Rättegången i Oslo (läser här, här) väcker många frågor. Hur bevisar man en intention? Hur klargör man, och är det överhuvudtaget intressant, varför en handling utförs? Intresset för och sökandet efter motiv, för att kunna avgöra värdet av en handling ser jag som ett uttryck för samhällets och människans underliggande begär efter sanning. Varför är vi så lite intresserade av konsekvenserna, det som går att iaktta? Ofta är det som man ser det som skett som en formalitet, och bara vill veta varför. Varför gjorde han det? Sanningen är att väldigt lite av det som sker i världen sker på det sätt som det var tänkt. Att lägga tid och resurser på att försöka bevisa vilka intentioner som låg bakom en handling, det är inte bara dåligt hushållande med resurser. Det går dessutom på tvärs mot allt vi vet om samhällets och världens blivande. Kan inte låta bli att tänka på det, istället för på den åtalade som bara fyller mig med vemod.
Vid varje givet tillfälle är det mer som sker på grund av affekt och slumpens inverkan än som sker på grund av rationella överväganden. Att det som sker, i efterhand, förklaras rationellt ändrar inget. Efterrationaliseringarna är vad som skapar illusionen av att världen, samhället, kultur eller livet skulle vara rationellt ordnad. Den mänskliga hjärnans förmåga att se mönster spelar mänskligheten många spratt. Det är ur denna mänskligt universella egenskap som begäret efter sanning hämtar kraft.
Om en handling är ond eller god är just ett sådant exempel på efterrationalisering. Och det faktum att vi låter påföljden i en rättegång regleras av graden av ondska som anses ligga bakom handlingarna är på samma sätt ett exempel på rationalitetens förmåga att spela mänskligheten ett spratt. För hur bestämmer man det när ingen är ont eller gott per se? Det går inte. Det är omöjligt.
Alldeles för mycket tid ägnas härigenom åt kartan, och för lite åt den levda verkligheten. Var till exempel på ett seminarium på högskolan igår (bara för att visa att detta är något som genomsyrar allt) och lyssnade då med växande fascination till ett samtal mellan två forskare som båda uteslutande utgick från och hänvisade till olika vetenskapliga undersökningar i samtalet om det problem i närområdet som diskussionen egentligen handlade om. Vetenskapen bygger upp ett slags bank av vetande som mänskligheten kan använda som karta för att förstå sin vardag, samhällets levda verklighet, men allt för ofta fastnar man i olika tolkningar av kartan. Det är olyckligt, för det fjärmar oss allt mer från den levda verkligheten. Det är ett annat exempel på den typ av spratt som rationaliteten spelar oss människor, hela tiden.
Vad är ett samhälle, egentligen? Det är en fråga som reflekteras kring i alldeles för liten utsträckning. Tänker på det också när jag tar del av rapporterna från rättegången. På kontrasten mellan min bild av samhället och den åtalades. Han (och tyvärr många med honom, på olika sätt) drömmer om ett rent samhälle. En homogen kultur. Det är en tankemodell som varken är ond eller god. Tanken kan leda till negativa och djupt tragiska konsekvenser, men tanken i sig är varken ond eller god. Vill vi förstå hur det kunde bli som det blev får vi inte ducka från den insikten. Strävan efter renhet, homogenitet, överblickbarhet och förutsägbarhet, kontroll är samma andas barn som akademins strävan efter sanning i bestämd form singularis, vilket premieras med Nobelpris. Sanning och renhet i absoluta termer är saker som bara går att uppnå i teorin. Och bara på kartan går det att upprätthålla strikta gränser och sträva efter kulturell homogenitet.
Var går gränsen för kultur, för samhället? Det är fråga som ständigt poppar upp och som är svår att värja sig från. Faktum är att det inte finns någon gräns, ingen absolut barriär, mellan inne och ute. Att den illusionen lever vidare är ytterligare ett exempel på ett slags efterrationalisering. Tron på att det går att upprätthålla Sveriges gräns, övertygelsen om att det går att säga med säkerhet vem som är berättigad till skydd och stöd och vem som inte är det, är just en tro. Det är en stark och utbredd tro. En tro som hela det moderna samhällsbygget vilar på. Men om det inte finns någon sådan gräns? Det är en omöjlighet, ett spratt som vår förmåga till rationalitet spelar oss. Vad får det för konsekvenser för arbetslöshetspolitiken, och för invandringspolitiken, att vi tror på den typen av gräns? Det är en viktig fråga att reflektera över.
Tänk om vi kunde ta detta unika tillfälle i akt för att resonera kring den typen av frågor istället för att grotta ner oss kollektivt i kvasifrågan om motiven för mordet på ungdomarna i Norge. Att ägna mer tid och kraft åt att ta den typen av frågor på allvar vore att ge mening åt deras död. Det vore att göra något konstruktivt av konsekvenserna, det som faktiskt hände i Norge förra sommaren. Istället för att dividera om vilken karta som är den bästa eller exakt hur onda handlingarna var, egentligen eller vilket motiv som faktiskt låg bakom dådet.
Byter ämne för att inte fasta i affekt och för att vidga problemet och relatera det till något lite mer jordnära. Anders Borg presenterade en vårbudget utan innehåll igår (se här, och här). Samma tankemodell ligger bakom, samma strävan efter att upprätthålla teoretiskt abstrakta gränser i praktiken. Allt hänger ihop. Betänk att Sverige blir till i vardagen, i och genom ständiga förhandlingar mellan en lång rad aktörer spridda över hela jorden. Interaktion är vad som skapar ett land. Gränsen som bestämmer vad som är insida och utsida ifråga om Sverige finns bara i teorin, i huvudet på alla som tänker Sverige, på kartan. Sverige är en konstruktion, en högst verklig sådan, som ger upphov till konkreta och påtagliga konsekvenser. Upprätthållandet av illusionen om att Sverige finns och att det är möjligt att veta vem som är berättigad till medborgarskap (och alla förmåner som följer med detta) och vem som inte är det (och som enligt samma logik förvägras samma rättigheter) är inte väsensskild från tanken om en homogen kultur. Debatten om vårbudegeten skulle kunna handla om det, men den handlar istället om kartan om tankekonstruktionen istället för konsekvenserna.
Alla människor som är spridda över jorden och som rent konkret bidrar till Sveriges välstånd, i gruvor i Sydamerika, på oljefält i Nigeria, barnarbetarna i Kina eller arbetare i olika EPZ i Afrika och Asien, alla som lever i låglöneländer och som genom att underkasta sig omaket att arbeta och utföra tjänster som Sveriges medborgare inte vill eller anser sig behöva utföra, men som ändå är en förutsättning för vårt välstånd. Varför, kan man fråga sig, är det alldeles otänkbart att räkna dem som medborgare? Sett till konsekvenserna är de mer medborgare än den svenske VDn som väljer att skriva sig i Monte Carlo av skatteskäl, fast han bor mer här än där. Förklaringen är att Sverige bara finns i huvudet på människor, och på kartan. Sverige är en konstruktion som bygger på tanken om att kultur kan hållas ren från allt som är oönskat, att ett samhälle har en insida och en utsida, att det finns absoluta gränser som går att upprätthålla.
Samhället blir till som en konsekvens av handlingar, i praktiken, genom att människor lever sina liv, i vardagen. Ständigt. Interaktion, konkreta handlingar utförda av en lång rad aktörer, det är vad som frambringar samhället. Det finns här, och nu. Det är ingen karta. Först när vi förstår det kan arbetet med att bygga en värld för alla, präglad av sann mångfald och reell jämställdhet förverkligas, men bara i handling.
Ren och fri från skuld är ingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar