopar sig och det är uppenbart att man behöver byta system. Då börjar processen om. Ett sätt. Vid varje givet tillfälle finns bara utrymme för ett, ett enda, system. Det bästa.

Citeringar anses vara kungsvägen till kvalitet, det enda sättet att mäta excellens inom akademin. Antalet citeringar går att räkna, resultatet går att jämföra. Resten är en formalitet. Den som citeras mest är bäst. Enkel mattematik. Och varför krångla till det? Kanske man kan tycka. Låt mig då erinra om situationen inom maskulinitetsforskningen som jag var en del av under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Där och då var det stora irritationsmomentet den amerikanske poeten Robert Bly och hans bok Järnhans. Många var de forskare som stämde in i kritiken av Blys Jungianska, biologiskt arketypiska tankegångar som stipulerade att män är från Mars och kvinnor från Venus. Mansforskarna var inte överens om så mycket, men enigheten i kritiken mot Bly var massiv. Följaktligen var han den som citerades mest. Kvalitet? Knappast. Snarare tvärt om. Citeringar är i bästa fall ett trubbigt vapen.

Problemet är inte räknandet av citeringar i sig. Problemet är att det bara finns ett system för att mäta kvalitet. Begäret efter ett system, det bästa, leder tanken fel. Paradoxalt nog talar vi här om världens främsta begåvningar. Även de bästa hjärnorna som mänskligheten frambringat lockas alltså in i kognitiva fällor. Och det är ett samhällsproblem, vilket uppmärksammas på dagens Brännpunkt. Forskarna kanske inte bryr sig. Får de bara medel så de klara sig och kan fortsätta meritera sig är allt frid och fröjd. Inom många områden är det dessutom så att antalet citeringar är ett hyfsat mått på kvalitet. Problemet är att sökandet efter kunskap och sanningar ser olika ut, vilket resulterar i att svaren får olika karaktär. 

Någon typ av reglering av de högst beränsade medel som samhället kan lägga på forskning måste så klart göras. Det är inte problemet, att man mäter, det är hur man mäter och vad man mäter som är problemet. Jag håller med debattörerna när de skriver att.

styrningen måste också bygga på kriterier som motsvarar hela forskningens breda samhällsansvar. Forskningen ska skapa kulturella och bildningsmässiga värden i samhället, utvidga det mänskliga vetandet, bidra till problemlösning och utveckling och utgöra en grund för all högre utbildning.

Att utse naturvetenskapen till norm för all forskning är djupt problematiskt, av en hel massa olika skäl. Ett i högen av problem är att forskare dels inte kommer att ägna sig åt problem och frågor som inte går att undersöka med naturvetenskapliga metoder, dels riskerar resultaten att i jämförelse anses undermåliga. Evidens är inget entydigt begrepp, i realiteten. Forskning om kultur till exempel är väsensskild från naturvetenskap, på alla sätt. Behovet av kunskap om kultur är dock lika stort. Om bara naturvetenskaplig kunskap räknas som kunskap urholkas följaktligen samhällets kunskapsbas. Det är djupt problematiskt. Debattörerna skriver också att,

Ett finansieringssystem som tydligt och långsiktigt premierar olika slags kvalitéer inom forskningen kommer att stärka de svenska lärosätenas internationella konkurrensförmåga. Citeringshetsen däremot skadar såväl forskarkåren som dess omgivande samhälle.

Det största problemet med räknande av citeringar som enda mått på excellens är dock att det riktar forskarnas intresse inåt, mot den egna gruppen, bort från samhället. Detta uppmuntras i och genom nuvarande system för medelstilldelning och värdemätning. Risken för att vi får en kunskapsmässig inavel är uppenbar. Systemet uppmuntrar mer av samma, inte nytänkande och brytande av tankemönster och tankespår. Forskare med många vänner, med inflytelserika kontakter och forskare som skriver om sådant som intresserar eller irriterar, många (av antalet citeringar går inte att uttyda vad som är vad), kommer att citeras oftare än den som verkar i marginalen.

Det oväntat oväntade, det som kommer att spela störst roll. Det man måste ta hänsyn till och parera, det som är bra och viktigast. Det går varken att planera för eller motverka med hjälp av på förhand uppgjorda manualer.

Tänk om, gör om! Och lyssna denna gång på forskning som finns och som entydligt visar att det inte finns en, utan många olika, vägar att nå excellens. Forskning kräver mångfald för att blomstra och för att kunna vara samhället till gagn, inte enfald.