Ju mer jag håller på med det jag gör, det vill säga forska, undervisa, blogga, interagera med akademiker och företrädare för arbetslivet, ju mer jag läser tidningar, ser på TV. Ju mer kunskaper och insikter om samhället, kultur, livet jag får, desto mer fördjupas övertygelsen om att vi, som samhälle betraktat, söker svar, dels på fel sätt, dels på fel ställen. Problemet är inte längre det vi inte vet, utan det vi faktiskt vet. Vi är inte längre på väg mot ett bättre vetande, vi rör oss istället mot bättre vetande i fel riktning. Ju mer kunskap vi skaffar oss, med väl beprövad vetenskap, desto mindre vet vi och mer arroganta blir vi. Som samhälle betraktat. Och det är vad som räknas. Helheten, inte några av delarna.
Samhället byggs av den samlade kompetensen som finns. Men det räcker inte att den bara finns, den måste användas också. Och det är där det brister, i görandet. Avsaknaden av görande är problemet. Bristen med rådande syn på kunskap är att den premierar kunskap för kunskapens skull. Vetandets värde ligger inte i konsekvenserna av vetandet, utan i vetandet i sig. När vi vet något, ja då slår vi oss till ro med det. Och så söker vi oss vidare. Kunskap läggs till kunskap, och sökandet går vidare. Likt jakttroféer hemsläpade av lyckliga jägare presenterar forskarna sina rön till folkets jubel. Hurra, vad bra vi är!
Vad gör vi med vetandet? Den frågan är den viktiga. Det är vad jag studerar, det är vad den kulturvetenskap jag ägnar mig åt handlar om. Konsekvenserna av vetandet. Utfallet av forskningen och satsningarna på högre utbildning. Synen på kunskap, och kulturens inre logik. Det är vad jag studerar. Och det är en blind fläck på den konventionella kartan över människans vetande. Det är en blind fläck som växer ju längre bort (i alla bemärkelser) som forskarna riktar sitt intresse. Ökad specialisering leder till minskad överblick. Dagens akademi kanske kan liknas vid en megapixelkamera. Bildkvaliteten har inget med antalet pixlar att göra, den är beroende av samspelet mellan optiken och registreringspunkterna. Om linsen inte är bra spelar det ingen roll hur mycket information man kan registrera, den kommer ändå inte att resultera i annat än bättre återgivet brus.
Det råder ingen som helst tvekan om att vi vet otroligt mycket mer idag än för 20 år sedan. Antalet pixlar har ökat betydligt. Men linsen är fortfarande, i princip den samma. Och då blir frågan är det fler pixlar vi behöver, eller är det linsen vi ska arbeta på? Frågan är ledande, och svaret är givet. Här på Flyktlinjer och i denna post råder ingen som helt tvekan om att det är linsen vi bör jobba med. Vi har det vetande vi behöver, på de flesta områden (undantaget är kunskap om hälsa, och miljö. Där behövs det ständigt ny kunskap). Vad som behövs nu är insikt i hur den kunskap vi har kan användas. Mer fokus på konsekvenserna, det är vad jag vill se linsen som i liknelsen med kameran.
Kommer att tänka på detta när jag läser dagens SvD och artikeln om Kinas grepp över världsekonomin. Artikeln, av Jonas Fröberg, inleds med en påminnelse, dels om att Mariah Carey på nyårsafton 2009 spelade, för ett miljongage, på en privat fest, i Västindien, arrangerad av Muammar Gaddafi. Dels om att hon två år senare vid upprepade tillfällen suttit och gråtit i TV-soffor för att hon inte kunde fatta hur hon kunde ta emot pengar från en hänsynslös diktator. Fröberg skriver sedan om Kinas roll för världens ekonomier, och avslutar artikeln på följande sätt.
När Mariah Carey grät ut i tv-sofforna fanns över 7 000 politiska fångar i Ghadaffis Libyen. Amerikanska CECC har till dags dato samlat information om över 6 000 politiskt eller religiöst fängslade i Kina. Över 1 400 sitter fortfarande häktade eller fängslade. Resten kan, enligt CECC, vara döda eller ha flytt.
Låt oss vara fullständigt ärliga: Väst har i princip blundat för Kinas diktaturfasoner därför att det är lönsamt.
Då kvarstår den jobbiga frågan: Vad händer om det blir stora upplopp och krav på demokrati i Kina samtidigt som landet har Europa och USA i ett skruvstäd?
Kommer vi då att få se Volvo PV:s Stefan Jacoby sitta i tv-soffor och likt Maria Carey visa ånger? Barroso?
Knappast.Det är ett typexempel på vad jag vill visa. Vi vet, alla fakta om Kina ligger på bordet. Men vi se inte, och orsakerna till detta är så klart olika. Men faktum är att konsekvensen av detta blir att vi riskerar precis allt det vi tror på och har kämpat i generationer för att uppnå, för att tjäna lite mer mer pengar än vi annars skulle kunnat gjort. Forskning visar att ekonomi driver välstånd, så då kommer ekonomins hänsyn att överordnas.
Vetandet får styra över känslorna. Om det talar även Anders Ekblom, som är Astra Zenecas Sverige-vd, i samma tidning, i en annan artikel. Resonemanget är det samma, det är bara det att Ekblom säger öppet och ärligt att han vet och ser konflikten mellan intellektet och känslorna, konsekvenserna. Han landar dock i följande rättfärdigande av företagets beslut att lägga ner forskningsverksamheten i Södertälje.
– Jag har en intellektuell förklaring till varför vi gör detta. Det vi gör är rätt för Astra Zeneca i vår situation. Men även om jag intellektuellt gillar det finns så klart en massa känslor. Jag har kollegor som jag träffade när jag började på Astra 1994 och som nu tvingas sluta.Jag ska som sagt leda ett seminarium om Arbetsintegrerat lärande (och hållbarhet) på tisdag, och jag ser här ingångar och uppslag till en rad angelägna frågor. Vilken roll skall akademin spela i samhället, i världen, för mänskligheten. Är det självklart att företagen har tolkningsföreträde över kunskapen som forskarna skapar? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att det är oproblematiskt att låta forskning och näringsliv bli synonymt?
Vilken reaktion har du mött hos dina medarbetare?
– Det bästa i en sådan här situation är att ventilera sina känslor. För mig handlar det om att visa empati tillbaka, vara en vanlig människa att bolla idéer med.
Anders Ekblom medger att det underlättar för honom att veta att han själv har jobbet kvar.
– Jag har förmånen att bygga upp något nytt. Jag blir inte arbetslös.
Det nya arbetet för honom som blev klart i början av året och som det började skissas på redan i fjol somras - globalt ansvarig för forsknings- och teknologifrågor - handlar om att hitta effektivare sätt att jobba inom forskningen. Det gäller att finna nya samarbetsformer med ledande universitet och högskolor, exempelvis det nya som nyligen formades med Karolinska institutet, samt även samarbeten över gränserna med andra bolag i branschen.
Om ekonomin tillåts vara ledstjärnan, och om jakten på vinst är överordnat allt annat, ja då är detta konsekvenser som vi tvingas leva med. Tycker vi att det var fel att Mariah Carey att spela för Gaddafi, tycker vi att det är fel av Kina att fängsla oliktänkande, tycker vi att det är fel att borra efter olja i känsliga områden eller att riskerna med kärnkraften är större än nyttan, ja då har vi är ett gigantiskt problem att lösa. Utfallet av arbetet med problemet är på inget sätt givet. Det jag pekar på här är bara problemet. Jag har kompetens att arbeta med den typen av problem, det är vad jag tränats för i min kulturvetenskapliga forskarutbildning.
Problemet är att näringslivet är lika rädd för humanisternas kritiskt granskande blick som kommunpolitikerna i Solna är för Uppdrag Granskning och Janne Josefsson. Insyn, öppenhet och transparens, spridande av kunskap och gemensamt arbete för en bättre värld gynnar inte enskilda aktörer. Och det är till enskilda, ekonomiska aktörer och pengar, vinst, som mänskligheten har satt sitt hopp. Alla våra gemensamma egg ligger i samma korg. Det är en konsekvens av allt det vi tar för givet idag. Det går inte att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Och det är lätt att vara efterklok. Mariah Carey har pengarna på banken, Anders Ekblom har sitt jobb kvar och Astra Zeneca bryr sig bara om sin egen ekonomiska balansräkning.
Ekonomin är blind för mänskligt lidande. Och vi är blinda för den typen av kunskap. Vi ser inte, men konsekvenserna kommer att kännas, och de går inte att ducka för. Det är där den riktiga forskningsfronten ligger, mitt framför fötterna på oss. I vardagen, på hemmaplan. Här, nu. Vad ska vi göra åt det? Bygga ett nytt rymdteleskop så att vi lättare kan hitta andra planeter att flytta till, eller kanske en ny och ännu större partikelaccelerator?
Jag svarar på frågorna genom att säga som Fröberg: Knappast. Men frågan kvarstår, vad kan och bör vi göra? Det har jag inget svar på, men jag hoppas att vi kan samtala om det på tisdag. Och jag återkommer till frågan igen, här och på andra ställen. Det är den viktiga frågan. Den enda frågan som betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar