Det verkar av rapporteringen från de stora verkstadsbolagen som att man är på väg att återhämta sig (se här, och här), och det handlas tydligen mer igen. Är krisen över? Är vi tillbaka på banan igen? Kan vi köra på som vanligt? Nej, det kan man aldrig. Inget är som vanligt. Inget är sig någonsin, likt. Allt blir till, och till. Allt är nytt. Bara i efterhand kan man se mönster, och lägga märke till att det mesta blev som det brukat bli. Ändå är det ett faktum att inget är sig likt. Att allt ser ut att vara det samma betyder inte att det är så. Och att bara rulla på som vanligt är ingen bra idé, för någon.
Välståndet som byggt upp måste förvaltas. Samhället kan inte gå i konkurs och sedan uppstå som en fågel Phenix. Samhället måste förvaltas och underhållas, och det kostar pengar. På samma sätt måste även arbetarna ges möjlighet till återhämtning och ett drägligt liv. Vårt samhälle utgår från ändliga resurser som det är nu, och för varje år som går minskar tillgången på olja. För varje högkonjunktur blir priserna högre och högre, vilket bara delvis kan mötas med hjälp av effektiviseringar.
Ansvaret för samhället är kollektivt och jag är inte säker på att jag håller med Ingvar Karlsson om att Reinfeldt monterar ner välfärden. Däremot håller jag med honom om att samverkan är en bättre och mer hållbar modell för förvaltning av ett samhälle än konkurrens. Samtidigt menar jag rent allmänt att det är sökandet efter en modell, ett tänkande. Övertygelsen om att det skulle finnas ett, och ett enda, bästa sätt att förvalta allt på.
Näringslivet är inte homogent. Alla företag vill inte, kan inte, ska inte växa och bli världsledande. Vissa företag vill och ska bara gå runt. Alla företag drivs inte av vinstintresse, för många företag är ekonomin bara ett medel för att uppnå andra mål. Ändå finns ett slags tyst överenskommelse om den enda vägens förträfflighet. Vi ser baksidan av detta inom vården. Och även om problemen inom Carema är överdrivna och devis missvisande så visar det som ändå hänt att det finns anledning att reflektera över om det är lämpligt att konkurrensutsätta ALLT. Konkurrens har visat sig vara en lysande innovation och en fantastisk kvalitetsdrivande motor, inom många områden.
Det jag vänder mig mot och är kritisk till är inte företagsuppköpen i sig, effektiviseringsjakten per se, eller privatiseringen av vård och skola som företeelse. Min kritik handlar om något mycket mer genomgripande, den riktar sig mot den underliggande diskursen som gör att den enda vägen framstår som det, den enda vägen. Det är fel, oavsett hur utbrett tänkandet är och hur framgångsrikt det än varit. Det finns inte en väg. Ett hållbart samhälle kan bara byggas genom öppenhet, mångfald och transparens. Läser om detta i en artikel i DN, om Axfood och deras arbete för att främja mångfald. Det har visat sig lönsamt. Utgångspunkterna som nämns i artikeln är överförbara till samhället, och de bygger på liknande tankar som dem jag fört fram här på Flyktlinjer. Det finns inte ett sätt, en väg, och arbetet tar aldrig slut. Hållbarhet kommer underifrån, kan bara byggas nerifrån och upp, även om det krävs ledare som initierar tankarna.
Jag sitter som bekant i styrelsen för Högskolan Väst, som lärarrepresentant. Där möter jag, lär känna och interagerar med, representanter för arbetslivet. Tillsammans arbetar vi för och vill att HV skall blomstra. Det är styrelsens uppgift, att ge stöd åt rektor, i arbetet med att skapa en väl fungerande och högtstående miljö för kunskapsutveckling, lärande och forskning. Många olika kompetenser och erfarenheter möts i styrelsen, och tankar stöts och blöts. Det är inspirerande att vara en del av styrelsen, även om möjligheterna att påverka är relativt små.
Tyvärr är det även där, i högskolestyrelsen, så att strävan efter den enda vägen är stark. Och eftersom representanterna från näringslivet är tunga namn kommer deras tankar och erfarenhet att få större genomslag än andras. Kunskap väger som sagt lätt i förhållande till makt, och akademisk makt kan bara uppnås genom anpassning efter rådande normer. Det gör att miljön ibland känns lite instängd. Jag tvingas lyssna på och vara delaktig i beslut som strider mot allt jag vet. Det är så det är, och jag klagar inte. Konstaterar bara att även HVs (och andra styrelser inom den akademiska världen) följer den enda vägen.
Nyttan med konkurrens och stordriftsfördelarna som finns inom verkstadsindustrin och andra näringar är otvetydigt positiva. Men principerna fungerar inte för att producera kunskap och lärande. Kunskap förlorar på stordrift. Vetenskap hämmas av konkurrens. Det visar både forskning och erfarenhet. Den kunskap som samhället vilar på har vuxit fram inom miljöer där det är högt i tak och där det råder öppenhet. Mindre miljöer med stort utbyte, som jämför sig med varandra och peppas av varandras framgångar, det är vad som genererat mest och bäst kunskap.
Utövare av vetenskap sätter kunskapen främst, och pengarna är ett medel för att kunna arbeta, leva och andras kunskap. Att då försöka införa ett system som hämtar kraft ur och lockar fram människans girighet, det är förödande för resultatet. En högskola skall producera kunskap och innovationer, inte ekonomisk vinst. Det är företagens uppgift att göra pengar på vetenskapens resultat. Därför är Björklunds forsknings- och utbildningspolitik förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Trygghet, transparens och överblickbarhet. Visshet om att vart mitt arbete än tar mig kommer jag att mötas med respekt och förståelse. Som utövare av vetenskap är jag med i det kollektiva arbetet att skapa bättre förutsättningar för människornas liv här på jorden. Och eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden kan ingen veta vilken kunskap som kommer att behövas. Därför måste man främja ett brett spektrum av kunskaper, för att kunna möta alla typer av hot. Det går inte att specialisera, allokera eller konkurrerar. Samhället bygger vi tillsammans, av våra kompetenser.
Kunskap kräver andra förutsättningar och en annan syn på ledarskap än bilproduktion. Mångfald är lönsamt, enkelspårighet leder till sårbarhet oavsett hur framgångsrikt det än är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar