Insåg i början av veckan att jag jobbat 167 timmar över den här terminen. Inte konstigt att det känns som tiden aldrig räcker till. Inte konstigt att jag bara fått ytterst få dagar hemma, i lugn och ro. Inte konstigt att tankarna aldrig riktigt kunnat landa och utvecklas. Jag klagar inte. Konstaterar bara. Det är så det blir när effektivitetens kvastar sopar. Vi som befinner oss längst ut i den akademiska organisationen och som dessutom verkar inom ett ämne som hänger på repet. Vi måste se om värt hus. Vi måste själva se till att visa vad vi kan, att vi vill och att vi är beredda att kämpa. Ingen gör det åt oss. Och, visst, detta är jag så klart inte ensam om. I relation till alla dem som sliter i vården, skolan och som hoppar mellan uppdrag i bemanningsbranschen är jag grymt privilegierad. Ställer man min situation i relation till hur majoriteten av Sveriges befolkning har det är jag lyckligt lottad och kan inte klaga.
Våren har varit spännande. Jag har fått göra mycket som gett mer än det tagit i form av tid och möda. Utmaningarna har varit stora och utvecklande. Jag är tacksam för detta, även om jag nu är trött och behöver semester. Men hur tacksam jag än är kan jag inte låta bli att reflektera över vilket resursslöseri det är att utsätta en etablerad forskare och lärare för det jag och många andra kulturvetare tvingas genomgå i dessa dagar. Jag menar, att även om jag har närmare en halv miljon i studieskulder, så har staten, det allmänna, ändå satsat långt, långt mer för att jag skall kunna titulera mig docent i Etnologi. Att köra mig i botten genom att pressa mig till det yttersta både mentalt och fysiskt, det riskerar att kosta samhället ännu mer. En vecka på kardiologen, det är bara en föraning av vad som kan komma. Och det går inte att rationalisera bort den typen av kostnader med mindre än att man omdefinierar begreppet människa och utmanar överenskommelsen om mänskliga rättigheter. Det tror jag inte Sverige vill. Vägrar tro det.
Vore det inte bättre att jag får göra det jag är bra på, inom förhandlade och rimliga gränser? Vore det inte bättre att jag får undervisa, forska och bidra till samhället med kompetenserna och kunskaperna som jag skaffat mig på statens bekostnad och goda minne? Jag talar i egen sak här, så klart, men jag kan inte se att det är samhällsekonomiskt försvarbart att utsätta mig för det jag utsätts för just nu. Finge jag bara lite andrum skulle jag kunna ge mångfald igen, och gjorde jag inte det har jag inga problem att acceptera att jag blir arbetslös. Men jag kan, jag vill och jag är beredd att underkasta mig en hel del för att få, bidra till samhällsbygget. Det enda jag behöver är lite andrum, lite förståelse och tillit.
Tankarna på detta kommer upp här, på Ferd. Garströms Konditori, i Lidköping. Väntar på tåget hem, till helg och vila. Sitter här, med en kopp kaffe och ett pariserbröd, och smälter intrycken från seminariet jag varit på. Seminariet var tvärvetenskapligt och handlade om forskning och utvecklingsarbete kring Vänern. Och jag kände mig mycket väl mottagen som kulturvetare. Flera tankar väcktes, och jag ser att det jag kan och är intresserad av betyder något. Om jag bara fick lite mer tid. Lite mer marginaler, skulle jag kunna göra väldigt mycket mer.
Humanistisk kompetens behövs! Alla vet det, egentligen. Det är bara det att kunskapen som humanister har inte passar in i den uppgjorda, vederbörligt kontrollerade och allmänt accepterade mallen för hur kunskap ska se ut. Frågan vi därför måste ställa oss, som samhälle, är; Ska vi utgå från kartan och våra modeller för hur det kan och borde vara, eller ska vi utgå från och anpassa oss efter verkligheten i hela sin vidd och komplexitet?
Jag vet vad jag svarar, vad svarar du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar