Idag börjar en rättegång i Norge. Behöver inte skriva vad den handlar om (läser om det här, här och här). Alla vet. Känns som minerad mark. Svårt att skriva om, men just därför viktigt. Har varit inne lite och nosat på juridik i undervisningssammanhang. Rättsfrågor intresserar mig. Vi lever i en rättsstat. Därför kan jag inte låta bli att reflektera över det som sker i Norge i dessa dagar. Dock inte i sak, mitt intresse för frågorna ligger på ett principiellt plan.
Det som komplicerar frågan är alla känslor som dådet väckt, och här tänker jag framförallt på känslorna hos dem som inte drabbats direkt, personligt av dåden. Dels bomben, dels skjutningarna på ön. En massmördare väcker känslor. Alldeles oavsett vilka motiv som anförs. Här var dessutom motiven rasistiskt antimuslimska. Så, med tanke på allt, sammantaget, kan vi redan nu konstatera att även uppgiften att nå ett avslut i rättegången kommer att bli föremål för upprörda känslor.
Känslor hör inte hemma i juridiken. Rättssamhällets fundament är lagens bokstav, inte känslorna som brotten mot lagen väcker. Det är en viktig utgångspunkt att värna. Om känslorna får råda hamnar man lätt i en ond spiral av våld som svar på våld, som svar på våld, som svar på våld. Den vägen leder till samhällets undergång. Därför handlar den aktuella rättegången inte bara om skuldfrågan, otroligt mycket mer står på spel.
Juridikens uppgift är att nå ett avslut som grundar sig i fakta, enligt principen hellre fria än fälla om det råder minsta osäkerhet i skuldfrågan. Och det i sin tur ska hjälpa alla inblandade att gå vidare. Ett mord kan aldrig göras ogjort. Enda sättet för de anhöriga att komma vidare är att acceptera förlusten och bygga ett nytt liv. Logiskt vet vi att det är så det fungerar. Och det är juridikens uppgift att se till att hålla rent för all känsloinblandning. Ett sätt att göra detta på är att inte tala om straff, utan om påföljd. Om jag förstått saken rätt finns inte livstid som påföljd i Norge. Det hedrar landet, för det visar att man tror på människan och på kraften i tanken om att ingen är genuint ond. Handlingar är per definition aldrig onda eller goda. Ondska är resultatet av tolkningarna av handlingarna och dess konsekvenser. Om någon skall betraktas som frihetskrigare eller terrorist bestäms av den kontext som handlingarna tolkas i och genom.
Logiskt vet vi även detta, att ondska är något relativt. Livet är emellertid inte logiskt. Livet är tvärt om fyllt av känslor. Och det dåd som just nu behandlas i Oslo har väckt osedvanligt många och otroligt starka känslor. Rättens uppgift är således delikat, och viktig. Det är rättssamhället som står på spel. Lagen måste gälla även den som står åtalad och den som i det aktuella fallet har erkänt dådet. Lagen är viktigare än alla inblandade parter. Tummar man på den principen är man ute på ett obehagligt sluttande plan. Överger man principen om rättens primat är själva det fundament som allt annat vilar på hotat.
Om det är fel att döda kan det aldrig vara rätt att ta livet av någon. Det betyder inte att man inte kan förstå alla dem som känner hat inför mördaren. Just därför är det viktigt att förstå att rätten är opersonlig. Rättens uppgift är att hålla känslorna stången, för allas skull. Så resonerar man inte i USA. Det är cyniskt, anser jag. För det ger de anhöriga ingen hjälp att komma vidare. År efter år får de våndas av sår som hålls öppna, just eftersom deras röst väger tungt när frågan om påföljd skall avgöras. Man kan fråga sig vad man skall med ett rättssystem till när det ändå är de anhörigas känslor som i slutändan avgör. Staten gör därigenom bara det som individen ändå hade gjort, om hen hade fått välja.
