Nästa tisdag, den 17 april, håller jag i ett arrangemang i seminarieserien: Samtal om AIL, på Högskolan Väst. Temat är Arbetsintegrerat lärande, för hållbarhet. Och det är lätt att säga, svårare att genomföra, men just därför oerhört viktigt att samtala om. Titeln Samtal om AIL för seminariet är vald med omsorg. Den som kommer dit för att få svar kommer att bli besviken. Samtal ger inga svar, dess syfte är att skapa och fördjupa förståelse för det samtalet handlar om. Det är en viktig utgångspunkt, inte bara för seminariet. Det är centralt för all kunskapsutveckling, om man frågar mig.
Det samtalas alldeles för lite, och debatteras alldeles för mycket i dagens samhälle. Möjligen beroende på att allt går allt fortare och fortare. Omloppshastigheten för det mesta minskar, och det ställer krav på effektivitet överallt. Inget ont i det. På många områden både kan och behöver man effektivisera, men det kan och får inte bli en universallösning för allt, överallt. Det är den kanske viktigaste insikten jag fått av mina 20 år i akademin. Allt går inte att effektivisera, speciellt inte lärprocesser eller definitionsarbeten rörande komplexa begrepp. Både AIL och Hållbarhet är notoriskt diffusa begrepp, men det är inget problem. Det är fakta, själva utgångspunkten som man har att förhålla sig till i arbetet med att försöka förstå dem. Detta är ett av sakerna som jag hoppas att vi skall kunna samtala om på seminariet. Jag som kulturvetare är van vid att hantera komplext motsägelsefulla och föränderliga problem och begrepp, men hur ser det ut inom andra områden?
Varför ska vi samtala, och vad är det för skillnad mellan samtal och debatt? Också en viktig fråga, så klart. Så här tänker jag: Diskussion syftar i väldigt hög grad till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt just eftersom målet är att nå ett avslut, och det triggar lätt igång känslor av försvar, vilket riskerar att dra fram människornas smutsigaste egenskaper. Debatter och diskussioner lämnar inget utrymme till nyanser, de extrapolerar istället alla tendenser till polemik som finns i sammanhanget.
Samtal eller konversationer är däremot per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer (eller konstruktiva flyktlinjer om man så vill) ska uppstå. Samtal är helt enkelt en lysande plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Och det är min förhoppning att seminariedeltagarna som kommer på tisdag har förståelse för detta och ser värdet av det. AIL och Hållbarhet är som sagt två komplexa problem som kräver tid och reflektion för att man ska kunna komma vidare i tänkandet kring begreppet. Det är centralt att denna förståelse finns, om vi skall kunna hitta fram till definitioner som fungerar.
Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant. Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana, och just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Därför går debatterna ofta i stå och inget vettigt blir sagt. Förståelse för AIL och Hållbarhet försvåras om det så vi griper oss an problemen. Därför Samtal om AIL (och hållbarhet).
Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Inte sällan är det så att man samlas till diskussion just för att lösa ett specifikt problem. AIL bör inte uppfattas som en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. AIL, förstått på det som jag arbetar med begreppet, är istället en process som för att bli fruktbar måste få verka över tid. Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och där makt utövas, då kan man göra paus och börja om. För att det ska fungera så har alla ett gemensamt ansvar. Samtal om AIL är inte mitt seminarium, jag har bara initierat det och skapat förutsättningarna.
En viktig inspirationskälla för mig, både i min forskning och i arbetet med att skapa förutsättningarna för seminariet är den franske filosofen Gilles Deleuze. Han skriver (liksom den tyske filosofen Friedrich Nietzsche som är en av hans viktigaste inspirationskällor) texter som medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktiv till innehållet. Deleuze serverar alltså inga färdiga lösningar för läsaren. För att hans texter ska bli begripliga krävs att läsaren utför en aktiv tolkningshandling. Och eftersom både AIL och Hållbarhet växer fram processuellt i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer, eftersom Hållbarhet och AIL är öppna begrepp som måste fyllas med innehåll och laddas med innebörd, passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla.
Deleuzes texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuzes texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna. Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Det skriver Gilles Deleuze och hans medförfattare och kollega Felix Guattari i deras magnum opus A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet samt gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling.
Alla som vill arbeta med AIL och Hållbarhet och som vill delta på seminariet, givet att man ställer upp på och acepterar dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk. Under seminariet lämnas alla titlar vid dörren. Professorns ord väger lika tungt som Adjunktens. Det är förutsättningarna, och målsättningen. Mitt uppdrag som seminarieledare är att se till att det blir så. Yes we can, säger jag.
Utmaningar finns det gott om. Bara formen för själva samtalet är en. En annan är just mötet mellan arbetslivets krav på lönsamhet och hållbarhetens krav på just långsiktig hållbarhet. Rekommenderad läsning inför seminariet är den artikel som var införd i dagens SvD, om bilindustrin som i spåren av krisen tvingas offra sina miljömål, eller i alla fall skjuta dem på framtiden. Hur kan och ska akademin förhålla sig till detta? Det är ytterligare en fråga utan entydiga svar. Det är på inget sätt enkelt, och vi ska nog inte räkna med att nå fram till något svar. Men samtalet förs på högskolan. Det ska vara svårt, annars hör det ju inte hemma i den högre utbildningen. Med gemensamma ansträngningar, tillsammans och med hjälp av de kunskaper och kompetenser vi kollektivt förfogar över, kommer vi så långt vi kommer utifrån rådande förutsättningar. Mer än så går inte att begära.
Jag tar helg här. Behöver vila och inspiration. Det är viktigt, för min personliga hållbarhet. Generösa marginaler är nödvändiga. Men jag ser fram emot att ta upp seminarietråden igen. Senast det var ett Samtal om AIL var i samband med att jag började blogga. 800 bloggposter har vuxit fram i mellantiden. Många på temat AIL. Det är min ödmjuka förhoppning om att ovanstående tankar, och andra texter här på Flyktlinjer skall kunna fungera som inspiration till fortsatta samtal. Ett samtal till är planerat under våren, och tre under hösten. Sedan får vi se. Det beror på hur det går, till att börja med nu på tisdag.
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar