Universitetsvärlden skakas just nu i sina grundvalar (läs här, och här). På kort tid händer mycket, och det kommer att få återverkningar. Ingen som helst tvekan om det. Ifall konsekvenserna blir positiva eller negativa återstår att se. Bara för att magkänslan säger att det är av ondo det som sker, betyder inte att det måste vara så. Bara för att det är oroligt nu och för att förändringspressen är hård betyder inte att det inte kan bli bra i slutändan. Och att gnälla och sätta sig på tvären, av princip, leder inte till något annat än låsning och polariseringar mellan olika fraktioner i processen.
Det gnälls emellertid väldigt mycket. Och det formuleras konspirationsteorier. Syndabockar utses. Ondskans boningar identifieras. Fiender formuleras. Mycket energi går åt till detta, vilket tar energi och fokus från kärnverksamheten. Inget konstigt med det. Så agerar människor i kris, och har så gjort sedan urminnes tider. Mot bättre vetande blir det så när man utsätts för yttre hot. Då sluter man sig, bygger murar och konsoliderar sig inom gruppen.
Finns inget som främjar gemenskap som en yttre fiende. Och det är ju bra. Gemenskap och solidaritet alltså. Det vill alla känna och vara en del av. Tyvärr plockar yttre hot även fram det sämsta hos människor. Den som inte riktigt passar in i gemenskapen uppfattas lätt som ett hot mot gemenskapen, och solidariteten snävas in ytterligare. Den som uppfattas som annorlunda i gruppen som hotas utsätts för påtryckningar och avkrävs svar på den underliggande frågan: är du med oss, eller mot? Vad svaret blir är i ett sådant läge inte så viktigt. Gruppens beslut är inte rationellt och bygger inte på någon empiri. Skuldfrågan är avgjord på förhand, och föregås sällan av överläggningar. Affektion styr, gruppdynamiken verkar utan ord.
Hanteringen av det yttre hotet ser olika ut på olika ställen i den akademiska världen, och på olika nivåer. Gemenskaper konsolideras, allianser skapas, och syndabockar utses över hela linjen. Universitetsledningar, fakulteter, ämnen, institutioner, avdelningar och grupper. Alla inblandade påverkas. Och den som tydligast lastas med skuld, ondskans själva epicentrum, är utbildningsminister Jan Björklund. Han har makt, ingen tvekan om det. Och han vill förändring. Han gör vad han kan för att skaka om och ingjuta krismedvetande bland akademiker.
Genom att utse Jan Björklund till boven (och här inser jag att det är så tänkt tidigare), och genom att ägna en massa tid och energi åt att förfasa sig, försvara sig, formera sig och åt fraternisering. Genom att möta hotet med reflexmässigt försvar av det rådande. Genom att klaga och söka syndabockar. Genom att agera så ger man den man ogillar tolkningsföreträdet. Motståndet mot Björklund, så som det just nu tar sig uttryck inom akademin och högre utbildning, leder till att utbildningministerns agenda genomförs utan att han behöver lägga två fingrar i kors. Med ledning av agerandet får han vatten på sin kvarn, och vi som vill se en annan utveckling, ett annat samhälle tvingas se på när akademin trasas sönder och allt gammalt slås i bitar.
Om man verkligen tror på sina kunskapers nytta och användbarhet, varför ägnar inte fler sin tid och sin energi åt att föra ut budskapet, medan tid finns (som här)? Varför ägnas all kraft åt att bekämpa hotet och bevara det rådande? Förändring behöver inte alltid vara av onåd. Vi lever i en demokrati. Det vill ingen ändra på. Idag är det Björklund som har ansvaret. Det är han som bestämmer och som stakar ut riktningen. Hans vilja är inte lag, men den väger tungt. Allt är i sin ordning. Att rikta vreden mot honom som person och agera uteslutande mot honom, är dock inte i sin ordning. Det är kontraproduktiv, oavsett om det är en naturlig reaktion som går att förklara psykologiskt.
Ett mer konstruktivt sätt att agera kunde vara att söka dialog, att bejaka förändring och kämpa för att beslutsunderlaget är korrekt och processen transparent. Alla som lever i Sverige vill väl landet väl, får man anta. Måste man utgå från. Även det gäller på samtliga skalnivåer. Finns det evidens för att mobbing och klagande på överordnade leder till något positivt? Nej, tvärt om visar all forskning att det beteendet är förödande för alla. Vi lever i den värld vi lever i och har att förhålla oss till rådande förutsättningar. På gott och på ont. Klaga inte, sluta lipa och gör vad som går av det som finns. Tillsammans skapar vi samhället, i såväl med som motgång.
Björklund har tokfel och det han vill hotar att slå sönder många års arbete och föröda många människors slitsamma insatser. Lår mig vara tydlig med var jag står i frågan. Jag tror inte att den väg han stakat ut är den rätta, allt jag vet och tror på pekar på att han har fel. Men det han som bestämmer, han som har ansvaret. Jag är statligt anställd och har att anpassa mig. Jag måste emellertid inte hålla med. Tvärt om har jag ett ansvar att följa den kunskap jag samlat på mig genom åren. För jag bryr mig också om, mitt ämne, min högskola, VG-regionen, Sverige, Europa, Världen. Det är här jag bor och verkar, och det är här mina barn och barn-barn skall leva vidare efter mig.
Hur ska man göra då? Ett lite mer konstruktivt sätt att agera, än att hålla för öronen och göra som man alltid gjort, så länge det går, skulle kunna vara att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Att anpassa sig efter och lära känna makten, för att kunna kanalisera kraften som emanerar från utbildningsdepartementet. Akademin och de regionala högskolorna är under press. Mycken kraft och energi riktas mot oss, men det ger oss också möjlighet att omdirigera kraften. Stoppa den går inte, men att följsamt anpassa sig och ändå leda den så rätt det går utifrån vad vi vet och vill. Det är fullt möjligt. Det är alltid att föredra framför konfrontation och förändringsobenägenhet.
Världen och samhället blir till i processer av tillblivelse. Alltid. Och det går aldrig exakt som jag vill. Så är det överallt, alltid. Lika bra då att följa med och ta vara på möjligheterna till påverkan, förändring. Det finns alltid möjligheter. Finns alltid något man kan göra. Det är enda vägen, den enda konstruktiva sättet att agera. Om man verkligen bryr sig om det man tror på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar