Fiktion eller verklighet? Nej, fiktion ÄR verklighet

Den pågående rättegången i Oslo går inte riktigt att värja sig från. Jag oroades innan för att den skulle utvecklas till ett rent spektakel, men det har den som tur är inte riktigt blivit. Det finns trots allt en värdighet i rättssalen, från alla inblandades håll. Just därför blir det samtidigt lätt absurt, och det får mig att tänka på vad det som sker står för och säger om kulturen. Inte om kulturen här och nu, i bestämd form, utan mer om kultur i allmänhet. Reflektionen som följer handlar om verkligheten, uppfattad och förstådd med hjälp av kulturvetenskapliga verktyg.

Utgångspunkten för reflektionen är den artikel som är införd i SvD idag, i kulturdelen. Titeln är: Tunn linje mellan fiktion och verklighet (av Tobias Brandel). Men artikeln handlar om att det egentligen inte finns någon gräns mellan fakta och fiktion. Sanningen är ett slags representation, en fiktiv bild av människors uppfattning. Bara genom att leva i och engagera sig fullt ut i samhällets och världens blivande når man sanningen. Eller, snarare, man når den inte, den blir till i handling. Sanning är ett verb, inte ett substantiv.

Vad händer om man ser på det som sker i rättssalen, utifrån en sådan syn på verkligheten? Vad händer med rättegången och det som sägs där, med juridiken, om man utgår från att vad det handlar om är ett sökande efter kontroll? Det som hände där på ön förra sommaren skakade Norge i sina grundvalar. Kaos blev resultatet, och nu kämpar man förtvivlat för att uppnå kontroll. Och strävan efter kontroll är inte väsensskild från begäret efter sanning. Båda uttrycken är samma andas barn, två sidor av samma sak.

Sanning, eller begäret efter sanning, är en strävan efter kontroll. Viljan till makt handlar i högsta grad om sanning. Den som är i sanningen har makt, och det har ganska lite med kunskap att skaffa. Idag lever vi i ett samhälle där forskningen, för att bli världsledande, har tvingats till allt tydligare fragmentering och allt större differentiering. Det gör att graden av konsensus inom akademin och samhället utarmas och leder till att snart sagt alla kan hitta en studie som ger stöd åt just min åsikt. Det är inte olyckligt, det är tragiskt och hotar hela vår värld. Det gör att kunskapen sätts ur spel, och vi blir alla som rön för vinden inför maktens nakna verkan.

Det finns ingen gräns mellan fiktion och verklighet. Det är sanningen om världen, om människornas värld. Det existerar inget sådant som dels representationer av verkligheten, dels ren verklighet. Det enda som finns är görande av verklighet, och det är en kollektiv aktivitet som utförs av en mycket lång rad olika aktörer: människor, bilder, film, böcker, teknologi, tankar, materia och så vidare. Verkligheten är en, odelbar och den har bara en insida. Allt och alla delar samma verklighet, och allt som sägs, tänks och görs där påverkar blivandets riktning.

Så, hur kan detta användas för att förstå den rättegång som just nu stjäl uppmärksamheten från barnen som dör i AIDS i Afrika, diktatorers övervakning av och våld mot medborgare, vidriga arbetsförhållanden i export processing zones i Asien? Hur kan man se på verklighet och fiktion i rättegången? Brandel skriver i sin artikel att,

den mest uppenbara dramaturgin – skyldig eller oskyldig, fällas eller frias – är inte aktuell i Breivikrättegången. Han erkänner gärningarna men ser sig som moraliskt oskyldig. Därmed hamnar fokus istället på personen Breivik. Hur vidriga saker kommer han att slänga ur sig? Vilka tecken på Ondskan går att se i hans ansikte? Kommer han att visa empati för offren? Vid vilken punkt kommer vi i hans ögon se att han förstått vad han gjort?

Sanningen är ondska bara finns i betraktarens ögon. Han är inte ond, vad vi har att göra med är en individ som utfört och erkänt handlingar som uppfattas som vidriga. Ondska är meningslöst att tala om i sammanhanget. Viljan att, strävan eller begäret efter att klassa honom som ond är bara ett sätt att få kontroll över det som skett. Kaos ligger hela tiden och lurar i vassen, och kan man bara se och definiera ondska då kan man återskapa illusionen av ordning i världen. Och just eftersom det inte finns någon ordning i världen, bara blivande, blir rättegången ett led i strävan efter makt och kontroll. Han vet vad han har gjort, han kommer inte att visa ånger. Det är helt klart skrämmande, men inget konstigt i sig. Detta är inte första gången i världshistorien människan har visat sig kapabel att döda. I USA görs det av staten, regelbundet, som ett led i deras strävan efter kontroll och sanning. Det är inte irrationell ondska det handlar om, det är logik och stringens. 

–Vi lever i en tid som är extremt ointresserad av samhället och istället fokuserar på individen och talar i termer av ont och gott. Vi har nästan gått tillbaka till ett bibliskt sätt att se på saken. Då blir huvudfrågan vem Breivik är, den onda människan, istället för att se hans handling i ett samhälleligt och historiskt perspektiv. Vad var det som gjorde att han kände tillräckligt mycket kraft och luft under vingarna för att kunna genomföra det, säger Mia Törnqvist, dramatiker och lektor i dramaturgi på Stockholms dramatiska högskola.

Här är man inne på viktiga aspekter. Vad är det i samhället, i den kontext vi skapar tillsammans, i vardagen, som gör att denna typ av dåd blir möjliga. Ingen människa är en ö, allt sker i sammanhang. Hur gräsliga handlingar som än utförs görs de aldrig isolerat, det handlar alltid om ett samspel mellan olika aspekter. Som sagt, inget har en enda yttersta orsak, allt blir till i och genom interaktion och därför går det aldrig att definiera något med större precision än: Fler än en, men färre än många. Det finns inga isolerade individer, bara olika människor och människa blir man i samspel, genom socialisation. Intresset riktas mot individen, men det säger bara något om hur vi människor ser på oss själva och den värld vi lever i. Det säger inget om verkligheten i sig. Poängen är dock att verkligheten till stor del skapas i och genom vårt kollektiva sätt att se på och definiera den. Rättegången är ingen spegling av världen, den är en del av världens och samhällets blivande.

Medierapporteringen de första dagarna har mycket riktigt fokuserat på Breiviks väsen, där reportrar försökt tyda hans ansiktsuttryck och beteende. ”Breiviks tårar föll inte för de 77 offren” löd rubriken i tidningen du nu läser efter första rättegångsdagen.

Så skapas bilden av en ensam galning, men det är inte så det fungerar. Det är en efterhandskonstruktion. Först händer något, sedan förklaras det, i ljuset av vår idealiserade bild av verkligheten, världen, samhället och människan. Monster är vad vi gör till monster, det är ingen individuell egenskap. För den åtalade finns ingen väg tillbaka in i samhällsgemenskapen. Han är för evigt dömd till ett utanförskap, det är viktigt att ha i åminnelse. Detta vet han, och det påverkar hans agerande. Han är en rationell individ, som du och jag. Det är bara det att han tänker annorlunda, och är beredd att handla i enlighet med sin syn på världen. Att klassa honom som galen, ond och avskyvärd är att blunda för verkligheten. Som sagt, det som är det viktiga är inte han och hans tankar, utan det sammanhang varifrån han kommer. Och det skapas delvis i och genom mediernas rapportering.

Breivik själv förefaller högst medveten om dramaturgins betydelse. Han utförde sina terrordåd just för att skapa en plattform för att nå ut med sitt politiska budskap om mångkulturalismens förkastlighet och utlösa ett europeiskt krig mot muslimerna.

Här visar sig kulturens tveeggade vapen. Begäret efter sanning och kontroll leder till att han får ut sitt budskap, vilket gör att det hålls vid liv. Detta är vad den åtalade har vetat hela tiden, detta är vad han har räknat med. Detta är precis vad han vill. Vem är det som styr egentligen? Och vilka blir konsekvenserna, det är pudelns kärna. Det är frågorna vi borde ställa, istället för är det sant eller inte? Världen blir till i handling, och det som vet hur det fungerar får makt.

Det finns ingen väg ut ur detta. Det finns bara en enda verklighet, och det utspelar sig mitt framför ögon på oss och vi är alla med om att frambringa den. Det finns ingen fiktion å ena sidan och fakta å andra, bara tillblivelse. Kollektiv tillblivelse.

Jag får känslan av att det handlar lika mycket om att fiktionalisera sitt eget liv och om att en narcissistisk person vill få ut sin persona över världen, som om den smutsiga ideologi han vill sprida, säger Mattias Andersson.

Medierna i kombination med mänsklighetens kollektiva sökande efter sanning och strävan efter kontroll gör allt detta möjligt. Betänk att de stora mediebolagen tjänar pengar på dels det som hände, dels vår vilja att veta. Konsekvensen av allt är att vi skapar, omskapar och förändrar verkligheten. Vi gör detta med öppna ögon, men vi ser det sällan.

Kulturvetenskapens nytta handlar om att det är ett ämne där man skapar verktyg att se med hjälp av. Eller det är i alla fall så som jag ser på min egen verksamhet som kulturvetare. Jag vill förstå, inte veta vad som är sant eller osant. Jag vill inte få rätt, jag vill vara med och bygga en bättre och mer hållbar värld. Och min forskning visar att synen på sanning och det utbredda begäret efter kontroll i samhället inte leder i den riktningen.