Anhöriga har fått sina liv slagna i spillror. Och jag är fullkomligt övertygad om att om jag själv drabbades av något liknande så skulle jag göra allt som står i min makt för att ge igen. Vad har jag att förlora? Men det kan och får aldrig vara samhällets uppgift att understödja sådana primitiva känslor. Aldrig, det håller jag benhårt på. Vad jag vill göra och kanske gör, är en sak, men juridiken är en annan. Om jag blir en mördare på grund av det jag drabbats av, då måste även jag underkasta mig lagens bokstav. Och mitt liv vore ju ändå förstört, så vad har jag att förlora. Bara så kan ett ett modernt samhälle byggas och upprätthållas. Genom att juridiken hålls fri från känslorna.
Tänker att man borde kunna accentuera detta än tydligare i juridiken. För även om det är ett ideal idag att hålla känslorna utanför så spelar de ändå en viktig roll. Varför skall man annars låta den åtalade i det aktuella fallet få tala om sina motiv under rättegången. Han har ju erkänt?! Varför inte låta rättegången handla om vad som blivit gjort, vem som gjort det. Det borde vara det viktigaste, vad som hände och vem som gjorde vad. Och sedan, när dessa frågor klargjorts enligt konstens alla regler, bör rättegången handla uteslutande om frågan om påföljd.
Låt säga att man är eniga om att ett överlagt mord skall ge 40 år i fängelse. Då är det vad som gäller, oavsett vilka motiv man har eller om man är sjuk eller inte. Om alla vet att det är påföljden för mord kan alla vara trygga i det, och om mordet begåtts av någon som är sjuk då skall denne självklart få vård, men inget säger att man måste bli frisläppt för det. Vem är sjuk och vem är frisk? Att det är en komplicerad fråga som egentligen inte hör hemma i rätten har redan bevisats med all önskvärd tydlighet.
Kanske har man funderat på detta och redan avgjort frågan inom rättsvetenskapen? Kanske finns det logiska luckor i mitt sätt att tänka, men jag menar allvar med vad jag skriver här. Det är så jag ser på rättens uppgift och hur den bäst gynnar samhället. Känslorna måste hållas utanför, och frågor om skuld bör minimeras. Fri vilja är heller inget som bör reglera påföljden, anser jag. En konsekvens, en påföljd, det måste vara den överordnade principen i en sann rättsstat. Skuld är som ondska ett komplext begrepp, och om det förs in i rättsfrågan öppnar det upp för en rad olika strategier att komma undan påföljd. Bättre då att alla vet att om jag är orsak till detta, då får jag den påföljden, oavsett.
Kanske skulle vi då få lägre straff? Vem vet, men det är hur som helst en fråga som borde samtalas mer kring. Kraven på hårdare straff är obehagliga att konfronteras med, och de öppnar dessutom upp för tanken om återinförande av dödsstraff. Det är ingen väg att gå på, om vi vill bygga ett modernt samhälle. Brott är fel, överallt, alltid. Oavsett vem som utför dem. Det är en central princip i mitt tänkande kring rätt och juridik. Vid sidan av tanken om att skuld och definitioner av ondska inte hör hemma i en rättssal.
En rättegång skall handla om påföljd, inget annat. Det är enda sättet att komma vidare, för alla inblandade. Båda sidor skall få möjligheter och resurser att lägga fram sina bevis, och sedan, när det klarlagts vem som gjort vad, skall domen om påföljd fällas omgående. Rätten att överklaga är viktig, men inte hur långt som helst.
Juridikens uppgift är inte att skipa rättvisa, det är att hjälpa människor att komma vidare i livet. Juridik är en flytande regelsamling som upprätthålls i och genom ett slags samtal, inför öppen ridå. Frågan man brottas med är: Vilken är den, för alla, bästa påföljden? Det är i alla fall där jag landar, men jag är som sagt en lekman på juridikens område och tar tacksamt emot synpunkter på innehållet i denna bloggpost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar