söndag 29 april 2012

Masonit och mattematik

Mina första tio år på jorden, 1965 - 1975, är en intressant period i Sveriges historia. Ett slags guldålder. Rekordår, miljonprogram, optimism och en en utbredd tro på framtiden. Det var i den andan jag påbörjade mitt liv. Det var vad jag fick med mig. Min föräldrageneration gjorde upp med det gamla, rensade ut och skapade nytt. Uppåt, utåt, framåt. Vi kan, vi vill, vi ska. Allt är möjligt.

Allt det där vände runt 1975. Det märker man när man betraktar tidsperioden i backspegeln. Min introduktion på arbetsmarknaden sammanföll med en historisk lågkonjunktur. Då hade föräldragenerationen övergett sina kollektiva ideal och börjat förverkliga sig själva. Inflationen hade gröpt ur villalånen och sparpengarna hade placerats på börsen. Intresset riktades från arbete till avkastning på kapital. Från basen, till toppen. Framgångarna under rekordåren steg 40-taliserna bokstavligen åt huvudet.

Grova generaliseringar, så klart. Jag vet att jag målar med mycket bred pensel. Ibland måste man göra det, för att se den stora bilden. Och den behöver man för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är problemet, vad man kan göra och vad man har att förhålla sig till i arbetet med att förstå. Sanningen om vad som hände egentligen, och varför det som hände, hände. Den når man aldrig. Därför är det meningslöst att leta fel och brister i en generell historieskrivning. Är den generell så är den!

Vad vill jag säga med detta? Alldeles för mycket märker jag. Måste fokusera. Men åren strax före och strax efter 1970 intresserar mig. Sätter igång fantasin och ger upphov till många tankar. Inte bara för att jag växte upp då. Intresset handlar inte om nostalgi. Det var inte bättre då. Bara intressant. Det moderna projektet stod på topp där och då, och Sverige fanns på världskartan. Den tekniska utvecklingen hade kommit långt, ekonomin var stark, kulturen blomstrade och arbetet med jämställdhet på en rad områden var intensivt. Det som intresserar mig är mekanismerna som låg bakom. Hur och varför fungerade det? Vilka var aktörerna i processen? Och vad är skillnaden mellan då och nu? Den typen av frågor upptar mycket av min tid.

Genetiskt har inget hänt. Tekniskt har det hänt att utvecklingen tog en snabb vändning från mekanik till informatik, vilket Facit är en plågsam illustration av. Ekonomin genomgick en liknande förvandling i och med att guldmyntfoten övergavs. Kulturen, som är det kitt som håller samhället samman påverkades så klart av förändringarna. Och om vi kopplar detta tillbaka till människan som genom att vara just människa skapar kultur, finns det en poäng med att lägga märke till förskjutningen.

Samhället som skapades under rekordåren var mekaniskt, och trögrörligt. Framsteg krävde tekniska lösningar, och ekonomin var bunden till materia. På kort tid öppnade sig en rad möjligheter vilket gjorde att fantasin fick större genomslag. Virtualiseringen av både tekniken och ekonomin är den största skillnaden mellan nu och då. Världen, människornas värld, är härigenom förändrad i grunden. Det enda som håller oss kvar är det faktum att vi genetiskt är dem samma nu som då.

Förr fick man slita i sitt anletes svett för att kunna realisera sina drömmar, idag krävs bara fantasi och en dator. Återigen, om man målar med bred pensel. Tänker på det när jag läser i pappersupplagan av dagens SvD om Masonit. Läser om masoniten som "symbol för 1900-talets framstegsoptimism." Och om att den sista fabriken för tillverkning av materialet nu skeppas till Thailand. Ser ett mönster. Mekanik och tillverkning flyttas från Sverige, till andra länder. Och det som bevaras är virtualitet. Tillverkningsindustrin kräver en typ av insatser som är svåra att motivera människor att utföra. Det driver upp lönerna, och eftersom ekonomin är central tvingas fabriker bort till platser där människor är beredda att arbeta för lägre lön.

Nostalgisk är lätt att bli, men det dagens förutsättningar och problem är radikalt annorlunda, vilket utvecklingen inom högre utbildning visar, tydligt. Världen har förändrats, i grunden. Mina barn växer upp i en helt annan tid med helt annorlunda förutsättningar. Det talas alldeles för lite om den här typen av frågor. Detaljer är vad som talas om och debatteras kring, i politiken, akademin och samhället. Det är så som kunskap definieras, så det är helt följdriktigt. Men det finns andra sätt att se på både kunskap och världen. Ovanstående tankar är ett exempel på saker som jag anser borde uppmärksammas mer.

Igår intervjuades Ingvar Karlsson, och idag skriver SvD om Stefan Löfven. Nostalgi tänker jag. Socialdemokraterna drömmer om en tid som flytt och riskerar att bygga sin politik på premisser som inte längre gäller, men som landar väl i människors medvetande. Det är också vad som krävs för att vinna valet, att tankarna landar väl i folks medvetande. Nostalgin riskerar att spela oss alla ett spratt. Det går inte att återskapa rekordåren. Idag är förutsättningarna radikalt annorlunda. Visst förstår jag att man vet detta, men hur vet man, vad vet man och hur använder man kunskapen? Det är det centrala! Och jag ser inga tecken på att man intresserar sig för den stora bilden. Tyvärr.

Svenska nior allt sämre på matte, står det också i SvD idag. Allt hänger ihop. Detaljerna utgör själva förutsättningen för helheten, men helheten lever sitt eget liv och ger upphov till egna konsekvenser. Det är vad denna bloggpost handlar om och vill visa. Att svenska ungdomar inte klarar matten har varken med pedagogik eller genetik att göra. Kultur är vad det handlar om. Det som finns mellan materia, teknologi och tankar samt virtualitet. Kultur är resultatet och konsekvensen av helheten som byggt upp. Och den kultur som dagens ungdomar växer upp i är radikalt annorlunda än den kultur jag växte upp i. Problemet med bristande insikter i mattematiken kan inte isoleras till skolan, det är en konsekvens av samhället.

Mattematikkunskaper kan inte beställas fram, är ingen produkt. Kunskaper uppstår ur viljan att veta. Och viljan att veta kommer underifrån och är alltid relaterad till det sammanhang som den som skall lära lever i. Det moderna projektet vilade tungt på mattematisk grund. Ingenjören var sinnebilden för framgång. Elevernas drömmar sammanföll, där och då, med det som drev välstånd. Idag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Ungdomar idag drömmer om helt andra saker. Klart att man inte ägnar mattematiken den uppmärksamhet som den kräver, och klart att kunskaperna då minskar, generellt. Allt hänger samman. Det går inte att isolera ett problem och lösa det separat.

Kultur är viktigt på det sättet. Där skapas drömmarna som samhället bärs fram på och av. Idag drömmer politiker och makthavare om en tid som flytt, och ungdomarna om en tid som ännu inte är. Bilderna konkurrerar med varandra. Samhällsmaskineriet gnisslar betänkligt. Det är problemet som måste lösas, om vi vill se och uppleva en ny guldålder, nya rekordår. Förståelse för kulturens dynamik är ett viktigt verktyg i det arbetet.

Inga kommentarer: