Fotbollstankar II

Fotboll för människor samman. Fotboll väcker känslor, tankar och får saker att hända. Fotboll äger en osedvanlig förmåga till agens. Fotboll är en aktör, en mäktig faktor att räkna med i samhället. Oavsett vad man tycker om sporten lagen, ligorna och allt runt om kring, betyder fotboll något och den påverkar livet, vardagen för väldigt många. Fotboll är med andra ord en guldgruva för alla med intresse för kultur. Inte för att fotboll skulle vara kultur, till skillnad från annan sport, det är inte så jag menar. Jag lägger ingen värdering i detta. Tycker bara att fotboll är intressant, som fenomen och som underlag för analys.

Lovade att skriva mer om fotboll, och det gör jag här. Tänkte när jag började på den förra att det bara skulle bli en post, men under skrivandets gång drog tankarna iväg och jag fick inte plats med allt jag hade i åtanke. Huvudpoängen, det jag vill komma till, fick anstå. Till denna bloggpost, och vem vet, det kanske finns mer att skriva om? Fotbollen har kanske öppnat ett flöde här. En Flyktlinje, med affektiv förmåga. På Facebook, dit jag brukar länka bloggposterna, dök det upp kommentarer. Mina tankar om fotboll väckte andras tankar. Alltid lika intressant att se att man inte är ensam, vilken ingen är. Det mesta har andra varit inne och nosat på. Det finns inga original, bara blivanden, utbyten och samspel. Liksom på fotbollsplanen. Min kollega Martin Hultman till exempel, länkade till en text, som handlar om precis de aspekter av fotbollen som jag tänkte att denna post skulle handla om.

Intressant i sig, att det blir så. Men inte unikt. Världen blir till i och genom variationer på några få teman. Och då vore det konstigare om det dök upp helt unika tankar. Det mesta sker parallellt, och mycket lite som är helt nytt tillförs processen. Sammanträffanden är vanligare än man förmår upptäcka, för att människans förmåga till perception är som den är, på gott och ont. Vi ser dem bara undantagsvis, om och när vi har siktet inställda på dem. Tillsammans skapar vi världen, i och genom handling. Hultman skriver.

Efter tre matcher på plastgräs ska nu Åtvidaberg resa till Listerlandet och rulla boll på växande materia. Visst är det så att det är skillnad. Förra säsongen såg jag hur laget från sockna spelade sönder ett Hammarby vars spelare kom någon hudradel för sent till bollen hela tiden. Tajmningen blir annorlunda och det spel som Thomssons mannar visar upp på konstgräs kan inte rakt av kopieras när de spelar på naturgräs. 

Underlaget som ett slags aktör alltså. Gräset är ingen obetydlig detalj i sammanhanget, det kan i vissa fall spela en avgörande roll. Ett supertrimmat och samspelt lag som har skapats under otaliga timmars nötande på ett underlag kommer att uppträda annorlunda om och när de spelar på ett annat lag. Ju mindre marginalerna blir, desto tightare spelarna är, och ju mer avancerade metoder och spelupplägg man utgår från, desto viktigare blir den här typen av detaljer. Upplevelsen på läktaren eller på sporbaren förändras alltså av om matchen spelas på gräs eller på plast.

Intressant och viktig iakttagelse detta, för det säger något även om samhället om kultur som också blivit tightare. Färre marginaler, snabbare tempo, mer avancerade tekniker och strategier krävs av dagens samhällsmedborgare än gårdagens, på gott och på ont. Och detaljerna, även de mest obetydliga kan få långtgående konsekvenser. Detaljerna kommer alltid att vara fler än vad som går att räkna, och människas perceptiva förmåga har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Alltså kan man aldrig veta allt. Och det är väl just det som gör fotbollen intressant, eller?

Det finns lika många åsikter om lagen och enskilda spelare som det finns experter på fotboll. Överallt finns det människor som gör anspråk på att veta, bäst. Om vilket lag som ska vinna, vem som kommer att spela var och vilken spelare som är världens bästa. Ingen vet dock, även om det är vad man gör anspråk på. Och ingen ställs heller till svars när utfallet blir det motsatta. Det finns visserligen alltid en förklaring till varför laget inte vann, eller varför tränaren valde att sätta Zlatan på bänken. I efterhand klarnar bilden, då vet man plötsligt det man visste redan innan, även om man sagt precis tvärt om. Med facit i hand är det lätt att vara klok. Fotbollen som upplevelse vore dock, trots experternas uppenbara oförmåga till att sia in i framtiden, inte den samma utan experterna. Glenn Strömberg är en del av upplevelsen av en viktig fotbollsmatch. Experterna är också aktörer, vilka likt underlaget man spelar på, påverkar helheten.

Publiken också. Har läst om att Manchester Uniteds hemmamatcher, på Old Trafford, inte upplevs på samma sätt längre, varken av spelarna eller av publiken. Förr var det lagets hängivna supportrar som kom till matcherna. Arenan, laget, fotbollen, förde dem samman. Och eftersom de var lojala, hemmahörande i Manchester och eftersom de delade ursprung, klasstillhörighet och hade gjort likande erfarenheter i livet, kom de att utgöra en omisskännlig enhet. Publiken på Old Trafford - förr alltså, innan laget blev ett företag och en finansiell angelägenhet av betydande mått, innan priserna för biljetterna höjdes till närmast groteska nivåer - sjöng avancerade sånger till lagets ära, som en enda kropp. Känslan för laget och dess kulturella särart ärvdes och traderades över generationer. Idag har tydligen detta förändrats.

Fansen till de klassiska lagen, på de klassiska arenorna har inte råd att gå lika ofta. Kontinuiteten har brutits. Idag är det turister som kommer för att uppleva känslan, som alltså blir en helt annat eftersom det idag är fler turister än lokala fans som går på matcherna. Upplevelsen är kanske fortfarande mäktig och stor, men det som turisterna kommer för att få uppleva och vara en del av finns inte längre. Något annat kommer i istället. Och det påverkar så klart även spelet, upplevelsen av att kliva ut på och agera på planen blir så klart annorlunda. Vaken bättre eller sämre, bara annorlunda. Detaljerna spelar roll, för helheten.

En aktör som är central i sammanhanget men som sällan uppmärksammas, i normalfallet, är domaren. Hen uppehåller sig på planen, påverkar spelet och upplevelsen. Hes agerande kan väcka lika starka känslor som en nätande Zlatan i slutminutrarna. Ska hen blåsa eller inte i straffområdet. På några sekunder ska beslutet tas, och oavsett vilket det blir kommer det att ge upphov till debatt och röra upp känslor. Straff eller inte straff, hands eller inte? Frågan är aldrig given. Ändå är det spelarna som står i fokus, sällan domaren. Hen har en otacksam roll. Hen har inga fans, och det är alltid, alltid, någon som kritiserar honom eller henne.

Fotbollsdomarens vara eller inte vara har diskuterats, och tydligen är det just nu en diskussion om ifall journalisterna skall få intervjua domaren i direkt anslutning till matchen eller inte. Hen skall alltså kanske kunna ställas till svars för sina beslut att blåsa eller inte blåsa. Reaktionerna på domaren och snacket om blåsningen var rättvis eller ej, blottlägger det begär efter sanning som Foucault talar om som ett mänskligt särdrag. Det talas om att man skall införa fler domare, fler kameror, mer övervakning. Allt för att uppnå sanning och rättvisa. Sanningen är emellertid att fotbollen härigenom skulle förändras i grunden. Sanningen är att det inte finns någon rättvisa, bara kamp om bollen, för laget och poängen.

Fotboll är, som Brian Massumi säger en kollektiv tillblivelse, eller egentligen är det han som säger det, texten (som också handlar om fotboll) varifrån nedanstående citat är hämtat från hittade jag på nätet och den är skriven av Margret Meran Trail, som skriver att.

Brian Massumi offers an eloquent description of football in these terms as, essentially, a field of playful variation that is retrospectively captured and contained by rules (Massumi 2002:68-88). In this he presents football as ‘a collective becoming’, a field of ‘emergent relation’, implicated no doubt with the ‘contingent intermixing of elements’ that constitutes play (including the social dramas of the game), but nevertheless ‘logically and ontologically distinct from them’ (Massumi 2002:76-77). Massumi’s description opens the way for thinking about sounding and swarming as themselves generative forces in football’s play, rather than mere consequences of other effects. In this, it is especially important to (and will re-appear in) the discussion that follows.

Det var när jag läste om domarna och de ändrade reglerna som impulsen att skriva om fotboll väcktes, och det var när jag skrev om detta som jag kom att tänka på Massumis bok Parables for the Virtual, där fotboll analyseras som just ett kollektivt blivande. (Se även här, där finns en länk till en längre text, till, om liknade saker).

Det ena ger det andra, och det finns ingen början, inget slut. Bara tillblivelse. Tillsammans skapar vi världen. Tillsammans blir vi, kulturen, fotbollen och allt annat, till. Ständig tillblivelse, processuell interaktion. Det är vad som världen, livet, allt skapas genom.

Fotboll är så mycket mer än 22 spelares kamp om tre poäng, under två gånger 45 minuter. Så mycket mer. Oändligt mycket mer ...