söndag 22 april 2012

Apologi för Lalehs storhet!

Lalehs konsert lever vidare. Minnet av upplevelser hakar i, finns kvar och pockar på uppmärksamhet. Hennes sätt att bara vara på scen. Hennes kontakt med publiken, som aldrig kändes sökt. Hon bara var. Professionell, så klart, men inte koreograferad. Välplanerat, absolut, men ändå med utrymme för improvisation. Innerligt, men kraftfullt. Vackert!

Uppfattar Laleh som kompromisslös, i sin öppenhet för impulser utifrån. Just där gläntade hon på dörren till sin storhet. Ensam på scen, med sitt piano, när hon och talade om hur hon började spela. När hon berättade om hur hon lekte med tangenterna. Lyssnade på instrumentet, lärde känna dess ljud, dess möjligheter och hur hon gav sig ut på upptäcktsfärd längs tangenterna. Där blixtrade det till. Där fick vi som var där en inblick i hennes genialitet. Laleh berättade om hur hon började spela låtar. Hur hon först försökte efterlikna, men sedan glömde originaltext och musik. Hon berättade att hon fortsatte spela och sjunga. Hur hon gjorde något konstruktivt av resultatet.

Det är vad som skiljer stora artister från vanliga artister. En vanlig artist lever upp till förväntningarna. En vanlig artist ger oss det vi vill ha. När en vanlig artist spelar på scen är det proffsigt, det följer manus och det blir aldrig fel. En stor artist däremot gör så mycket mer. En stor artist tar sin utgångspunkt i manus. Börjar med att ge publiken vad den vill ha, känner igen och har betalat för. Sedan växer det därifrån, på ett för alla inblandade, oväntat sätt. En stor artist går upp på scen och bygger vidare utifrån rådande förutsättningar. En missad ton är inget problem, det är en möjlighet.

En stor artist använder och interagerar med publiken. Tillsammans med en stor artist känner sig publiken delaktig, inkluderad och viktig. En stor artist upptäcker och utnyttjar alla möjligheter som dyker upp, när och där de dyker upp. Laleh är en stor artist. Ingen tvekan om det. Forskning visar att intelligens främjar karriären. Laleh är intelligent. Say no more!

Hon har dessutom bara börjat sin bana. Hon känner sig fortfarande lite försiktigt för. Trevar och letar sig fram. Laleh leker. Det känns så. Kanske hon hittar något annat som leder till att hon slutar spela in skivor och uppträda. Kanske. I så fall får vi vara tacksamma, vi som fick vara med, som fick uppleva det hon hade att förmedla. Men jag tror inte det. Jag är som sagt övertygad om att Laleh bara har gläntat på dörren till något stort. Hon har potential att växa, mycket och länge.

Tack Laleh!

1 kommentar:

Oskar sa...

Bra recension! Håller med om att det var jättefint, särskilt bjurö klubb och snö!